i natten har hon vävt
gryningsduken
till bordets dukning
säg mig
har du funderat över nät
lyssnat till nätens saga
hur näten steg in i synen
i havet
det vida
har du tvinnat trådar
från strand till strand
för att uppleva att stränder ej
sträcker från
snarare tvinnar samman
har du
sömmat nät
har du sett näten kastas
sett rutornas tomma blickar
nät kastas ut i hopp om
näten viskar
havet viskar
giv ej upp
ditt hopp
gång på gång kastas näten ut
trådarna är synliga
bildar masknät
tomma
tomma rutor
minns
du kanske ej ser tomheten fylld
förrän du stiger in
över tröskeln
masknät
ja näri du lyfter jorden i hösten
kan du se masknät
detta är dock ej dessa nät vi här
ser
detta är fiskenät
kan även kallas rev
revor är av annat slag
rev
reven
du vet de finns
sirener lockar
båtar rör vid rev
korallrev är vackra
djupt in i havets grund
nät
rev
grund
giv ej upp
ditt
hopp
*
de hade kanske aldrig ens
snuddat
nuddat vid varandras
fingerflätning
inte vad de visste
inte vad de nu visste
de hade ej upplevt sig hela
det fattades dem
de visste ej vad
fåglarna svävade
var det fåglar
var det själar
var det vad
utan att de ens märkte det
utan att de ense märkte detta
begynte de störta allt djupare
tyngden drog dem ned
de störtade handlöst till marken
låg där helt stilla
utslagna samt kippade
efter andan de förlorat i detta
ögonblick
efter luft
de störtade ej geografiskt på
samma plats
de hade ej
kanske aldrig ens snuddat nuddat
fysiskt vid varandras fingerflätning
ändå upplevde de
vad
vad var vad
de vadade med haltande steg över
floder
orkade stundtals ej resa sig
trots upplevelsen av
detta
fattades
fattas
de förstod ej vari haltningen
bestod
ty de hade ej benbrott
brutna ben
de fylldes alltmer av denna
längtan att flyga
och kanske var det i den stunden
de insåg haltningens orsak
det vilket fattades var vingen
den andres
den andra vingen
båda visste att den andra vingen
var den ena
den ena den andra
de såg varandra flyta in i varandra
ett av de vackraste pusslen med
tvenne bitar
så kunde det ha varit
ändå
var gång hon snuddade vid det
uppenbara
flydde den andra vingen
skingrades
i partiklar
och dessa partiklar kunde ha
varit
peartikelljus
så var det ej
blev det ej
ty ljuset slocknade sakta
hävdes sakta
ändå
lever meningen kvar
intill den stund
icke en av dem
utan båda svarar i varse av
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar