tempelstaden
vilar
med slutna
tysta ögon
skrudad är staden
med månstenars upplysandeskimmer
bergen
en gång fanns berg
svarta blodstenar komna ur
apachetårars visshet
de hade sett molnbärarna falla
till marken, drömmarna flöt ut likt spillda
svarta berg ur glöd in i kol
svart granit till att stå emot
kasten
slagen
vilka slogs
såg de ej
hörde de ej hjärtats vida slag
bönerna vilka steg upp
röda droppar vilka klädde träden
vilka slogs i brand
av slagen
hörde de ej
såg de ej
bergen hörde
bergen såg
tog emot hennes hjärtstigar in i
värn
värnad
hon är den renande själen
alla mödrars moder
en gång fanns svarta berg
korpar koltrastar
svartfjädrars visshet
de vilka bringar bud
i det färdernas kretsar möts
en gång blev dessa svarta berg
i bidan till förblev de svarta
en av korparna lystrade
lystrade till stämmor burna av
eld
eld vilken skimrade ansikten
mjuka
stigna ur skuggor lagda
mogen är frukten
kärnorna föll in i godjord
träden
spirar ur groddars handkupor
skogarna andas synliga
trädtemplens salar
är vidöppna
svärmarna
vingfolken nalkas
korpen såg dem sitta i ringen av
stenar
elden var navet
ekrarna var de tolvs samlade
mödrar
ur den trettondes stämma komna
orden svävade mjuka
förlösta befriade
lättade
av det den stora modern viskat
nu vävde de
osynliga mönster
lade trådarna till rätta
elden är varpen
regnen kom in
vattnade skogarna
markerna
ur blodsbads
hjärtans djup
steg vildblomstren upp
ur den sömnvakan de lagts i av de
stridandes oförstånd
och modern ler
i det hon upplever barnens
vaknande
korpen
svävade
till bergen
vilka i den stunden blev vita
vita marmorberg
ur de svathöljdas sorgefloren
vikes mantelflikar skymtande vita
ut
i det svarta vakade möjligheter
nu stiger de ur höljen
vit äro stammarna
vita äro bergen
tempelstaden
rest ur vit marmor
putsad med blotta händer
höljda i siden
ådrorna
ådringen i marmorn är stigen in
inom
i natten är staden
husen runt templet skimrande
stillhet
sant är det
du kan höra steg eka följande de
stenklädda gatorna
labyrinter
röda trådar i staden
sakta vaknar
gryningsutroparen klarnar stämman
släcker nattväktarlyktor
sakta vaknar stadens dagsvärm
ännu är nattens blad öppnat
templet
templet är upplyst underifrån
lyktor bildar cirkel i grundens
händer
pelare innerväggar kupoler
skimrar milt röda
sant är det att detta skimmer
är det barnet möter genom moderns
hud
så är moderns hud slöjan i denna
stund
låten
förlåten
falla
stig in
i din nakna människa
befriad
från
allt det
vilket ej
är
så visas dig allt
en gång verkade de inom
såg nöden
själsnöden växa
så steg de ut för att sluta
vingarna om
till att hölja den själsliga
nöden
och i templets pelare är marmorns
ådringar stigna in
vit är marmorn
är den snidad elfenben
av betarna de släppte
ty minns detta
templet byggs ej ur dödsgrepp
begrepp
ej heller ur jakt
så
visas dig allt
hur inom är utom
utom är inom
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar