jag har läst
att den
vilken önskar alla lycka ur
hjärtats fröjd
tillgives lycka
det benämns lagen
den gudomliga lagen
och jag kan bara slå mig själv
ty jag är ej i lycka
vågorna slukar mig alltmer
så har jag alltså ej tillönskat
alla allt lycka
är lagen så
då kan jag endast se
min egen
jag ryser samt ser ej ordet
de viskar mig upprepande
vi tillsade dig ej läsa
lyssna
till lagen
vilken är vaggan
i moderns händer
den vaggan är ej tryckt i svärta
av liv
den lagen är hennes oändliga
kärlek
den kärleken lever i allas bröst
ändå kan jag endast viska
jag är så vansinnigt trött
skogen är tät
följer en mantels vida böljande
stegen är mjuka
ändå
så fyllda av tyngd
stammarna
är höga
når himlafärders stilla ro
mantelbäraren
skogsvandraren stannar
ser stammarna gråta
citriner
kåda
bärnsten
vet
breder ut vingar
klipporna
de uppsträckta händerna
i solglöds
smedja
framstiger
i svarta
draksilhuetter
vingarna är halvslutna blad
ögonen
är smaragders ädelstensglöd
upplyser nattens släckta oceaner
av mulnade tankar
vilka sänker sig nedöver
en pannas
veckade bård
ögons sänkta hopp
blickar
hopplösta
dras sakta ned
ned
vet i det innersta att detta hopp
är
virvlande
avgrundsvirvlande
i fjärran i det domnade
höres en röst viska
av
grunds
virvlande
draksilhuetter
vakar med det sänkta hoppet
draksilhuetter
skimras sakta in i djuptoner
breder
viker sakta ut
vingarna
som om de avser omsluta det
släckta hoppet
hålla om värna hölja
viskar
av
grunds
virvlande
det sänkta hoppet
håller ett spö
ett bambuspö
slipat
av vinden
en gång en stav var detta spö
med en strålande lanterna
stjärna
vilken tändes
var gång behov
tillkom
det sänkta hoppet håller ett spö
reven är en tråd mattad
kroken
betet
är
det sänkta hoppets
kropp
sakta sänkes kroppen ned
in i djupen
vaknar
vrider sig
det sänkta hoppet hör
tar in nöden
lyfter
upp
sig
själv
drakväktare
viskar
av
grunds
virvlande
breder ut vingar
lyfter
svävar
cirklar
molnen sluter sig allt tätare
det släckta hoppet
ser det kunde vara havet
nu är det en svart vägg
vilken sakta
utan brådska
reses
kastar sig över
det släckta hoppet
det stiger inte andningsbubblor
upp
sjunker
sjunker
detta vatten
detta hav
denna vägg
är segflytande massa
klibbar
håller
fast
drakväktare
hör den infallna tystnaden
skär
de dragna molnen
släpper genom en strimma
ser det släckta hoppet
dyker
lyfter upp
rör vid andningen
det släckta hoppet andas
varför
varför
lyfte ni mig upp
drakväktare
håller om hjärtat i det släckta
hoppets bröst
viskar brist ej brist ej
se denna dal
detta tempel
i ditt bröst
därför
därför
lyftes du upp
det släckta hoppet
sätter sig sakta upp
kastar sig utför
virvlar
faller
virvlar
drakväktare följer
viskar
av
grunds
virvlande
det släckta hoppet
virvlar i spiralen
når den vita pupillen
far genom
virvlar medsols
i spiralen
upp
landar i klippans utslagna händer
gryningen nalkas med varsamma
händer
morgonstjärnan doftar mod
in i det vissnade bladet
drakväktare
svävar
följer
landar
förtäljer
molnstädernas skönhet
håller bladet varsamt i händer
vi skall se
vägen
klart
ur
grund
kommen
vad finns att säga
säg
ah
blicka in i höstens stämning
höstens fägring
denna fägring skänker det vilket
benämns vissnande
vissnande
svårmod
se då djupare in
i visshet omfamnas träden
markerna
i visshet av
i vissnandet är liv
elden bjuder in liven i reningens
oändliga visdomskälla
däri mulnade tankar tvagas
in i klarhet
se folken vilka antänder markerna
se dessa marker ligga
i skuggor
kolstäder
se regnen stiga in
se groddar spira
hjärtblad
sträcka sig
upp
elden bjuder in till liv
i varje mörkt hörn är satt en
eldskål
drejad formad ur jord ur lera
ring till ring är lagd
ja
dessa ringar är i allt
det var innan skivan kom
den vilken snurrar
med fotens lätta smekning
drejskiva
krukmakaren
vandrade till den röda leran
bad om tillgift
den röda leran gav ur sina händer
visade krukmakaren vägen
krukmakaren
formade
skålen
ring till ring
elden brände skålen
eldskålen
i varje mörkt hörn är satt en
eldskål
drejad formad ur jord ur lera
ring till ring är lagd
olja bidar i skålen
gnistan antänder
i tystnaden lever ordet
i uttalandet vissnar ordet
det sitter ett släckt hopp med
ett spö i handen
detta hopp ser spöet resa
till skogarna
där stammarna
är
i susande
lugn
det vandrar en själ i dessa
skogar
med en stav i handen
bambu är den icke
den är ur uråldersstam
staven bär en stjärna
en strålande lanterna
i handen
vilken leder själen
själen lystrar
ur drakväktarens ögon stiger
vägen
den andra vingen nalkas
ur snäckornas djupa
toner
och havet sköljer upp
bärnstenspärlor
skrudar
hennes helade panna
med en krona av hav
i tystnaden lever det släckta
ordet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar