solsida
skuggsida
tvenne sidor av en
solsida skuggsida
vem ropar till dig
det yttre skalet du lever inom
det inre skalet du lever genom
det yttre är en synvilla
från den törstande i öknen
den törstande av att du slutit
dina hörselgångar
och i det jag säger att hon
kastar sig ut
sig
ut
avser jag att skalen är släppta
hon inser vad djupen är
vad den så kallade avgrunden är
det är
intigheten
tomheten
det är vindarnas grotta
viskningarna
från var är blir
ty intet upphör
allt är begynnelse
solsida
skuggsida
tvenne sidor av en
och är denna sida ett ark
en ark kanske vilken seglar vida
med allomfrön
är denna sida ett ark
är denna sida ett blad
vitt
pärlemorvitt
mjölvitt
mjölkvitt
elfenbensvitt
är detta ark detta blad
utan rutor
vem spelar schack matt
utan rutor
utan ränder
har du tvättat ränderna ur din
fångenskap
lyser solen in
är skuggan av gallren borta
har du ömt tagit skuggan i din
hand
är arket bladet ej linjerat
linjärt
tiden är ett påfund
ej en dopfunt
är bladet ett löv
är bladet ett strå
är bladet vikt är bladet öppet
är bladet slutet
solsida
skuggsida
såg du icke molnen anhopas
hörde du då ej vindarna öka i
styrka
ur kraftens ur
urkälla
såg du ej
molnfingret
vilket ansatte centrifugalen
galen
vad är galen
är det att stiga ut ur
centrum
kastas
virvlas runt
är det att bli galen
tappa sinnena
i en skål
fylld med hål
hördes ej tuppen gala
näri grinden flög upp ur
hjärtgårdens inhägnad
gungan i lindens händer
linden den uråldriga med
vingfolkssvärmar boendes i
den uråldriga vaggan av den vind
vilken blåste
vilken stillnade vid annalkandet
flög icke fåglarna upp ur trädhav
svartnade ej dagen i en stund av
visshet
hördes icke elefanterna lyfta
trumpeterna
hovarna klövarna stampa
innan
allt
lades i tystnad
stilla
stilla
obsidianskivan lades i
stenhällens stenbord
ja
de sade bord
borde de ej ha hört
ha lyssnat
fingret sänktes
allt
bävade
ur svartnade moln
var det deras bävan
ur svartnade moln syntes stråk
ja
han lade stråken an
strängarna rörde vid hjärtan
brösten
upplevde bristande
brist
brist bojor
kättingar lagda runt mina steg
så kanske de kved
i det stråken
löste toner
ur
stråk av glimtar
ur svartnade mon syntes
obsidianskivan
snurrar
snurrar
fingret är nålen
vilken leder virvlarna
stormgryta
stormgryta
vem rör vilt
i mina strömmar
ur tyngden av äga
lyfts
allt
in i svävande virvlar
lösgörs
ur burar låsta med ha
landar
i stillhet
i skogen
där paradisfåglar
lyfter röda
purpurmoln
ur träden
där bladen är skålar fyllda med
källans vatten
porla
porla
klara stämma
där blomkalkar
ljuder
helgade symfonier
där bergen är moln
molnen är berg
där skogarna strövar
fria
lyfta
ur
tyngd
infaller
nåden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar