vägen är ett utsträckt sidenband
altaret är bergsporten
eklunden
är öppnad
står i parad med lyftade händer
tvenne håller den glödande gong
gongen
den skolade håller
klubban mjuk i hand
den klädnad den skolade bär
är endast ett ländkläde
byxor med vida ben
fiskarbyxor
flodbyxor
ryggen bär tecken i blått
håret korpsvart
ebenholts
är
sammanfört av trenne band
han lyfter klubban mjuk
rörelsen är att följa
följa
följa
rör vid gong gongen
tonen
frigörs
glödande
berget är ett glödande ansikte
bergsporten
öppnas
det sitter en kvinna
0ch porten är altaret
och altaret är porten
fyra diagonala linjer strömmar
strömmar in i evigs öga
in i intighet
in i oändligheten
höger vänster
vänster höger
fot hand
i mitten är navet
eller
livets vita pupill
hon viskar
svart vitt
vitt svart
mörker belyst upplyst
upplyst belyst
mörker
utan den ena ej den andra
utan den andra ej den ena
varje linje är ett strå in i
oändligheten
vilken ej skulle finnas
finnas av den sökande
i den stund oändligheten misstros
misstroendet
är taggen vilken vrider om
nyckeln till synen
tack och lov
ej ett sjutillhållarlås
möjligen
sju till hållande av ditt hjärtas
bön
altaret
ett bord
med vit duk
duken är kommen manteln
vilken bär hennes rygg
bordet
altaret
är stolen i vilken hon sitter
med altarskruden utbredd framför
sig
hon är
samt har upphört att vara sig
hon är i altargärning
vägen är ett utsträckt sidenband
altaret är bergsporten
han skådar
in i hennes ögon
klangen ur gong gongen
ljuder
vit är gong gongen
hon blinkar
och när hon öppnar ögonen
öppnas vyer talen
natten är svart ebenholts
det doftar sandel
ur havet
rullas droppar
ur gråtande träds sargade ögon
så hårt högg talen
de oförminskade
glåporden
hade de ändå varit skarpslipade
knivar
icke dessa trubbtandade
vilka skavde
så illa
vad kunde vi göra annat än gråta
i försök att få dem till att höra
upp
till slut hörde de
i den stunden lade vi tårarna i
havet
ur havet
stiger
bärnstenspärlor
ur eldar stiger sandelträdsdoft
ur skålar
stiger myrrah
natten är svart ebenholts
havet
himlarnas vida är
bärnstensstjärnor
in i silvrande stigar
ett sus kan höras
de hörde
de
hörde vår bön
de upphörde
nu kan de höra bladen falla
bädda in markerna
in i mjuka till tassarnas möte
sanden är blad
bladen är sand
gräset är savannens
höga grönska
regnen bidar
stilla
värmen stiger
luften vibrerar
flimrande
andas
luften
flimrar dina ögon
är det svårt att tro det du ser
viskar hon
ljudlöst
störa är ej hennes vilja
se det bladen skapar
se hur bladen kupar händer
håller sjön inom
vattenhålet
oasen
djuren skrider
sakta in
tassar
tassar mjuka
kammar gräsets höga
sjön är en lotussjö
vattnet kan du näppeligen se
du kan se här och var
gnistrande öppningar
månne bärnstenar
silver
diamanter
är sjöns ögon
det stiger träd fram
något snörper samman sjön
sjön har svårt att andas
kippar efter andning
träden doftar eukalyptus in över
över
in
sjön andas åter fri
ma
hog
ny
mahogny är gräset vordet
regnen kom
solen vandrade
torkan är
kanske visar torkan dig fårornas
vishet
torka flod
flod torka
sjön är en lotussjö
natten är svart mahogny
hon sluter ögon
sänder drömorden in i de
lyssnandes händer
mjukt rör han vid
gong gongen
allt bidar stilla
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar