dagen sluter knoppblad
är en skimrande
aning
vitgryning
drömmer
dess doft
barnet slumrar i rosenbädd
natten är silverblå
lugn stilla i denna pol
kanske skriar den
natten
annorstädes
så flätar jag mina fingrar till
en vagga
till tröst
natten är silver
blå
lugn stilla
silvermantel lyftas
silverkorn strös
dansar
runt dig
dina ögon är
öppnadeslutna stjärnsalar
himmelsvallaren
vandrar med molnen
hör ett skri
sträcker ögonskärpa
himmelsvallaren
vallar marans vilsna stämma in i
är
himmelsvallaren
vandrar mjuka steg
ett diamantkorn lades i jord
ett diamantkorn lyfter täcket
viker upp täcket
stiger in i steg
kanske var detta moln en hand
kanske var detta moln en vagga
så mjukt inbäddad var du
förutom i de stunder du var
en ljusstråle
en skimmeraura dansandes i
molnängd
en pastill för ögon långt där
under att suga på
kanske särade dessa fingrar sig
helt lätt
i den hand du så mjukt vilade i
där vid
gavs du en skymt
och var detta moln en vagga
ja
ovanför var hängt
glasbitar i trådar
däri gavs du en skymt
mjukt steg du upp
lade dig på magen med bröstet
tätt tryckt intill
höll andan i en stund av stunder
fattade modet i hand
strök varsamt undan molnfliken
jag minns hur dina ögon vidgades
inför det du mötte
skimmerljuset var det dina ögon
badade i
eller var detta sidenslöjan
varigenom allt är pärlemorglans
dina ögon så vackra blickade i
hänförelse in
du blinkade
fem bar slöjan undan
en glipa lagom för dig att se
och du frågade mig
vad detta vackra var
vad detta vackra är
djupt blått med en anings gröna
ådror stråk
är det en pärla
har en av pärlorna vi plägar
kasta boll med fallit igenom
är detta förtätat himmelsblått
ja vi har alltid
talat detta språk
vi talar detta språk
jag förtalte dig att detta är
jorden
jordemodern
minns du hur ivrigt du bad mig
bära dig till henne
länge beskådade vi allt det
vackra
du måste se noga
innan du väljer
innan vi målar din bok
du måste uppleva
de hjärtan vilka andas dig till
är ej jordemodern min moder
så är hon
så är hon
detta måste är ej tvång
detta måste är mer de svävande
måsarnas skönhet
förundrad såg du in i mina händer
vilka spann en tråd
vi måste väva din hud
du kära
barn
vilka är det
vilka vilar vaggande i sjön
näckrosor är det
dit är min önskan
de nalkas
så bar jag dig ömt
tätt intill mitt bröst
nedöver regnbågsbron
lade dig i dessas händer
och jag är
dig nära i evig
viska till
mig
du kära
barn
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar