vinden är
ett vakande öga
vinden
vindkammaren
med
knarrande tiljor
stolen i
solcirkeln
vaggar
fram och
åter
åter och
fram
gungstolen
skimrar
glädjen
av hans händer
stolsmakaren
lever
kvar
svalorna
bildar
girlander
runt
ladans knutar
ilar
pilar
ladan är
en svala
vingar
utbredda
rör vid
solfjädern
hon
håller upp för ansiktsblomman
hon med
sidenskrudens
utsläppta
veck
vilken
lugnt
stilla
skrider
där
under
körsbärsträdens vitblom
där
under
stiger upp
ur
markernas
urkällas
bröst
svalorna
läste
himlars
höstkommande
rosenröda
segel
kylan
nalkas
gnistfolkens
andedräkt
blommorna
är
inkrupna
i moderns
famn
lyssnar
till hjärtats vidsagor
berget
öppnar sina händer
skålen är
öppnad
mjukt rör
hans fingrar
vid huden
av det spända
cirkeln
är
målad med
rosenvattens
druva
mjukt rör
hans händer
huden den
spända
sakta
vaknar
stämman
ur grunden
darrar
darrande
vibrerande
mjukhet
trumman
är
hjärtat
vilket
ljuder i bergets händer
berget är
trumman
vilken
han rör vid
han såg
hennes hjärta
han ser
hennes hjärta
visa dig
visa dig
han ber
hon
sluter sina ögon
viskar
tyst
sångerna
om de
vilka skar
strimlor
ur hennes bröst
om
pärlamorknapparna vilka rullade
utför
sluttningen
togs emot
av havet
vaggades
till ro i intets salar
viskade
intighet
intighet
däri
sväva de nu
sjuende
gånger sjuende maneter
inväntar
den
vilken har nätets silkestrådar i handkupor
mina ögon
är slutna
ty jag
lyssnar till tonens in
bergets
väggar brinner
böljande
eldsvågor
silhuetter
dansar
vandrar
i mjuka
penseldrag
läs
bilderna med ditt hjärta
kupa
hjärtat runt ditt huvud
öppna
skålen
öppna
gralen
öppnad
var den
i den
stund du här insteg
barnet
barnet
bjuder ur gralens rena källa
läs
bilderna
se vad
armod är
se vad
illusionen
är
se
se
med din
hud
låten
armodet bränna
såren
vilka härjat
och detta
armod är rikedom
ty det
bränner allt det de tillfogat
genom
sina rivna segel
genom
sina släckta eldar
de skar
de
härjade
gav det
armod vilket förtär
hoppets
vita lilja
se det
illusionen är
den vita
liljan
hoppets
vita
lilja
de skar
med oskarpa knivar
de
kastade trubbiga spjut
vred slog
dem in
de
brännmärkte
de ropade
högt
detta
är
och det
de ropade
var icke
är
det var
oseende
se dessa
träd
vilka
vakar vid bergets ingång
se dem
djupt in
se dessa
träds ansikten
fårade
vackra
milda
genomskådande
se dessa
träds rötter
träd
träd in
så viskar
dessa träd i vida smaragdmantlar
med
malakitbårder lagda runt fållen
träd
in
näri du
är redo
näri dina
rötter är förenade med våra
bergets
väggar brinner
böljande
eldsvågor
silhuetter
dansar
vandrar
i mjuka
penseldrag
läs
bilderna med ditt hjärta
kupa
hjärtat runt ditt huvud
öppna
skålen
öppna
gralen
öppnad
var den
i den
stund du här insteg
barnet
barnet
bjuder ur gralens rena källa
sakta
stillas eldens vågor
väggarna
är gryningsrodnad
pinoropen
kvedosångerna
är lagda
i rosenbladsknyten
knivkastarna
spjutkastarna
brännmärkarna
sitter
under asken
lyssnar
till sländans sånger
till hon
vilken vattnar markerna
rötterna
ur silverkanna
de sitter
under asken
med
utslagna händer
ser det
de tillverkade
ser
molnens klarhet sudda ut blodslinjerna
ser
händerna skimras in i hjärtats glöd
de hör en
trumma ljuda
de hör en
stämma viska
tona
de reser
sig in i sitt sanna väsen
gryningen
stiger in i morgonblomman
i
kristalldalens rena toner
mörker
och ljus
ljus och
mörker
värme och
kyla
kyla och
värme
tag bort
detta
och
tvenne
sidor vilka ej är sidor
vilka är
en framstiger
vilka är
ett
detta ett
är barnet i gungan
den gunga
fadern knöt upp i lönnens vida krona
med repen
fäderna tvinnade samman
ur
skogars ängders floders gåvor
se barnet
barnen på
gungbrädan
rosenkinderna
glitterögonen
på
gungbrädan
träden
gav
stenarna
bar
fadern
hyvlade putsade mjuk
bergsfolken
gav handfästen
smeden
smidde
fäderna
lade
i stadga
vad
viskar de
vad
viskar brädan
vad
viskar gungan
lyssna
till viskningen vilken är
håll dig
i mig
vad
viskar gungan
vad
viskar gungbrädan
lyft dig
ur tyngden in i nåden
lyft dig
ur din stelnade rörelse
vad är
detta
barnet
vaggas i moderns famn
armbädd
vaggas i
vaggan
vaggas
gungas
barnet
växer
skall
lyfta ett block kanske
låt oss
säga tankeblock
eller
barnet fick en sticka i fingret
eller en
flisa eller ett spån
det
vilket fastnat fästat vid
den tagg
vilken sattes
vaggas
löst loss
hävstången
kom att bli en god hjälpreda
allt har
behov av balans
av
återhämtning
kanske
var det detta gungan
gungbrädan
skogarna
viskade
illusionen
på torget
står en trollkarl
vad gör
vad
skänker trollkarlen
illusionen
fråntag
icke barnen drömmar
drömmen
genom
drömmen
träder
barnet
barnen in
i klarnade skyar
genom
drömmen träder barnet sin tråd
genom
guld eller silvernålens öga
väven är
tom
barnet
sömmar
skönhetens
stillhet
vingar
utbredda
rör vid
solfjädern
hon
håller upp för ansiktsblomman
hon med
sidenskrudens
utsläppta
veck
vilken
lugnt
stilla
skrider
där
under
körsbärsträdens vitblom
där
under
stiger upp
ur
markernas
urkällas
bröst
svalorna
läste
himlars
höstkommande
rosenröda
segel
kylan
nalkas
gnistfolkens
andedräkt
blommorna
är
inkrupna
i moderns
famn
lyssnar
till hjärtats vidsagor
den tagg
vilken sattes
är helad
är lagd i
blomning
berget
sluter
sakta händerna
händerna
är en grotta
kanske
spelar berget flöjt
lergök
bergets
händer är en grotta
andningen
höres
sprida lugn
berget
håller ett liv i händerna
bergets
händer är vingar
höljande
vingar
till
havet vandrar berget
nedlägger
livet i havet
berget
talar in
det hörda i havet
havet
vaggar
vakar
följer
en
flodåder
strömmar
ett
kisande öga
hon
vilken vandrar
med
solfjäder i hand
ser
floden öppna vingar
drakfloden
svävar
vida
besöker
berget
vilket
kupade händer runt begynnelsen
instiger
i händernas
värn
förtälj
mig vägen
och
berget viskar urorden
hon
vilken vandrar med solfjäder i hand
vilken
hon håller upp för ansiktsblomman
hon med
sidenskrudens
utsläppta
veck
vilken
lugnt
stilla
skrider
där
under körsbärsträdens
vitblom
där
under
stiger upp
ur
markernas
urkällas
bröst
sänker
solfjädern
fjädermoln
rör vid himlars hav
ser i
hösttima
berget
öppna händerna
draken
breder ut vingar
landar i
floden
eldfloden
vilken
skänker bladen höstens färger
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar