rälsen lades av dessa vilka kände
sin litenhet
inför klippornas resta höghet
de greps av hägringen om sin
styrka
lika mycket som sin litenhet
den; litenheten gömde de
skyndsamt
den var en malande kvarnsten runt
halsens alltmer hesa stämma
hägringen
den vilken bar bilden av styrka
den framhävde dessa
hägringen om sina muskelknippens
vägar
den litenhet de kände dock ej
tillerkände
öppet samt i röst stängslade in
dem
därigenom kom dessa att
misskreditera de fria vidderna likaså
liksom de kom att misskreditera
frifolkens vandringar
de slog helt sonika sönder de
öppna fria vidderna
sprängde sönder klippornas resta
höghet
de insåg ej att detta höga
denna höghet är den höghet de är
hade de insett detta
hade de kanske
uppmärksammat att klipporna
blödde röda
röd sandsten sades det
de insåg ej att detta höga
denna höghet är den höghet de är
är i samt var i
de plägade bära höga hattar mest
fyllda med svettblänk
med tandagnisslan
med dollargrin
sträckte rälsen vidare
vidare
och de svarta loken
kanske bar de smärtdoken
de svarta loken spydde rök
kanske glödde dessa lok i ilska
över det de höghattade gjorde
kanske såg ångpannorna in i det
vilket skulle komma
rälsen den dunkar
dunkar ej in vett
kanske försöker den
rälsen den dunkar in i den
resande
dunkar
hackar
vaggar
ja
kanske i monotoni
allt går icke på räls
rälsen har skarvar
och hamnar du i monotoni
kan du vara helt viss om att du
halkar av
spårar ur
kanske rälsen påminde de resande
om
om frifolkens vandringar
om eldarna
om trummorna
om
skönhetens vandringar
vilka bär livet till
hymnernas
lov
*
kvinnan med de svarta
skrudarna
bär vita spetsbårder in under
vävda i rosengårdens tempel
mantelns yttertyg är för den
närkännande sammetsmjuk
den skär hennes egenhud
underifrån
det kom sig därhän
hon flätade sig en korg
en ränsel
med handtag
bar den till floden
fylld med mantel med ytterklädnad
med ytterkjolar
till floden vilken färgats av
hennes indigotårars djup
i zinkbalja
helt utan ärter
fyllde hon lut
bad floden stiga in med alun i
händerna
hon hällde klädnader i
skurade tvagade vred ur vita
linjer
händerna voro röda
nariga
sveddes de
elden i spisen slocknade
vindarna drog in
av hennes svårighets andning
vindar vinklar vilka slet drog
drev
in i springor hon ej förmådde täta
klädnader virvlade i vindar
torkvindar
så kom det sig ur hän
jag började fläta med
silvertrådar rena
så trött på smutsen vilken rann
jag uppdagade att silvertrådarna
var allt för tunna
så jag flätade med stål
manglad i valsverk
helt utan frasande siden
utan kristallampor
utan kandelabrar
utan ceremonimästare
jag flätade mig
korgar
konter
att bära skatterna mina i
de vilka jag slutligen insåg
endast var
skatter för mig
ty glädje skänkte dessa ej mer
till de händer jag sträckte dem
till
gnistorna flög
vattnen fräste
än då
nådde nålsticken in
varvid jag reste stängsel allt
tätare
koger var ord vilka kom
gnistor
nålstick
pilar
vindar ven
gnistor flög
kyla trängde in
kunde detta vara viteldsgnistor
sakta insåg jag att detta var snö
sticken var is
var tårarnas frysta
pärlor
vid detta lag
var jag ett nystan
av lagda varv
tråden följde varven
knutar lösta
trassel utredda
jag hängde detta nystan
denna kokong
i ett av äldreträdens grenar
trädet höll nystanet varvligt
och jag kunde se marken skimras
befann jag mig i en lykta
en lykta av is
var jag den vilken smälte
isen
trädet vaggade mig i vinden
sjöng strofer in i mitt inre
mitt hjärta glödde svagt
trädet blåste varligt
en låga steg sakta
upp
i den stunden
lade trädet mig varligt ned
i en mjuk gnistrande bädd
stig ut ur nystanet
jag följer dig
det ordnar sig
du skall se
och jag är
kvinnan med de svarta
skrudarna
bär vita spetsbårder in under
vävda i rosengårdens tempel
mantelns yttertyg är för den
närkännande sammetsmjuk
den skär hennes egenhud
underifrån
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar