hon vävde skruden hon bär av
trådar givna av rötter
skruden är vävd i tuskaft med
kypert
fotfållen bär intarsia av rosenbårder
rosen är den vilken lyssnar till
markernas sägner
vid vädrande av fara
vänder rosen
taggar ut
icke till sargande
till
sändande
värnadsnektar
så är rosens väg
i det värnaden är drucken
baddad till vänder taggarna
skepnaden in i blad
i vårgryning innehar klädnaden
vårens violbladsljus
i sommardansen är klädnadens
ärmar vingar till dans
i hösteldarna innehar klädnaden
innerlighetens gåvor
i vinterängderna är klädnadens
ärmar vingar till hölje
denna klädnad följer
markernas andning
hon ser så myckna rivna hudar
hör så myckna tårar falla
hon har sett de tretton strålarna
sända värme till frysande
hon lyssnar till viljan
lägger av klädnaden
planterar händerna sina i jorden
de tretton mödrarna
lyfter vägarna
leder de vilsna till
hennes händer är planterade i
jorden
frön faller in ur de vilsnas en
gång givna drömord
nu spirar groddar
hjärtblad
synes
sträcka stigar
in i
mognad
en man hör hon varligt nalkas
hon vars händer är planterade i
marker
i nattens öga
sträcker hon händerna
det faller ett ljusklot in i
hennes händer
en gren växer ur lunden
en gren ur grund
ur källa
hon lägger ljusstenen
i grenens hand
staven faller in i mannens hand
vandra
man
vandra
hör orden väva
hon nedlägger åter händerna in i
jorden
viskar vägen till mannens
hörsamman
den röda droppen vilken lagt sig
i den stora ekens hand
kikade in i världarna runt sig
den röda droppen upplevde det
världarna i förtrolighet viskade
upplevde dessa viskningar inom
sig
upplevde detta runt sig i sig
eken den stora i eklunden gladdes
med den röda droppens insikt
de tillbringade dagen tillsammans
i tyst åseende
av allt det vilket strömmade
ja stundtals sköljde genom dem
alldeles i närheten levde ett
träd
ett kastanjeträd
vilket släppte kastanjepärlor
till marken
mjuka landningsdunsar hördes
den röda droppen upplevde
dunsarna
de mjuka hoppen
så roligt det såg ut
barn kom med röda kinder ivriga
till lek
så vackert barnen talar
så vackert barnen leker
barnen till
en stämma ropade barnen till
en kvinna en moder med korg
kvinnan dukar utflykt
med höstens mognad
barnen vandrar kväll
den röda droppen kan se barnen i
nattskrudar
kan se modern väcka elden
kan se fadern närvara
stugan släpper röken fri
slöjor svävar
väver
droppen kan höra moderns stämma
förtälja vägar in i barnens
händer
en gång levde en vildblomsteräng
i ringen av berg
i ringen av vattendrag
i ringen av träd
allt var i denna plats frid
den frid vilken är ro
mannen och kvinnan hade vandrat
många stigar
ledda förda av viskandemjuka
stämmor
så kom de i en av nattens
gryningar
till denna äng
lade sig i gräset
så gjorde de
andades in vildblomstren
andades in stjärnorna
stjärnord regnade in i
mannens kvinnans händer
utan att veta somnade de hand i
hand
väcktes i morgonens gryning av
eurus mjuka närhet
de såg vildblomstren bilda en
cirkel
hörde träden mana till
stenar bildade cirkel
cirkel utan mur
mur utan cirkel
mannen såg bilden av stugan
kvinnan såg bilden av rummen
de lyssnade till
och de reste stugans liv
vildblomstren är cirkeln vilken
omfamnar stugan
hur kom det sig
det vet icke mannen icke kvinnan
det kom sig att fruktträden skred
in
aplar fyllda med blom
aplar fyllda med frukt
mannen kvinnan levde i ense med
markernas levnad
barn kom barn vandrade ringar
till ringar
det kom stunder näri rosen vek ut
taggarna till värnad
ty det mannen kvinnan hörde var
icke vägens liv
de hörde markerna kvida gråta
träd stenar vildblomstren
ja så fällde stugan
skälvande
tårar
hur kom det sig
det vet icke mannen icke kvinnan
stugan fruktträden allt i bilden
sjönk in i jorden
ekarna
bildade cirkel runt
kastanjeträdet
kom
och med kastanjeträdet kom barnen
kom en man kom en kvinna
kom en stuga vilken
väckte aplarnas
stammar
vilka lyfte
mossmantlar av
stenarnas skuldror
så kom det sig att vi är här igen
så kommer det sig att denna plats
fröjdas
droppen hör orden
ser bilderna
droppen fattar mod i hand
droppen hoppar
hoppar mjukt
eken den storavida ler mjukt och
kastanjen med eken
droppen landar
viker ut blad
är elden
vilken
andas sagoblad
droppen vet
den röda droppen vet
varje stund är ett blad
bladet bränns
bladet stiger
faller
knoppas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar