kojan
är en stuga
vilande i skogens öga
natten är en pupill
vilken mjukt omsluter
platsens frid i kärlek viskandes
ädelstensstigar in
hon sitter invid elden
eldstaden
han lade sten till sten med ömhets
händer
hon följde
de viskade in i varje sten
lyckokorn
vilka spred dofter in i mörka
hörn
hörnen viker ut vingar
genom fönstergluggar flyga de
vita
oskrivna
bladen
eldstaden
är väckt
hon sitter invid elden
vintervindar ylar
hon vet hans stigar
hon sträcker silverhänder
höljande runt honom
han svarar
i vakargärning
hennes värme stiger
ur hans ljusnärvaro
kojan
stugan
sänder vägledming
hon sitter invid elden
vintervindar ylar
spinnrocken
spinnrocken
hon är navet i rytmen
ekrarna är suddade ut
vitt
pärlemorvitt
skimrar
hjulet
en havsmussla med öppnade vingar
viskar
hjulet snurrar
hon ser honom löpa med vinden
draken bär han runt handleder
nattens häger stiger upp ur
väktarcirkel
med den genomfars luften av en
rysning
en hymn ur komna ur lämnade
gryningen knäpper upp
särkens
pärlknappar
blottar
tempelgårdens
ädla trädgårdar
morgonblomman
doftar
är
hon ser honom löpa med vinden
han bär draken runt handleder
stegen landar mjukt
in i den oklädda tröskeln
hennes dörr är
vidöppen
hjulet snurrar
elden sprakar
gnistor stiger
öppnas
kornen
spirar
i glödängder
vi kan blicka
hitom
vi kan blicka
ditom
se vyer
se horisonter
hägringar
beslöjade ansikten
vad vi än ser
sluts cirkeln
horisonten är ett strå
vilket sakta böjer sig runt
i cirkeln andas livets träd
med kulörta djuplyktors
livsglödar
rötterna
hennes flödande utsläppta hår
är utbredda händer
vad vi än ser
vem vad knackar på din dörr
vad vi än ser sluts cirkeln om
oss
en mjuk kärleksfamn
vilken viskar
vi kan blicka inom
allt detta ditom är periferisk
vandring
upptäckandet
inhämtandet
allt det vilket humlan bär med
sig ur pollengåvor
allt det dofter pudrar in
kärleken i dess rena form är
doften
den är
ovillkorligen
den är villkorslös
den är samtidigt kravmärkt
kravlös
i den bemärkelsen att den är ren
av jord
ur jord är du kommen
din dröm vävde du
kornet bar du i din hand
släppte kornet
det svävade länge och väl i lyssnande
vänd ditt ansikte dina ögon i
regn
ser du kornen falla
kvinnan ligger i bädden med rena
vita lakan
ansiktet är lika vitt som lakanen
håret är snövitt utbrett
över kudden
händerna är knäppta
lagda
över varandra
det är som att hon vaggar den
högra handen
bröstet hävs knappt synligt
med ögon lyfter hon haken
rutan
det inrutade
glaset
glider upp
obemärkt
reser hon
flyger hon
de ser kvinnans koja
rummen är tömda
av jord
ur jord är du kommen
kornet landade
grodden
spirade
hjärtbladen sträckte skälvande
ögonen
mötte de himmelska ängderna de
lämnat utan att lämna
spindelmor förtäljer dig
trådarnas vandringar
av jord
ur jord
floden är en bädd
en kruka formas
med slutna ögon
med upplevande händer
fingrar följer mjukt formen
en stenugn
en grop
är lagd
krukan bränns
kroppen bränns
bladen bränns
krukan gives styrka att bära
kvinnan vandrar med mjuka höfters
vaggande
fötterna är nakna små dammoln
virvlar upp
rosenmoln y så älskar hon stigen
vilken leder till brunnen
i denna ökenstad
hon bär krukan
lätt under
vänstra armvingen
i denna stund en trumma
vilken rör vid stegens rytmer
bjällrorna runt vrister
ljuder silverrena
hon sänker krukan i brunnen
lyfter vattengåva
glittrande
i kapp med hennes ögons
tacksamhet
hon vandrar med mjukvaggande
höfter
bergen i fjärran är sandfärgade
kammar
örnen den vakande följer en
kvinnas väg
viskar orden
ordmantlar
runt hennes bara axlar
hon bjuder
de törstande markerna
vatten
stormar drevs in
hon såg dem ej komma
ordmantlar rullades samman
lades i krukan
lades i
sandens djuphav
vindar täckte
mjukt över
till kommande
örnen bar henne vidare
krukan steg i gryningen upp
en man såg krukan mindes floden
ett kvinnobarn följde hans väg
hand i hand
mindes brunnen
ordmantlar
lades runt dessas axlar
örnen
manade
tala
de nådde floden
krukan vilade i hans famn
läger slog de vid flodbädden
vid resterna av ugnen
plötsligt slog han krukan emot
stenarna
krukan föll i skärvor
kvinnobarnet fylldes med
skälvande ögon
varför far gjorde du detta
stilla såg fadern in i barnet
se dessa skärvor
dina tårar
ur ditt hjärta fuktar dem
se mina händer
jag för dem samman
kvinnobarnet
ser krukan växa upp
av jord
ur jord
är du kommen
en skärva
en del av alltings ingenting
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar