möte med ditt själv
i aftongrinden
näri stjärnorna
viskar
dina ögons djup
möte med ditt själv
säg hur kan du avtala ett möte
med ditt själv
sker ej dessa möten
ständigt
du är ej tvenne separata världar
du är
låt oss säga kappan
genast ilar din tanke samt
skränar
jo
jo
vända kappan efter vinden
så negativt har detta uttryck kommit
att bli
av den anledningen att människan
började bygga
sina palats
inte alls för att kunna hysa
mången invånare
ej för att giva lä till hungrande
i kastbyar
de kom att bygga sig dessa
spökslott i tron av att de är väggarna
salar i slott ekar tomma
i de stunder de ej kläds med
än det ena och än det andra
så började människan bygga resa
marknadsplatser
till att fylla salarna
och ju mer dessa salar fylldes
för att dämpa ekot
desto mer greppade hon efter
ty vid det första inhandlandet
steg ett begär upp av ytterligare
ytterligare
till slut bågnade väggarna
hon
människan greps av knip
allt det inhandlade
det hon
människan fyllde salarna med
kom att ge henne smärt
och det märkliga var samt är att
hon sökte dämpa smärtan
med ytterligare inköp
ett begär gjordes
och slott samt herresäten är hon
människan kommen at vara
det finns ruiner
ställ dig i kretsen av dessa
upplev stenarna leendeviska
se dem vittra
återförenas med det de var
samt är
de följer de vilka reste väggarna
ty ävensom ruinerna är ruiner av
slott
så vet dessa det on
människan bortsåg från
och ekar dessa tempel
så är detta eko
rösten av ditt inre
just det
du stämt möte med
ty dina steg haltar i
ickeinseendet av den du är
du är
liv
du är
oändlig
du är
utan väggar
så kappan du bär
innehar ett yttertyg vilket
skyddar dig
skänker dig lä
skänker dig värn i väder i vind
i stormar i hetta i köld
kappan har ett innertyg ett foder
siden är detta tyg
detta tyg
är oändligt
då vänd gärna kappan efter vinden
i det ditt hjärta viskar dig
detta
så sker mötet ständigt
ty du är icke
separata världar
och har du varit länge borta från
ditt själv
så gör det ont
ty ont gör det att göra det
vilket benämns födas
de omtalar alltid möten
talar om möten
så sade de tvenne brunnarna
ringar lagda med rot emellan
emellan
ler ringarna
jo så kan det ses
ringarna viskar till roten
här har vi legat
längre än vattnen kan minnas
längre
än
och här ligger vi än
en vind far genom rotens hålor
vad är det ni sköljer i
brunnarnas djup
sköljer ni koppar
sköljer ni silver
sköljer ni omtalan
brunnarna lyfter nu locken
silar silverskimmer genom penslar
mjuka
hennes ansiktes silver synes
skymta i dem båda
en vind far genom rotens hålor
denna gången ut i samma väg
vinden kom in
brunnarna blinkar
följer vinden
ja
vinden håller brunnarna i varsin
hand
och roten är icke släppt
de stannar där i stammarnas råd
begrundar stammarnas sida vid
sida
och stammarna blinkar
lägger huvudet på sniskan
kvittrar en siska
siskan
brunnarna
stiger upp ur tystnaden
säg
är ni pelare i denna sal
ja så undrar brunnarna allt medan
vinden gnistrar leende runt
så vackert ert tak är
och golvet
så vackert djupt
högt
säg
hur når ni varandra
stammarna spanar samstämt
vi når allestädes
och kanske är vi pelare
de kallar oss träd
jo se
vinden er vän vår vän
rör vid grenarna våra
så nuddar vi varandra
och rötterna flätas samman i
djupens höga
vinden tager nu brunnarna åter
i vardera handen
de stannar i stenarnas råd
begrundar stenarnas sida vid sida
säg är ni pelare i denna sal
denna sal utan tak
månne har ni lyft hatten av
lyft taket av
var taket en pärm
e bok
pärm
var taken en ås
å
sen flyger vingarna
vida
brunnarna glittrar i kapp med
vinden
stenarna öppnar mjukt stämmor
himlen och havet är vårt tak
rötterna är vida
så möts vi
i allt det vilket är
i alltets inre
så är det
viskar roten vilken de ej släppte
och brunnarna
släppte vinden
och vinden släppte brunnarna
de omtalar alltid möten
talar om möten
så sade de tvenne brunnarna
ringar lagda med rot emellan
emellan
ler ringarna
jo så kan det ses
ringarna viskar till roten
här har vi legat
längre än vattnen kan minnas
längre
än
och här ligger vi än
en vind far genom rotens hålor
vad är det ni sköljer i
brunnarnas djup
sköljer ni koppar
sköljer ni silver
sköljer ni omtalan
brunnarna lyfter nu locken
silar silverskimmer genom penslar
mjuka
hennes ansiktes silver synes
skymta i dem båda
en vind far genom rotens hålor
denna gången ut i samma väg
vinden kom in
vi ser mynten slå ut bladen
doftar önskningar in i visshets
varseblivan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar