linjär ... vektorrum ... livsrum

Snöblossande kinder
Solögon
Silverne ljus

klättra backe upp
åka kana ned

virvlande snöyra
färgspånsdansen träder runt

Pärlskratt kittlar trädens händer
Snölyktor skimrar i natten
armar och ben
inifrån och utlängtan

ut och in
in och ut och in

Snöänglar omfamnar
snöblossande kinder

Solögon
Silverne ljus
Somnar in i evighetens dröm
…

Dimman sveper om visar det uppenbara i ingenting

Ur dimmans händer stiger de

Gestalter fram

Långa böljande slöjor

Frostblommor

Linjära

Skålar lyftas

Ljusrummet höljer

Nattens morgonljus
*
Skogen andas stillhet
natthimlens diadem strålar
Strålar in i tidens rum

Dimma sveper om
visar det uppenbara i ingenting

Allt är stilla
Allt är ett
Helhet

Vindsus andas varsamt
dimman rörs sakta vid

Ur dimman stiger de
gestalter fram

De rör sig
stilla
strömmande vatten
vindsus
stilla brinnande eld

Sångerna genljuder ur ögonens skålar

Långa böljande slöjor
Mjölkvita tårar

Frostblommor
Skrudar markerna

De stannar i ring

Linjära
Skålar lyftas

Ljusrummet höljer nattens morgonljus
…
– Du har nu en stund sett på orden ovanför och söker se vilken av stroferna du skall ta bort – ta inte bort de är linjära.
Vi gav dig något med dig in i nattens vila: rumsliv och livsrum, vad är skillnaden? Finns det en skillnad? Kanske finns det fler skillnader?
Rumsliv är ett begränsat rum, ett hus har rum med dörrar eller övergångar. Dessa rum är så att säga slutna rum, de är mera bilden av det människan eftertraktar, nämligen att bli någon.
Det är att skärma av, omge sig med tryggheten av ett rum att ”gömma” sig i. Detta rum är eftersökandet att bli en/enskild.
Förr byggdes hus till närhet, det var avsikten med flerfamiljshus, nu görs dörrarna tjockare, de visar träd inte över min tröskel.
Rummen har blivit celler kringgärdande fängelsemurar med dött pålverk.
Detta säger inte emot det Vi tidigare sagt.
Det Vi vill visa är det vackra i det vilket en gång var stamgemenskapen,
Det Vi vill visa är att trots de egna rummen brydde man sig om.
Naturligtvis finns det ”avfällingar”.
Vad var det du sa: undantagen bekräftar regeln… det finns inga undantag i den bemärkelsen eller det finns undantag, då Vi talar om medmänsklighet, medliv finns det däremot inga regler emot. Det vill säga: det finns inga regler vilka leder bort från allomfattande kärlek, gemenskap.
Stipulerade regler väcker icke kärlek, de söker döda kärleken.
Livsrum är ett rum att andas i.
Att leva i,
Att lyssnande, kännande, seende leva.
Livsrummet är ett avgränsat rum och samtidigt ett rumsupplöst rum. Livsrummet är ett allomfattande rum.

Skogen andas stillhet det är skymning vilken vandrar in i nattfamnen, träden är där, du ser höga furor, dessa tilltalar dig av naturliga skäl. Natthimlen är en vid mantel av indigofärgat siden. Natthimlen bär ett strålande diadem.
Natthimlens skönhet är oändlig,
Hennes ansiktes hud är vitskimrande, ögonens strålar är diamanter fyllda med strömmande kärlek av ljus och av värme.
Detta ljus strålar in i tidens rum. Tidens rum är rummen gjorda av människan, tidsaspektens rum, den mänskliga tidsaspektens rum.
Dimman är ogenomtränglig inte hård, den är mera ett gråtöcken en gråzon. Du vet att den är fylld med färger, vi säger gråzon för att belysa upplevelsen eller känslan av.
Dimman faller ned över, slöjan läggs över brudens ansikte, dimman sveper om.
En mjuk hand sveper om, lindar barnens liv, barnet ligger lindat i vaggan.
Här är allt nu fördolt, det finns inga konturer eller avgränsningar, det seende ögat kan se och uppleva den böljande andningen, vet att i detta ”töcken” lever många liv tillsammans, en oändligt vacker färgväv är detta.
Dimman sveper om och visar det uppenbara i ingenting.
Visar klart och tydligt vad ingen och ingenting är.
Det är att vilja ingå i stamgemenskapen, att inte vilja ställa sig utanför.
I den acceptansen vilken är positivt livsbejakande råder inre stillhet. Det är mycket vackra ord: allt är stilla, allt är ett, en är helhet.

Varsamt andas vindarna, de känner inomlängtan: i kärlek bär alla en längtan att mötande se varandra; egentligen är det hela strofen, men dessa bilder är talande: Snölyktor skimrar i natten, armar och ben – här stannade du upp, du upplevde att det var fel att skriva ut och in ty du kände att rörelsen är en inifrån rörelse och så är det och mycket riktigt skrev du dit: inifrån och utlängtan: inifrån och utlängtan, ut och in, in och ut (samt):och in.
Snöänglar omfamnar snöblossande kinder,
Solögon
Silverne ljus
Somnar in i evighetens dröm.
I detta lever hela denna längtan och medvetenhet. Vinden andas nu varsamt för att inte frigöra alltför snabbt, det skulle göra alldeles för ont.
Ur dimmans händer ser du nu gestalter träda fram, en efter en träder de fram. Det är alla väsen inom helheten, de träder fram, visar sig genom sitt själv, De ser sig inte om, de uppenbara sig i enskildheter, i gestaltande liv. De rör sig med elementen i följsamma rörelser icke i tyngd.
Många gånger har du sagt att människan borde sjunga mer och här är det; sångerna är skapande ord där orden är befriade från, ledda bort från den mänskliga tanken. Dessa sånger är sfärernas sångljus och ögonen ser skönheten i skapande ljus. Ögonen talar genom hjärtat, genom sitt själv är människan, väsendet ett skapande väsen i gemenskapens andnings ljus.
Långa böljande slöjor, klädnaden är inte kvävande; du skrev något viktigt till någon:
Människan är stundtals - oftast en besynnerlig varelse - specifikt då hon inte förstår.Då fördömer hon, de vilka innehar "makt" inser inte att de sitter på sköra troner,Deras tron splittras lätt.
Det innefattar vad den kvävande klädnaden är, den klädnaden leder bort från empatisk förståelse.
Denna klädnad är det kalla berget, klippan förutan inre liv, nåväl det finns inre liv. Ty ur det inre stiger tårarna mjölkvita, skimrande opaler lyfts upp, spann efter spann lyfter den urgamla visdomens vishet, vattnet klarnas.
Blommande liv skrudar markerna, frostblommorna är den renade tanken, den har nu blivit samspråkandes med den gudomliga tanken. Den strör pärlor, pärlskratt in i ängens blomstrande famn.
Du ser dem – du vet vilka de är ställa sig i ring och de lyfter sina vackra händer.
Vi gav dig ett vackert ord;
Linjära – du undrade över vad det hade med detta att göra, för en stund vände du ordet började skriva ära – Ära.
Du ville skriva: Ära vare linjen - du tog bort det.
Det var och är en vacker bild. Ty då du ser stjärnan ser du linjer, vi sade också följ stavens linje. Linjen är den gudomliga linjen och många strålar strålar från en kropp… det skrev du: tusende strålar och så är det.
Dessa strålar är krafter och i denna ring möts dessa krafter, du slog upp ordet och fann Vektor – vektorrum, det är en tämligen bra bild av livsrum.
Ljusrummet höljer nattens morgonljus – dessa ord talar genom sitt själv.
Visst är de oändligt vackra dotter.

Nu skall Vi söka vägen fram till de ord du tycker är svåra att se eller snarare att beskriva.
Det du såg var skogstjärnen, dess mörka yta, den var isbelagd med svart is.
Vi sade;
Ytan spricker och du faller ned.
Du befann dig inom skogstjärnens famn,
Den var likt ett rör, inte svart mera indigofärgat.
Långt fram eller ned såg du ett vitt ljus.
Du föll genom och trodde att det var över men färden fortsatte och det upprepades tre gånger.
Du åkte kana för det var inte ett virvlande ändå var det snö, virvlande snö; färgspån.
Snöblossande kinder, Solögon, Silverne ljus,
klättra backe upp, åka kana ned, virvlande snöyra, färgspånsdansen träder runt.
För att överhuvudtaget kunna lyfta upp opalerna, de mjölkvita tårarna måste detta ske.
Det är så att det klättras i backar, du har alltid klättrat, tagit dig upp, hur mycket slagen än har haglat över dig. Du är vår älskade dotter och Vi vill ditt liv. Kinderna blir mycket bleka av att ständigt föra en kamp.
Låt oss här se den stora bilden;
Det mänskliga livet består ofta i att klättra uppför karriärsbackar, oftast blir det att åka kana ned. Den karriären är större än den vedertagna karriären.
Den karriären heter att finna sitt själv. Det är att åka kana nedför in i.
Den resan kan endast ske genom bejakelsen, det låter kanske överdrivet med pärlskratt. Vem kan skratta hela tiden, det är inte det Vi säger; det Vi säger är: bejaka er livsvandring med glädje, fördöm inte edra steg, se deras pärlljus.
Det virvlar många bilder, virvlande snö innehåller många färger, möt dem med den vita känslan, tanken och upplevelse. En del av dessa spån är stickande och vassa, så är det. De minner om svåra stunder, då dessa stunder möts av pärljus får de era kinder att blossa.
Snöblossande kinder är vackra.

Det Vi säger är;
Låt dig falla,
Falla in i,
Det är att upplösa formen till gestaltande liv,
Detta är innebörden av livsrum.


Svarta höga stod de med böljande kåpor runtom
Vindarna susade smekande stilla
Sånger ur deras hjärtan

I händerna höll de skimrande vita lågor
Tindrande
Gnistrande ljus

Rötterna omfamnade marken
De omfamnade vattnets nu svarta yta
Täckt med svart is.

Sakta steg ljuset in i
Hon stiger fram med böljande vida mantlar
Mjukt indigofärgat sidenljus faller ned över markerna

Hon ler stilla med silverskimrande hud
Hon lyfter måndiademet av strör pärlorna över marken
Sträcker fram handen
Säger
Kom.

Kvinnan möter hennes hand
Väntar stilla

Månmodern håller ut sin mantel
Säger
Åk.

Kvinnan sätter sig och åker ned
In i silversjön
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden, bidar längtan.
Hör sjöns röst; stig åter ned
Hon svarar
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden, bidar väntan.
Hör sjöns röst; stig åter ned
Hon svarar
Hon omsluts av liv ser slöjorna lyftas av, förs till stranden,
Där lyfter hon skålen
Viskar in i vinden
Drick min älskade
Drick ljus.
…
Guldögon kan inte stråla förutan renade klanger,
Ljus
Silverljus,
Vita slöjor omfamnas av svarta,
Indigomantelns insida är vit,
Båda bär möjligheter inom.
Det icke renade sinnet kan icke, förmår icke möta Solens ögon.
Guldögonen är solbelysta öppnade ögon.
Ljus,
Silverljus,
Mörkrets och Ljusets förening, se hur vackert de omfamnar varandra.
Kvinnan och Mannen – Mannen och Kvinnan.
Allt detta visste de gamla folken – De Visa.
Se stenarna stå i ring,
Se dimman svepa om,
Silverslöjor var det vilka svepte om och öppnade kristallsångerna. Det finns inga renare ljud, helande sånger, renande sånger,
Ljus,
Silverljus,
Kristaller,
Midsommar – Vintersommar.
I midsommarens famn föll regnets droppar, vandrade strömmade i markernas sköte.
Djupt inne,
I midvinternatten sjunger änglarna
Hälsar barnet
Se vattendroppens rena klarhet,
Se tankens renade klarhet.
Kärleken strömmar liv.

lyssna med din skönhet du vackra själ

Oändliga vita vidder möter dig. Ljuset är så starkt att ögat – synen bländas.
Den yttre synen bländas, ljuset är så starkt ett det nästintill gör ont i det inre. Det är inte smärta av det ”vanliga” slaget det är mer en befrielsesmärta.
Ett befrielsetillstånd av otydbar anledning.

Ljuset är så bländande vitt att du drar ihop ögonen och kisar.
Du söker minimera eller förminska, hellre minska ljusintensiteten. Samtidigt dras du oemotståndligt i längtan in i ljuset till ljus.
Du ser nu två bilder inom dig; dels ser du faran att bli bländad av någon, Av någons yttre fasad vare sig det är utseende eller ord; vari nu skillnaden består.
Det är rädslans röst vilken talar.
Du ser också den oändligt vackra bilden med rentvättade vita lakan de böljar med vinden och är bländande vita. Fläckarna är urtvagna.
Du känner även under skrivandet ordet eller bilden urvriden.
Under reningen känner väsendet sig ofta urvridet och till viss del är det väl en bra bild.
Hur ser en urvridande gest ut. Det är en tvinnad linje.
Det är tvinnade ”trådar”.
Tyget vrids ur, vrids om dels för att de sista falskdropparna skall droppa ur, men mest av allt för att göra eller åstadkomma något hållbart.
Den urvridna trasan skaks ut och hängs med klädnypor – fågelnäbbar, över sträcket, vindarna smeker dem och de doftar rent vitt ljus.
Sträcket är bilden av horisonten eller varför inte en teleledning, eller varför inte en kommunikationslinje, den är där alltid.
För att fotfästet inte skall förloras eller livsandringen, vad behövs då? Något greppar om och håller kvar. Håller inte fasthållande/kvävande kvar. Håller handen mjukt och lätt. Därför lade Vi till ordet Fågelnäbb. Du såg Örnen sväva och bära livet i klorna och lyfta det över avgrundens djup.
Så kan det vara ja.
Lakanen hänger där för att torka, det vita arket ligger en stund med de skrivna tecknen i bläck för att torka, ibland ströddes sand över och så blåstes det av, arket rullades samman och lades i en spole eller behållare och förseglades med ett sigill. Eller också rullades det samman med varsamma händer och förseglades med ett sigill. Ser du, det är alltid denna vridrörelse med.
Horisontens linje är alltså en kommunikationslinje mellan barnen framom, bakom och nu.
Vindarna dansar alltid runt vita lakan,
Ibland svänger de om, sveper om,
Vindarna vänder, då höres ofta ett smällande ljud,
Något stampar ned foten och säger; jag vill. Jag står stadigt i vetskapen av ljusets sannhets väg.
Livet sätter ned foten, ibland är det behövligt att stampa ned foten och visa att nu är det nog.
Det är ingen dödssynd att stampa ned foten och visa nogheten.
Se det lilla barnet,
Det lilla barnet är världen har Vi gång på gång sagt.
Är det då så att det lilla barnet skall bli de sovande aspekterna, lättjan eller begärens snarkningar.
Eller är det så att barnet skall höra behoven ur sitt själv.
Hur visar du barnet detta; genom ord eller genom den du är.
Det är det senare.
I den sedan länge nuvarande mänskliga tiden pratas eller faktiskt babblas det mesta sönder. Så också barnen.
De babblas sönder, urskiljandet babblas sönder.
Det är aldrig tillåtet att slå ett levande väsen.
Det är icke det vi avser med att stampa ned foten, det Vi avser är att bestämt säga nej.
Säga nej därför att jag vet att detta en dag kommer att skada dig. Du ser in i framtiden och vet att detta beteende kommer att skada barnet.
Med andra ord sätter du ned foten, stampar ned foten med ett smällande ljud ,inte för att skada utan för att stoppa ett skadligt beteende.
Barnet är världen och du är stundtals barnet mur.
En andandes mur.
Det är alltså inte ett straff, det är en hänvisning till det du ser i framtiden.
Du skådar in i ljuset och ser strålarnas vägar.

Vita lakan, böljande vidder.
Oändliga vita vidder möter dig. Ljuset är så starkt att ögat – synen bländas.
Den yttre synen bländas, ljuset är så starkt ett det nästintill gör ont i det inre. Det är inte smärta av det ”vanliga” slaget det är mer en befrielsesmärta.
Ett befrielsetillstånd av otydbar anledning.

Ljuset är så bländande vitt att du drar ihop ögonen och kisar.
Du söker minimera eller förminska, hellre minska ljusintensiteten. Samtidigt dras du oemotståndligt i längtan in i ljuset till ljus.
Ja, att bländas av något kan vara ur negativ aspekt, att bländas av ett falskt ljus, av en skenbild av en falsk profetia.
Du ser hela tiden bilder runt ordet sken och det finns mängder runt alla dessa ord. Det är mycket stora bilder och ord. De flesta av dem har gjorts negativa och därför söker Vi nu hålla dem kvar i så kallade jordiska begrepp.
Du ser ordet skendöd, någon ansågs vara död och var det icke. Dels var det ibland svimningsanfall eller medvetandebortfall vilket åstadkom denna bedömning att livet var skendött. Det var också så att de gamla visste att de kunde sätta sig eller lägga sig ned och bokstavligt sett dö. Det fanns en tid då människan kände sin övergång, det ögonblick då det var dags.
Det finns också själar vilka är så innerligt trötta att de inte vill mera, de lägger sig ned och dör. Är skendöda.
De vill inte mer – uttrycket finns stämplat: jag var så trött/ledsen/skämdes så mycket att jag ville lägga mig ned och dö.”
Dessa liv väcktes alla av ljuset.
Så ser du skendräktig,
Innerlig är min önskan att tillåta barnet att födas.
Det du så ser är norrskenet och sydskenet alla så oerhört vackra sken.
Vad är ett sken?
Är det ett falsmyntat begrepp eller sannhet med sigill.
Är det ett sken, en illusion eller är det en varaktighet.
Skenet är imaginationen vilken nedstiger i inspirationens ljus.
Skenet är Andens ljus av ande född till liv.
Skenet är alltså en verklighet, den sanna bilden visas genom ett sken.
Låt oss säga att det är själens vetskap om det som är.
Det finns väsen vilka använder sig av sken för skenbara lösningar.
Ser du ordet skenbar – det är ett bart sken- det finns ingen mening i det, det är gjord tankebild, falsk profetia.
Ungefär som dessa ljusfestivaler, då starka strålkastare leker norrsken. Ja, det är en god bild av skenbar och naket sken.
Det nakna skenet är Gudomens ljus,
Det skenbara är den gjorda bilden.
Mängder av falsmyntade begreppsbilder görs genom detta skenbara andliga beteende. Och – det har alltid härletts till sant Gudomligt ljus och alltid lett till maktmissbruk.
Därur har samtliga straffdomar tillverkats.
att bländas av något kan vara ur negativ aspekt, att bländas av ett falskt ljus, av en skenbild av en falsk profetia.
Ändå är det så att ordet blända i betydelse och verkan är att de yttre betingelserna, det yttres betydelse avskärmas, bländas.
Se kameraobjektet,
Det är utformat i enlighet med ögats principer.
Det dras ihop och vidgas i mötet med ljuset.
Bländaren skärmar av eller ”skärmar in”.
Andas in och andas ut,
Kisar eller öppnar beroende av ljusflödets intensitet.
Varför gör det så?
Det gör så för att bilden skall träda fram klar och tydlig,
Den bild vilken får för mycket eller för litet ljus påverkas, kontrasterna suddas ut eller blir otydliga/otydbara.
Bilen har även den olika ljus.
Dimljus, halvljus och helljus.
Ibland extraljus.
Nåväl alla dessa ljus är för att visa vägen tydligt. Vi behöver inte orda mer runt detta, det går bra att uppleva vid bilkörning, finns många intressanta upplevelsestunder i detta.
De där extraljusen är mer eller mindre det skenbara ljuset.
Att följa ljusströmmen är att följa med, är att bländas av. Kisa med ögonen och veta att ljusströmmen är där – hela tiden.
Se nu ett rullband läggas över denna vita vidd, ett sådant där löpband eller motionsband. Det bandet går åt ett håll, verkar skenbart föra er till er destination.
Verkar föra er framåt.
Det gör det inte, lika lite för er en träningscykel ut till de underbara skogsvägarna. Båda dessa redskap håller kvar er i ert rum, i rumsbeteendet.
Ja, det är sant: det går att öppna fönstret för att få frisk luft eller varför inta starta det stora fläktsystemet. Med stor säkerhet sugs lakanen in – nej, Vi är inte sarkastiska.
Många gånger sade du; ibland får jag en upplevelse med många barn att de har behov av att väckas för att kunna ge dem… du sade runt tonåringar/ungdomar: min upplevelse är att de har pratats sönder, är omgivna av så många medier att de behöver chockas – vid kemin: lägg smällare eller fyrverkeripjäser i experimentet, häll tjära i elden. Låt dem uppleva för att sedan kunna ge dem det lilla i kärlek.
Fläktarna är givna för att vara behjälpliga, de var och är av godo. De är samtidigt visande för det skenbara livet. Dessa fläktar har även filter för att ni skall andas.
Dessa filter i den negativa aspekten är; det skenbara livet avskärmar er från sannhetens väg.
Ni borde se detta och bli era egna filter; självfilter.
Det är att leva i det vita skenet.
Alltså - bandet går åt ett håll, verkar skenbart föra er till er destination.
Verkar föra er framåt.
Det gör inte det, ty hur mycket ni än springer mot målet, når ni aldrig dit.
Se och lyssna inåt,
Framåt och se varför stegen bakom ekar tomma.

Du såg ett mycket visande program om en kvinna.
Hennes önskan hade alltid varit att besöka nordpolen.
Hon tränade sig inför denna resa, hon tränade kroppen till att bli redskapet.
Hon tränade själen hela sitt själv till att svara till/med anden.
Hennes jag lyssnade och visade genom anden vägen.
Hon påbörjade expeditionen och hade med sig en guide.
Det fanns fler medvandrare.
De tältade och de vandrade i kylan.
Vita vidder, gnistrande bländande snö.
Det var en hård vandring, då och då sprack isarna. Då och då fick de slå läger på ett isflak i väntan på att vattnet runt skulle frysa,
Då och då reste sig stora isflak runt dem, isen omvandlades till sörja, råkar var om dem.
De visste att om de föll ned var djupet under dem avgrundsdjupt med iskallt vatten.
De väntade och lyssnade till vindarna, kisade med ögonen för att se, se genom det skenbara fasta stegen.
Stegen eller markerna.
Guiden var den vilken innehade erfarenheten, var den vilken gav dem mod att vandra.
Stundtals var det så att de trodde sig vandra framåt, det var en skenbar bild ty de vandrade framåt, isen flöt bakåt.
Hur det nu var så nådde de till slut målet.
Vissheten gav dem kraft och styrka.
Viljan till,
Förde dem.
De valde
Skolades
Fördes
In i
Är.

Snöstjärna virvla
Virvla snöstjärna
Virvla ned
Följ staven
Låt staven rispa linjen
Följ stavens linje

”Det jag ser är en virvel, en tratt, en strut, en Spiral av lindad snö,
Ser snöstjärnan virvla ned runt och i stillhet.
Den håller staven/”skidstaven” i handen och det blir ett spår efter den.”

– Du vill garnera något till någon, göra något vackert, en kaka.
Du tar papper och gör en strut.
Se nu de vita sidenbanden du lindar dem runt struten, där är bilden,
Du häller kristyr i struten, det är inte kristyr det är snö eller det du ser är de vita banden från insidan.
Dessa band kan icke läggas sida vid sida, de ”lappar” snuddande över varandra, de håller varandra i handen, de håller linjerna samman, de blir ett fast verktyg eller redskap.
Du ser snöstjärnan virvla ned följandes bandens linjer.
Det är så att denna kristyr är himmelskt socker,
Det är icke för löst och icke för hårt.
Sant är det att det stelnar, alla hållbara linjer eller mönster stelnar.
Inte förstelnar – stelnar i skönhet,
Det vill säga skriften skrivs och linjernas mönster är hållbara går att leva med och i.
Det blir skönhet till alltet.
Från en punkt utgår strålande ljus.
Det du ser är också en snötromb,
Det gnistrande vita ljuset är oerhört starkt,
Det är en virvelvind och det är upplevelsen av att falla virvlande ned utan fotfäste och bevara stillheten i vissheten att fästet finns där och är där.
I den stund livet blir förlöst är upplevelsen verkligen att virvla,
Snöstjärnan visar er något,
Vattna
Vattna jordens marker,
Regn faller ned,
Hur får du en iskana?
Du vattnar den och den blir slät och fin att åka nedför med ett pärlande skratt,
Med pirrande upplevelse i maggropen,
Solar plexus strålar kittlar insidan.
Då isen är för lös blir den slaskig och då den stelnar av kylan igen blir den icke behaglig att åka utefter. Då har den behov av att bearbetas, den vill det, den älskar skratt, pärlskratt.
Vad är det isen säger,
Den är tanken, den isklara tanken,
Den har behov av att förlösas.
Då så sker fylls själen med ljusglädje,
Kittlar livet inifrån.
Snöflingan: I andens ljus strålar själens skönhet.

Snöstjärna virvla
Virvla snöstjärna
Virvla ned
Följ staven
Låt staven rispa linjen
Följ stavens linje

Visst kan Vi föra dessa bilder in i ”högre dimensionalitet”, men varför? Är inte bilderna tämligen klara. Allt liv runt er har så oändligt mycket att förtälja,
Lyssna med din skönhet du vackra själ.
…
Du

Blickar ut
Över öde lagda marker

Bär bort tunga stenar
Den största bär du kämpande
Uppför berget

Lägger den högst upp

Du tappar fästet
rullar nedför

Stannar i dammvirvlarna

Du jonglerar stenbollar i luften
Slåss med din egenskugga

Du ser stenar spricka tårglöd

Lägger dig ned
Lyssnar till hennes hjärta

Sätter dig stilla
Ser den
Vänta

Klättrar medvetet uppför

Stegen bärs av vingar
Visshet

Känner dess längtan

Du lyfter foten sparkar
Ser den flyga
In i

Mål

Du dansar jublar
Sjunger lov

Ljuset strålar

Stenvingarna öppnas
Du flyger fri

vak upp du vackra själ

Den vita sidenjorden gnistrar stjärnljus
Luften andas klara strålars liv
I skogen den höga
doftar markerna jordsötma
av vitblommande hjordar

Jordsteg lyftas varsamt fram

Skuggor svepa
Mjukt
Viskande
Mellan trädens öppnade stammar

Stenar
Skimrande händer
Omfamnar
Skogstjärnen
Vattenhålets liv.

Silverklockor ljuder
Tingshas

Vattenslöjan lyftas varsamt av

Hennes ansikte ler
Månvita strömmar
In i källans ådror


Människoanden stiger ur Rådjurets kropp
Skälver skygg rädsla i utögonblicken

Vill vända om
Lyssnar stilla i inögonblicken

Böjer sig ned
Dricker
Vishetens ord

Vindslöjorna
Sveper mjuka svall runt henne

Skrudar
hennes spröda gestalt vit

Pärlor strös i hårets linjer
Vita hjordars blommor
Läggs i ring runt brudens huvud

Silverklockor ljuder
Tingshas

Skuggor av sitt forna jag
Svepa

Mjukt
Viskande
Mellan trädens öppnade stammar

Han lyfts fram ur jordens fårors suckan

Månvita strömmar
Tindrande stjärnors ljus
Lägger hennes högra hand i hans

Rosen den röda lyfts ur hennes bröst
Hon ger honom den med vänster hand

Silverklockor ljuder
Tingshas

Eldsslöjor dånar
Eldandarnas slöjors flammor sjunger
Kärlek
Eldsdans
Andas värme om

Solskivan skrider fram
Strör guld i deras händers hjärtan

De vigs i gryningsljusets salar

Silverklockor ljuder
Tingshas

Ur deras ögons famnar
Strålar
Månsilver och Solguld

Strålar
tvinnas
i varandra

Menings bundna band

Redan spunna
Redan vävda

Bärs av tolv skimrande jungfrur ur himlarnas välden
Gyllene ringar
Träs på fingrars sammanförda linjer

Vandra i er kärleks skönhet.
…

I en av de vackraste vita molnblommorna satt en stjärna, blickade ned på jordens rund, blickade in i människolivet.
Allt var vackert, vävande skönhets harmoni.
Den lilla stjärnan seglade i eoners ljus i oändliga strömmars liv, drömde helt stilla, var i susande gräsets smekande hav, var i blommornas doftande hav, var i var överallt var med var genom var för var till.
Längtan växte stor större, vaknande drömljus strålade in, den vackra vita moln blomman stannade i det stora livshavet vid Faderns Soltron, helt stilla var stjärnan, Solen kände hennes brinnande längtan, kände hennes svarande ljus.
Solfadern lyfte hennes blick i sina händer; berätta dotter – berätta vad du ser.
Stjärnan berättade om liven om livet Solfadern kände hennes stegs dröm.
Han slöt stjärnans blick, andades lätt på den vackra molnblomman, den lilla stjärnan seglade nu i uppfyllandede väntan.
Spinnerskorna spann trådar, väverskorna vävde skruden,
Tiden var kommen,
Den vackra vita moln blomman stannade i det stora livshavet vid Moderns Måntron, helt stilla var stjärnan, Månen kände hennes brinnande längtan, kände hennes svarande värme.
Smekte varsamt stjärnans ögon öppna,
Lyfte det nakna barnet ur blommans famn,
Fyllde hennes ögon med månkällans vatten,
Hjärtat med månsilvrets renhet och solguldets klarhet.
Skrudade barnet med livets skrud.
Med jordelivets vandrings klädnad.
Livsdrömmens slöja lades över hennes ansikte att ses i nattens ljus.
Hon lades i jordmoderns sköte.

Den lilla stjärnan tindrade förväntansglädje; äntligen skall jag dansa livets dröm.
Den lilla stjärnans tindrande ljus var inom, kände sorgsuckan strömma inom jordmoderns liv. Kände hårda händer slå magens rundel; ut – ut – jag vill inte ha dig.
Den lilla stjärnan sökte inifrån att smeka jordmoderns hjärta; det gick ej.
Hon bars av svartsorgen,
Hon föddes av svartsorgens klor,
Hon föddes in i svartsorgens gastkramande händer,
Den lilla stjärnan log inifrånstilla.
Grät smärttårar in i svartsorgens okänsliga händer ingen hörde stjärnans livsbön.
Sakta slöt hon sig runt sitt själv,
Vakade stilla.
I ständig bön.

Den mänskliga tiden vandrade och den lilla stjärnan började ta stapplande steg.
Lärde sig sakta att resa sig upp och gå,
Hon lärde sig cykla med slag och hån och kanske inte mycket mer,
hon var en klumpeduns,
Så sade de.
Trollunge är du,
Barnet började drömma frid,
Var i inre frid,
Ofta satt barnet och såg himmelshavet,
Glömde svartsorgslivet.
Kände Solfadern lyfta blicken och berätta himmelska sagor för henne.
De bar hennes steg, ibland såg barnet ljustrådar dansa, lätta skira spindelvävstrådar, hon såg jungfrurna leende smeka hennes ögon ljusa.
Barnet såg sin älskade vita molnblomma och visste att hon inte var en klumpeduns.
Nej – det var så att då hon såg molnen fara visste hon sitt sanna ursprung.
Visste sin rörelses följsamhet i kärlek.
Den mänskliga tiden vandrade,
Människobarnet drömde liv
Drömmarna bevarade hennes sannhets liv inom.
Drömmarna räddade hennes livsdröm.
Var dag andades hennes hjärta;
Solfader, du min sanna Fader tag icke vår dröm bort från mig.
Månmoder, du min sanna Moder tag icke vår dröm bort från mig,
Vänd icke era ansiktens händer bort från mig.
De hörde barnets bön.
Det var en gång en stjärna hon vandrade in i människornas liv.
Ofta satt hon och drömde,
lutad mot Trädens stammar,
med kinden mot Trädens hudar,
under Kronornas liv,
Händerna kupades varsamt runt Trädens rötter,
Hon kände deras liv,
Hon kände livet
Hon visste livets sannhet
De talade till henne.
Hon älskade att se gräset, blommorna, stenarna, ängarna, skogarna, bergen och haven.
Hon älskade att segla med molnen,
Hon älskade att vara i.

Ofta sökte människor reta upp stjärnan,
Ofta stack de pinnar vassa in,
Klöste och rev,
Slet och drog,
Spottade
Hånade
Gjorde
Illa.
De lyckades ej.
Den lilla stjärnan blev inte uppretad, blev inte allt det där de ville.
Med tiden lärde hon sig alltmer att bli stilla,
Med tiden lärde stjärnan sig att hela tiden se utanför sig själv,
Sakta slöt stjärnan sina armar runt sig
Sakta lärde sig stjärnan att sluta sina händer runt sig själv
För att låta det inres ljus och värme strömma varsamt mellan fingrarnas aldrig slutna linjer
i alltets famn – in i alltets famn.
Ur sitt själv log stjärnan.
Barnet började drömma frid,
Var i inre frid,
Ofta satt barnet och såg himmelshavet,
Kände Solfadern lyfta blicken och berätta himmelska sagor för henne.
De bar hennes steg, ibland såg barnet ljustrådar dansa, lätta skira spindelvävstrådar, hon såg jungfrurna leende smeka hennes ögon ljusa.
Barnet såg sin älskade vita molnblomma och visste att hon inte var en klumpeduns.
Nej – det var så att då hon såg molnen fara visste hon sitt sanna ursprung.
Visste sin rörelses följsamhet i kärlek.
Den mänskliga tiden vandrade,
Människobarnet drömde liv
Drömmarna bevarade hennes sannhets liv inom.
Drömmarna räddade hennes livsdröm.
Var dag andades hennes hjärta;
Solfader, du min sanna Fader tag icke vår dröm bort från mig.
Månmoder, du min sanna Moder tag icke vår dröm bort från mig,
Vänd icke era ansiktens händer bort från mig.
De hörde barnets bön.


Bevara lugnet – bevara stillheten vad än sker.
Denna morgon vaknade du av skönhetens syn, de vita snöstjärnorna dalade stilla, pudrade markerna vita med strålande stjärnljus, du hörde stillheten falla.
Snöstjärnorna dalar stilla,

Ändå är upplevelsen sprittande glädje.
Denna sprittande glädje och stillhet i samspråk är tillitens kunskap.

Det är svårt för dig dotter att skriva om detta att alltid bevara lugnet, ändå gör du det - bevarar stillheten.
Det finns skillnader på olika situationer,
Det går inte att vara idisslande lugn hela tiden och låta vad än sker ske.
Det är inte detta Vi avser då Vi säger: bevara stillheten.
Den stillhet Vi här avser är bilden av dalande snö.
Till viss del är denna stillhet den helgade vreden,
Den är vit och den är fylld med renhet och klarhet.

Då Vi blickar runt är det mycket tydligt i den mänskliga tidens gjorda rum att det hela tiden förekommer retningsimpulser. Detta är verkligen impulser, totalt okontrollerade egentligen.
Förhoppningsvis antyder din tanke och känner en viss tvekan.
I de flesta fallen är dessa retningar okontrollerade impulser. Ofta görs dessa retande attacker på grund av att människan är uttråkad, Hon har kommit så långt i sin materialistiska levnadsstil att fattigdomskänslan tar över mer och mer. Hon blir mer och mer uttråkad i brist på varm kärlek genom ljus.
Vad gör den uttråkade;
Den uttråkade söker spänning på det ena eller andra sättet.
Retas är ett bra medel; effekterna kan bli ”kontrollerade” sparsamma. De kan också bli oerhört starka effekter, kanske lite mer än det var avsett att bli.

Se de vandrande ljusgestalter vilka har vandrat;
Blev de irriterade; naturligtvis blev de det,
Blev de arga; naturligtvis blev de det.
Men de blev inte arga för egen vinning eller i egensyfte.
De blev vitglödgat arga,
De rensade templen från orenheter.
Hur fick de sina stora inspirationer;
De satte sig ned och lyssnade,
Såg livet runtom sig inom sig,
De doftade,
Smakade,
Lyssnade, kände,
Trädens stammar berättade,
Rötternas liv berättade,
Därför att de ville så,
Bilden av det Vi berättar fångade du helt riktigt då du idag såg filmen om Tjuren Ferdinand.
Han sitter under korkekarna,
Korkar…
Vinden smeker bladens linjer,
Orden talar,
Korkarna flyger ur,
Bilderna uppenbaras,
Flaskan i anden stiger upp inför,
Önska dig;
Jag vill.

Så är det;
Ljusgestalterna har svarat och de vill, de bevarar stillheten, hur än den uttråkade människan än söker reta upp henne.
Den uppretade människan kan slita sitt hår och sina kläder, ljusgestalterna viker icke bort ifrån sannhetens väg.
Och – det är av godo att den uttråkade människan sliter sitt hår,,, den gjorda tanken och sina kläder,,, sig själv.
Varför säger Vi detta:

Svepande kristallsånger
Sveper genom vindarna
Om
Om
Mjuka slingor
Smeker trädens stammar
Stammar skimrar ljus inifrån
Levande låga
Levande lågor tändas
Fram träder ur blå famnar rött liv
Strålar nattdrömmars sanna ljus.
Låt oss nu se denna pärla
Denna stjärna
Denna diamant
Detta barn
En kropp men icke en stråle, med tusende strålar,
Från var och en strålar tusen och åter tusen,
Från dessa strålar tusen och tusen,
Från dessa av en bliver allom givet av allom bliver en givet,
Ljusstrålar rena klara lyser i natten,
Glänsande skimrande tydlighet lyser upp natten,
Glänser över
i himlarna
visar Gudomens kärleks händer,
Den Gudomliga kärlekens rena händer visar
i kärlek till alltet strålar din själ i gudomens ljus.
Det finns ord du älskar att bära med dig: ” I ljusets rena strålar glänser världens gudom i den rena kärleken till alla väsen strålar min själs gudomlighet”
Den är en, den är ett, den är ingen, inget, ingenting, allt, alltet och allting.
Den är icke någon eller någonting,
Den ÄR allomfattande kärlek.
Den rena kärleken fattar runt alla,
Omfamnar alla och ingenting.
Någon eller någonting har ännu icke bestämt sig för att leva i fred med sitt själv.
Den är eller det är ett allmänt begrepp;
Vak upp du vackra själ.

Genom pärlan omfattar hon allt Genom pärlan innefattas livet

Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.

Vi vill gärna göra ett tillägg till gårdagen; inför vilket du mycket riktigt stannade upp.
Vi sade att Åsnan blomstrade med den nye ägaren.

Ja- det är så att då Vi ser till djuret Åsnan, är det inom citationstecken en ny ägare vi ser.
Då du blickar till människan, kan det vara så att denne lämnar över sig själv i någon annans händer, ty den orkar icke eller förmår icke längre se klart.
I ett sådant skede är det alltid stor fara att fel händer sträcks fram.
En dold ätare eller tagare sträcker fram händerna och äter ännu mera av detta sanna väsen.
Detta väsen har alldeles för länge stampats på och nu orkar den icke mer.

Det kan vara en god ny ägare,
det kan också vara en despot vilken anlägger en rostande rustning, på det ena eller andra sättet.
Skriv det du ser;
”jag ser ett barn sitta med händerna för ansiktet, jag ser en människa ett sorgväsen sitta med händerna för ansiktet - ihopkrupen. Jag ser någon, något grumligt komma – en så kallade människa - en människogestalt. Den liksom sticker in en snabel/ett sugrör och dricker. Sedan ser jag en annan bild och det är samma människogestalt, den häftar vid och blir ett sugande plåster. Nästa bild är att denna gestalt kryper in i… liksom fäster vid och tar över helt”
Det är goda bilder eller visande bilder och det är detta vilket sker.
Då allt är rätt; för Vi denne läromästare eller detta redskap till den lidande.
Den nye ägaren kan vara en läromästare för en tid, du vet vid det här laget vad det innebär att vara en god läromästare; det är att vara stilla och se då den sökande vill orden.

Denna bild med den nye ägaren ur denna aspekt kan Vi tala runt i evigheter.
Den nye ägaren kan också vara Sitt själv. Det vill säga; kraften och modet vaknar att se sitt själv.
Sitt själv sträcker fram handen till sig själv och gör allt det en ny god ägare skulle ha gjort till Åsnans blomstrande.

Du ser åter det luggslitna djuret, ser dess dröm.
Du ser hur Åsnan såg djuren långt där nere skuttandes i dansande lek, åsnan såg gemenskapen den alltid städsevarande gemenskapens dröm, åsnan såg välkomnandet; den välkomnande gesten.
Åsnan såg den blå skimrande himlen och de seglande molnen, solstrålarnas dans, fåglarnas svepande vingsånger, fjärilarnas solluftssånger. Åsnan såg gräset, träden alltets liv. Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Molnen, drömmolnen vilka alltid visar sannhetens ljus, de förändras med rörelsen och andningsströmmen, de förändras i gestaltspråket - det inre förändras icke- sannheten är alltid där. Vad visar dessa moln, de visar exakt samma sannhet vilket även stjärnorna gör. Dessa moln är alltid skimrande ljus, gråheten kanske täcker dem, så andas vindarna och de är där, den övre kanten eller den undre är alltid ljusfyllt skimrande. De visar att vad än, vilken skugga det än är vilken söker täcka över den sanna drömmen så består ljuset.
Nu for Vi iväg av den enkla anledningen att Vi känner dina bildtankar eller snarare ditt rika bildliv. Det skapar svårigheter för dig att skriva stundtals. Varje enskild strof skapare bilder vilka är förklarande ljus för dig. Det går dock icke att nedteckna varje bild ty de lever i varje enskilt ord vilka tillsammans bildar helhetens väv.
Nu ser du åter en bildväv; släpp den och låt oss så återvända.
Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Du ser nu nedstigningen i det förtorkade skötet, känner oviljan hos den jordiska modern att ta till sig detta liv. Du känner och upplever de jordiska föräldrarnas ovilja till mötet med detta liv.
Mötet blev och det blev ett möte de aldrig kunde förstå, detta högst levande väsen var fyllt med gåvor. De nådde aldrig fram till den innersta kärnan i detta liv ty Vi vakade och vakar ständigt över detta liv. Våra händer är runt detta livs hjärta.
Ja, detta möte blev ett möte de aldrig kunde förstå och de trodde sig äga detta liv.
Denna nedstigning kom att bli en gravläggning under många dagars och nätters växlingar, livet överlevde.
Föddes in i jordvandringen.
Du ser slagen vina runt dess liv,
Du ser haglen falla,
Haglande slag.
Du ser detta väsens rygg krökas i längtan ned till graven.
Du ser en gammal vithårig gestalt – du har målat den.
Denna urvishet sträcker fram handen,
Suddar ut mardrömmen,
Icke skyndsamt,
Lugnt
Stilla.
Du ser denna gamla gestalt lyfta det ena sorgspannet efter det andra ur.
Du ser vattnet klarnas.

Du ser Åsnan sakta återvända till liv.
Det Liv den en gång hade sett;
Åsnan såg den blå skimrande himlen och de seglande molnen, solstrålarnas dans, fåglarnas svepande vingsånger, fjärilarnas solluftssånger. Åsnan såg gräset, träden alltets liv. Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.

Denna gamla vithåriga gestalt är andesjälvet,
Ditt själv,
Mitt själv,
Sitt själv,
Det är andeursprungets menande mening.
Denna visdomens läromästare helar nu den sargade livsstängeln.
De vordna inåtvända taggarna vänds nu en efter en utåt till skydd,
Till gagn för livet.
Taggarna vändes icke inåt av åsnan själv,
Dessa taggar är det yttre barnets/ det lägre jagets upplevelse och till slut den inlärda negativa profetian, den negativa självkännedomen om
Sig själv,
Dig själv,
Mig själv,
De barn vilket lärs av de vilka borde ha älskat det, av de vilka barnet vände sin tillit till att icke älska sitt liv – sin livsdröm. Detta och dessa barn vänder ofta taggarna inåt – tillsynes utåt.
Barnet förlåter alltid. Hus skall ett barn icke förlåta! barnen är världen – se barnen, var barnen, låten barnen komma till mig.
Barnen är drömmolnen,
Det är så att barn alltid förlåter, vad annat kan de, hur skall ett barn icke förlåta – barnet är världen, det barn aldrig kan inseende förstå är vad icke kärlek är.
Barn – barnet är kärlek.
Barn har inget eget skydd/inget gestaltskydd, barnen har skydd av Oss till alltid liv – de onåbara barnen. De onåbara barnen, lev med den bilden – varför säger Vi så, barnen har dels änglavärlden runt sig de har ängeln inom sig, barn är världen därigenom lever de i helhetens beskydd. Det inre djupet kan icke skadas, tilltala därför alltid detta inre ljus inom vilket mörker ni än möter. Ty ut ur detta tilltalande sår ni frön, frön till vilja att leva den sanna drömmen.
Vi sade att taggarna en efter en vänd utåt,
Så är det; de vänds utåt där de är menade att vara, de säger något:
”släpp inte var och en” över tröskeln. Endast de tillåtna.
Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.

Vi har låtit märkliga ord komma till dig:
”Den hängde hänger sig själv”
Med avseende till vad Vi tidigare yttrat i samband med döden; att döden icke är ett slut lika lite är födelsen ett slut; allt är början till.
Vill Vi med denna bild visa exakt detta;
En dag möts Sig själv och Sitt själv,
De skådar in i livet och ser den ”röda” tråden här och var skära in i fingrarnas sprödhet.
De beslutar sig för något, nämligen att samspela för att tråden skall löpa fint, de stämmer sitt instrument.
Sig själv blir exakt det viket det var avsett till att vara gestalt – vara den länk vilken gör andeljuset avkännbart. Det Vi tidigare sagt; en kropp gavs ty Vi hade behov av att se.
Den hängde hänger sig själv
Den vilken skall hängas har stått inför rätta; Sig själv och Sitt själv har rådplägat med varandra och sett vart stegen har vandrat vilse. Det är alltså icke straffdom –ja, Vi tjatar.
Den vilken skall hängas förs uppför trappan, en svart huva läggs över; allt blev svart.
Repet eller snaran läggs runt halsen,
Vad är ett rep eller en snara?
Vad är repet gjort av och hur ser tvinningen ut?
Liv är sammantvinnade.
Vad var platån byggd av- av trä var kommer trä ifrån?
Så- nu öppnas luckan, den faller ned, ljuset strålar in… fönstergluggen öppnas.
Luckan faller/öppnas ljuset strålar in,
Det gamla faller av, tanken snörs av, det gamla förlegade tänkandet/huvudtänkandet/den siggjorda tanken faller bort eller snörs av. Snaran dras åt runt strupen och de nya orden kan talas.
Det är ingen vacker bild Vi ger dig – den är dock talande ty kroppen släpper allt i denna stund.
Omvandling sker det blir;
Sorghjärtat
det svarta hjärtat slipas och fram träder en Klart Strålande Diamant.
Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.

De tre stod runt det stora trädet
Höll händerna i varandra

De tre
Urd
Vardande
Skuld
står var natt med händerna i varandra
Runt det stora trädet

De tre
Klothu
Laketis
Atropos
står var natt med fotstegen i varandra
Runt det stora trädet

Tårna vandrar in i jordens famn
Väver

Vävs samman
Är en skål

De tre
Nona
Decuma
Morta
är en skål med det stora trädet i sin famn

Tusende stjärnor
Strömmar
in i

Ljusuppfyller det stora trädets stam.

I Moderns famn brinner hjärtats eld
Proserpina vaggar jordens barn
Vesta ler värme runt

Natthimlen Böljar svepande
Runt Minerva
Hennes mun
Doftar
Visdomens
Ord
In

Aurora med jungfrurna sju dansar med lätta fötter
Över ängen

Vattnar blommornas skålar med tindrande silver
Samlas runt det stora trädet med öppnade händers skålar
De tre
Sitter i dagens ljus
Spinner
livets trådar
Väver
livets väv

Alltet andas kärlek i gudomens levande ljusandning.
Själarna vaknar.

Du såg alla dessa ljusprydda granar,
Så såg du de stora granarna i skogen,
Kände jorddofterna,
Skogsmarken andas,
Du såg de grova stammarna och de lägsta grenarna svepa marken,
Du såg Grenarna vandra runt stammen,
Livets spiral strömmade uppåt och nedåt.
Ja – du stannade bilden ty du fann den märklig i det avseendet att de lägre grenarna svepte över marken, beskyddande, de högre grenarna; spiran, toppen bar Morgonens och Aftonens Stjärna.
Det finns icke högre och lägre väsen; här är det bildord.
Se granarnas Modersgest.
De höljer,
Det är sant det du nu öppnar ty plötsligt ser du mannen och kvinnan i livets gärning.
Den sanna kärlekens ljus.
Det är många vilka söker nattligt skydd i granens välvda doftande salar.
Kärleken är det högsta,
Därav stjärnan i granens topp.

Se så orden du nedtecknade; skriv dem rena och låt dem stråla:

Ljusvandringen når nu mittpunkten
Ljusvandringen inåt
Modet att leva
i det ljus
vilket givits oss utifrån under våren och sommaren
För mig då jag upplever allt runt mig känns det -Det är upplevelsen av en sovsal -så många har det svårt.Lyft blicken gång på gång till himlen
se de tusende stjärnorna
de visar något
De visar barnets ljusbarnet inom digBarnet - urjaget inom alla
Känn det och vet att du ÄR.Är i positiv inte negativ aspekt.

Det är mycket vackra bilder; sovsalen är en mycket vacker bild.
Många sover ännu är icke redo att vakna, de sover i en sovsal,
I rosornas sovsal,
Det är att måla.

Du brukar alltid säga: att komma in i ett rum där barn sitter och målar, ger samma upplevande som att vara i ett rum där någon sover lugn.

natt efter natt tändes de tusende ljusen

Natt efter natt tänds de tusende ljusen,
Tändes för att lysa upp er väg,
Tändes över er,
Faller ned över er.
Se regndropparna,
Se pärlornas pärlor
Omsluta stjärnorna,
En efter en omslutes de av vattenhänderna,
Av Vattenväggen
Av den skira vattenslöjan,
Vatten är liv.
Varje stjärna bär ett ljusminne inom sig.
Förbunden är denna stjärna med var och en av er, av oss.
Nu lägges varsamma händer runt och ljuset vattnar jorden,
Vattnar jorden med ljusminnen.
Det spirande livet träder fram i ljus ur mörkret.
Hon skrider över markerna,
Upp ur havet,
Genom vindarna,
Överallt – över allt skimrar sannhetens liv.
Sannheten träder fram ur dessa händer,
Lyfts upp och in.
Ljusminnen vattnar jorden med liv till liv.
Så kupa edra händer och tag emot livets vatten.
Drick era själar fyllda med Sol och Måne och Stjärnors Ljus.
Gläd er sjung hjärtats jubelsånger.
Hon smeker var kind
Hon smeker var hjärta
Inifrån runt.
Känn hur hon bär era fötter i sina händer så bär hon ock var rot vart ljus in i värmens sfär,
Hon öppnar varsamt knopparna blad,
Se ljuset stråla fram ur Kronans hand.

Det var en gång ett högst levande väsen, det spelar egentligen ingen roll huruvida detta väsen är en människa eller ett djur, en sten eller en växt.
Det spelar ingen roll om detta väsen vandrar, flyger eller krälar, det spelar ingen roll vilken rörelsegestalt detta högaste levande väsen har.
Det är ett liv – ett liv vilket önskade liv.
För att ingen skall förbinda sig vid specifikt detta väsen, så väljer Vi att tala om Åsnan. Vår förhoppning är dock att detta väsens bön talar till er.
Varför väljer Vi att tala runt Åsnan,
Den har ett mycket säreget väsen, den är van att bära stora tyngder, bördor utan klagan.
Visst kan den skria i högan sky, men den gör det sällan.

Det var en gång ett högst levande väsen,
Det levde inom husets fyra väggar,
Boplatsen förändrades understundom för det mesta.
Ingen visste riktigt hur detta kom sig.
Detta väsen var så tvingat att ständigt vänja sig vid nya dofter, nya aningar och upplevelser överallt.

Det var en gång ett högst levande väsen, en Åsna var det visst.
Åsnan hade vackra goda milda ögon.
Åsnan var glad till livet,
Trippade egentligen aldrig med de där trippglada stegen.
Åsnan såg ofta på och vände sig till molnen.
Molnblommorna doftade så gott,
Fåglarnas vingar var så goda att följa,
Åsnan kände sig hemma där, välkommen.
Hon kände var rörelse inom sig, hon hörde allas röster.
Åsnan bodde inom stallets fyra väggar. Från utsidan såg allt väl ut, inget skilde sig från alla andra hus eller stall.
Bakom de slutna dörrarna var inte allt likadant, solstrålarna släpptes inte in.
Den lilla Åsnan fick bära, slita och släpa allehanda bördor, glömde mer och mer bort att den fanns.
Åsnan fick tidigt lära sig att åsidosätta sig själv eller snarare sitt själv.
Pälsen blev mer och mer luggsliten,
Stegen trippade väl utåt men inte med gladklanger.
Svansen den släpade ned efter marken.
Den lilla åsnan skriade aldrig högt i skyn, bar utan att veta mer och mer.

De mänskliga åren gick – Vi lämnar uppväxten och den negativa inlärningen.

Den negativa inlärningen gjorde ett sig själv; Åsnan var tvingad att skapa eller tillverka ett sig själv för att stå ut. Egentligen var det inte heller Åsnan vilken gjorde detta sig själv. Det är svårt att urskilja vad eller vilket som tillverkades av vem. Hur det nu var så var Åsnan tvingad att göra allt detta för att minska slagen eller hånen. Ty var gång Åsnan sökte le, trycktes den djupare ned.
Det märkliga var att djupt i sitt inre var Åsnan alltid sitt själv. Hon visade detta sitt själv inför de Den var trygg med, samt inför de vilka sökte Åsnan varma ögon. Detta visste de inte innanför stallets väggar.
Nu var det så att Åsnan kom till en annan ägare. Ägare är väl fel att säga; det går icke att äga ett levande väsen. Men för att göra bilden tydlig vill Vi här säga ägare.
Åsnan kom alltså till en ny ägare, detta då de gamla ägarna av ålder lämnat denna berättelse.

Den nye ägaren, hade goda händer, tvagade Åsnan ren och borstade bort allt damm.
Gav Åsnan rent klart vatten att dricka och näring vilken talade ljus inom Åsnan.
Åsnan sågs nu trippa med lättare och lättare steg.
Endag trippade gladtrippande dans runt stallet.
Stallet ja, den nye ägaren skurade stallet i monader och årsringar.
Ända ned till dess djup och grund,
Ända in i rötternas sfär,
Till stammarnas vägar.
Många var det vilka log kärlek då de hörde och fylldes med Åsnans gladtrippande dans.
Åsnan fann för en tid mod att känna glädje,
Det var en gång ett högst levande väsen, det spelar egentligen ingen roll huruvida detta väsen är en människa eller ett djur, en sten eller en växt.
Det spelar ingen roll om detta väsen vandrar, flyger eller krälar, det spelar ingen roll vilken rörelsegestalt detta högaste levande väsen har.
Det är ett liv – ett liv vilket önskade liv.


Varför förtäljer Vi nu detta?
Det var ett högst levande väsen vilket önskade liv.
Detta väsen åts av andra – åts intill den dag det inte orkade blomstra i sitt själv.
Först då dessa ätares steg hade tystnat steg allt fram i klart smärtljus.
Inte ens då förmådde detta väsen att känna vrede hat eller avsky.
Ty Åsnans väsen var och är kärlek.
Genom renande händer blomstrade Åsnan,
Åsnan lyftes ur smutsen.
Fortfarande är det ingen vilken anar eller kan inse vad denna Åsna levt med.
Ibland händer det att den snuddar vid de mötena vika kommit den till mötes.
Dessa möten och upplevelser får vindarna att frysande rulla ihop sig.

Nu säger ni säkert många;
Där ser ni – ni säger att det inte finns straffdomar och ondska.
Detta är ingen straffdom och det är inte heller en gåva i stunderna av detta vidriga och avskyvärda vilket drabbar så många Åsnor.
Det är dock icke straffdom och det är icke så att Vi icke vill förhindra.
Se dock stormvindarna;
De stannar då de öppnas.
Då en varaktig förändring skall ske – måste det egna självet träda in.
Vi har talat runt detta.
Vi lyfter fram denna berättelse för att visa att hur illa ett levande väsen än har bemötts överger aldrig det blomstrande livets ursprung dess väg.
Giv aldrig upp edert hopp till liv.
Vi sade se stormarna; det är icke de träd vilka bär viljan till sant liv vilka slits upp, det är de vilka strävar emot. Icke ens detta är straff ty det sanna livet lever vidare i jorden, de djupa rötterna är där.
Ja, stormarna viner och luften andas renande genom dalar och skogar, bergen sjunger från klippans grund.
Åsnan då,
Åsnorna,
Vi överger dem aldrig och de sår vilka har tillfogats dem är där, Vi helare dem med Vår kärlek vilken är allas er kärlek. Deras händer förblir blomstrande kärleksskålar ty deras hjärtan bär guld och deras munnar klingar silver.
Av plågan och lidandet har de lyfts deras händer är hjärthänder, nu bär de icke i utplånandet av sitt själv. Nu bär de i kretsen av helhetens allenarådande kärleks vilja.
Natt efter natt tänds de tusende ljusen,
Tändes för att lysa upp er väg,
Tändes över er,
Faller ned över er.
Se regndropparna,
Se pärlornas pärlor
Omsluta stjärnorna,
En efter en omslutes de av vattenhänderna,
Av Vattenväggen
Av den skira vattenslöjan,
Vatten är liv.
Varje stjärna bär ett ljusminne inom sig.
Förbunden är denna stjärna med var och en av er, av oss.
Nu lägges varsamma händer runt och ljuset vattnar jorden,
Vattnar jorden med ljusminnen.
Det spirande livet träder fram i ljus ur mörkret.
Hon skrider över markerna,
Upp ur havet,
Genom vindarna,
Överallt – över allt skimrar sannhetens liv.
Sannheten träder fram ur dessa händer,
Lyfts upp och in.
Ljusminnen vattnar jorden med liv till liv.
Så kupa edra händer och tag emot livets vatten.
Drick era själar fyllda med Sol och Måne och Stjärnors Ljus.
Gläd er sjung hjärtats jubelsånger.
Hon smeker var kind
Hon smeker var hjärta
Inifrån runt.
Känn hur hon bär era fötter i sina händer så bär hon ock var rot vart ljus in i värmens sfär,
Hon öppnar varsamt knopparna blad,
Se ljuset stråla fram ur Kronans hand.

till öde mjukt

Se stjärnornas tindrande ljus,
De lyser i mörkret,
Uppenbara ljusets tinderglädje,
Se Nattens mörker upplysas,
Natten kommer efter dagen,
Natten är bakom dagen ändock framom,
De vandrar in och ut i varandra,
Omfamnar varandra i kärlek och med kärlek,
De är inget och ingen förutan varandra. Äger icke varandra tillsäger icke varandra, de är skapande genom och till och för evigheten.
Se den silverne pilen,
Se det tunna skira strecket, spindeltråden, silkestråden, ljustråden.
Den silverne pilen visar riktningen,
spindeltråden bär alla drömmar,
silkestråden innefattar ljusminnet inom sig,
Trådarna lindas,
lindas med Solens rörelse,
”Vilar” i Månmoderns famn,
Barnet bärs in i Moder jordens Sfär.
Modern vaggar barnet lugnt och stilla känner dess liv.
I ömhet möter Hon detta liv.

Se silverpilen,
Se knappnålshuvudet långt bort i fjärran,
En tår, en droppe, ett frö,
Fröet bär inom sig allt växande, kokongen är dess namn,
Pärlan har vaggats i livets hav, omgiven av skalet.
Tåren den klara rena droppen själens land,
Kropp, ande, själ.
Se knappnålshuvudet vidgas,
Se Ägget, det lilla ägget.
Se ägget öppnas sakta,
Ett liv vill möta dagens och nattens ljus allas ljus.
Det ljus det en gång var i och alltid är i,
Livet vill vandra ”utanför” händerna, ta ”egna” steg.
Växa in i helheten.
Den helhet det var i och alltid är i.

Se Kolibrin,
En fågel en fjäril,
vibrerande vingar, finner nektar överallt, vidrör luften kännande.
Se trådarna, ljustrådarna runt detta liv. Detta liv ”stänker” nektar in i luften.
Se den lilla kolibrin vidgas,
Se havsfåglarna segla över havet eller med havet,
Se Örnen sväva över ängarna haven bergen och skogarna eller med dem.
Se Örnen växa,
Se Albatrossens väldiga vingar, de böljar, flyter, de är i luftströmmen.
Se hur alla vingar är förenade,
följande vindarnas, luftens andars andning.
De svävar, seglar över himlarna,
Med himlarna.
Ser skogarna vändas och vridas i stormens vågor, hör bergen andas vrålande i stormens vindar, ser ängarna böja sig, buga sig i stormarnas djupa smekande rörelser, ser vattnets vågor stiga höga,
Strålande är denna dag,Frost tindrande ljus, kristallers dans,Måsar... att se dem flyga är befrielse,Ja, människan haltar ofta i tyngden... Måsen flyger skönhet,Vemodets sånger höres, ändock flyger de skönhet,seendes livets vatten - de tindrande ögonblickens ljus...

– I deras rörelse lever en stolthet – en stolthet i att leva.
Se – Se Fåglarna är där,
Likt molnen seglar de stilla med,
De är i.
Ja, se vingarnas spetsar de slutar inte där de synes sluta de fortsätter, varje form varje linje fortsätter in i oändligheten.
Ja, Pilen är där, knappnålshuvudet är där, kolibrin och fåglarnas fåglar.
Ser du det är en vidgande rörelse.
Det säges: se ringarna på vattnet,
Vi säger se alla ringar alla linjer överallt och se helhetens skönhet.
För en stund fastnade du i skrivandet vid ägget och vid pärlan.
Du såg pärlan och du såg det allomfattande.
Så vad är skalet; Skalet är jaget.
Jaget är där för att hålla livet i sina kupade händer.
Dock icke för att tillsluta eller kväva.
Händerna öppnas och sluts vid behov.
Jaget öppnar och stänger vid behov.
Detta jag är det högsta jaget och är evigt förbundet med det högsta jaget; helhetens jag.
Detta jag leder det lägre jaget vid handen.
Men! Det kan endast ske då väsendet vill detta, medvetet vill.

Ser du nu vingarna och kroppen. Fågelns kropp innefattar alla organ. Kroppen är en låt oss kalla det energipunkt, knappnålshuvudet. Utifrån denna kropp strömmar energierna. De strömmar alltså vidare ut, vidgas. De tar inte slut, de töms inte då de andas och lever i balans. Däremot utarmas de då de missbrukas i egensyfte – till vinning.
Därmed inte sagt att det är fel att leva på detta; det är fel då det missbrukas.
Det är också exakt så som du sade till någon; ingen möter mer än den orkar eller mäktar med.
Vi vill gärna lägga till;
Se Fågeln,
Se Molnen,
De gör inga skräckscenarion, de seglar med.

Att inte se stormarnas linjer är att bli ett med stormarna, det är att göra de mest fasansfulla scenarion och leva ut dem.
Det blir ett slags vansinne, livet blir en vansinnets plats,
En vansinnets teaterscen.
Det blir verkligen en arena där gladiatorer slåss för livet inte sitt liv, det är mera slåss för sin egen överlevnad.
Vad är det de slåss för; de slåss egentligen för sanningen, för sannheten. Denna bild kan ses ur många aspekter, Vi stannar vid detta och avser icke att gå in och gestalta vilka som är despoter, diktatorer. Se det istället som skalet, skalet tvingar dem att kämpa för sitt självs sannhet. Deras andesjälv är hos dem, leder dem till hörsamhet.
De håller själva vapnet i sina händer. Men - vem är då Lejonet eller djuret de kämpar mot; är det skuggbilden eller andesjälvet; det överlämnar Vi till ert eget val.
Sannheten är den enda vägen till kärlek.
Se dina ord:
Sannheten är i min värld det endaDen leder till kärlekTalar inte om tvåsamhetens kärlek,
Vansinnets plats, teater eller spelVilket är skådespelet… det på scenen eller runt mig… alla leende ansikten och så många döda ögon…
Såg träden markerna skönheten…Stilla skapandeVansinnets plats,Rädslans maskerad,Ordning, ja, ordning/fasthållande måste vara där lögnerna eller sanningarna haglar, det gäller att minnas begärsbehovsstundernas lögner eller sanningar. Ser det yttre och det inre…Dödfött foster blev i detta en enormt oändligt vacker bild… eller en mer beskrivande bild;Såg människan leva ut sina yttre sidor. Såg rädslan för det inre.Så ser jag fostret diandes på sig själv istället för sitt själv.Bilden växlade - ser fostret stilla omgivet av kärlek diandes från sitt själv, förbunden med helheten.
Individ och helhet.
- I denna bild lever egentligen allt det Vi nu har berört.
Bilden av fostret är mycket tydlig och har många dimensioner.
Barnet/Livet är inneslutet av livets Moder.
Barnet/Livet är förbundet med helheten genom navelsträngen, diar på fingrarna, ligger svävande ”stilla” i drömsömn.
Navelsträngen är icke endast det ni ser, det finns en navelsträng vilken ger livet näring ur en vidare aspekt.
Drömminnet/Ljusminnet tankas in.
Då väsendet föredrar att stanna i sömntillstånd blir väsendet en tagare, det dricker andras näring det föder sig själv, egentligen ett dödfött foster.
Såg människan leva ut sina yttre sidor. Såg rädslan för det inre.Så ser jag fostret diandes på sig själv istället för sitt själv.Varför är detta ett dödfött foster?
Det är ett liv vilket icke svarar till det egna självet och därmed icke till drömvävens sannhet.
På sätt och vis befinner sig detta väsen i en respirator tills det ur sig själv säger till sitt själv: jag vill.
Då sker det:
Bilden växlade - ser fostret stilla omgivet av kärlek diandes från sitt själv, förbunden med helheten.
Individ och helhet.
Ser du dotter, du börjar finna modet att använda det du visas och du känner Våra ord leve inom dig.
Du behöver inte alltid skriva Våra ord. Ibland talar Vi dem direkt då du behöver giva dem direkt vidare.
Häromnatten då jag for hem,Stannade ett ensamt rådjur framför bilen,Våra ögon möttes – mina var tårade… rådjuret sade; gråt inte du är aldrig ensam – vi är.Skuggan av sitt själv är sig själv.Rådjuret visar sin skugga, då rådjuret behöver det.
Rådjuret lyfter av skuggan då det vill visa sitt inre.
Vattenhålet… ser den mörka skogstjärnen belysas av vad… rådjurets kärlek.
Rådjuret kan här vara både man och kvinna.
Ibland behöver du skydd.
Då synes det yttre utan att det inre för den skull är borta. Det är där alltid i sannhet, då du värnar om sannheten. Då sannheten har blivit ett organ inom dig.
Vattenhålet är här någon vilken hjärtat brinner för, en kärlek. För att se sannheten hos denna kärlek kan det vara av godo att bara vara stilla.
Är den sann öppnas skogstjärnens yta.

För den seende kännande handlar det mer om att stänga av kännandet och seendet för att inte gå under, skrev du.
Det är sant, många tror att det är lätt att vara seende och kännande, många tror att du har en slags kyla eller impregnering, vilken stöter bort allt kännande, allt eget upplevande.
En fasansfull tanke, vilken är svår för Oss att inse att den ens kan vakna.
Den seende och kännande måste som du säger skolas till att stänga av allt de ser och känner för att inte brännas sönder.

Till öde mjukt.
Den ödmjuke bugar sig icke underdånigt lydande.
Den ödmjuke bugar sig över hindren och ser framtiden an.
Visst finns det öde och öden, däremot ingen slump eller överraskningar/överraskningsmoment.
Hur gärna du än tycker om överraskningar.
Det finns inget öde vilket heter straffdom – straff Dom.
Straffande dom.
Nej, det finns definitivt inte en straffande dom.
Det finns inget vilket heter att straffdomen faller ned över dig för det du gjort tidigare.
Naturligtvis kan det vara så att marelden rider dig vid minnet av något - är det då en straffdom då marelden rider dig. Eller är det en välgärning. Vem är marelden?
Det finns karma och det finns mötet med sig själv.
Se bilden;
Elden brinner inom stenarnas krets, havet är där, havets vågor sjunger, stjärnorna tindrar lyser upp nattens mörker, Månmoderns silverhår böljar i vindarna.
Dagen – Solfadern har lett barnen in i skymningen till Månmodern.
Elden brinner med värmande låga,
Värnande.
Sig själv och Sitt själv sitter vid elden, båda har de varsin kappsäck med skatter.
I tur och ordning lyfter de fram skatterna, talar om dem och ser innebörden av dem.
Ibland – oftast lyfter de fram samma skatt och ser den från alla vinklar.
Ibland lyfter Sig själv fram något annat än det Sitt själv lyfter fram.
De ser då på den skatten –
Fanns det en mening med den?
Gjorde du detta för att medvetet skada eller tillfoga smärta?
Var du för trött för att orka lyssna och se?
Gjorde du detta i god tro?
Då skatten/gärningen icke hör till levnadsödet och nu lyfts fram i ljuset läggs den i elden.
Gärningen renas och fylls med värme, den förs också dit den skulle eller den förs dit dess egentliga destination och boplats är.

Låter det alldeles för enkelt och simpelt?
Måste det då vara lidande och plågor med i bilden?
Hur kan ni ha behov av det! Är det inte tillräckligt med våld och lidande i den mänskliga världen.
Sig själv ser nu genom Sitt själv gärningen och bär detta minne med sig och metamorfoserar det under den vidare vandringen.
Genom Sitt själv/helheten blir det negativa till en god gärning.
Hur skall helande och läkning ske då ni försätter någon i dödsskuggans dal vilken redan är där,
Hur skall någon kunna lyfta av dödsmasken då den hela tiden pålägges åter och åter.
Den förgiftade jorden kan aldrig bära gröda om giftet fortfar att läggas ned däri.
Gödslas något med död blir det döda marker
Svart sjuka.
Så lyft edra jag in i andens ljus och se sannhetens vita liljor
Omfamna de röda rosornas ring.

alla vackra bilder finns redan...

Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.

De vackra bilderna seglar

inte ouppnåeliga,

De seglar stilla,
Omgivande händer,

Andas in och andas ut,

Seglar genom,

Känner mogna viljan

Avvisandet

Mottagandet

Avvisandet

Av visandet
Visandet av

Det är då de egna bilderna tar över
Helvetet släpps löst
Stormarna viner
I himlen
Bland molnen
Lever redan
Alla vackra bilder

De väntar på fullföljandet.

Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.


Låt oss mer allmänt se orden;
Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.

Lyft blicken och se molnen segla, de seglar med vinden, de seglar lugnt och stilla. Hur ofta har du icke förundrats över deras lugn.
Vindarna kan ha stormat runt dig, ändock seglar de lugnt.
De skiftar karaktär, följer ljusvandringen.
Då och då skimrar de;
Det är i de stunderna de visar strålarna, drömstrålarna.
Drömsträngarna,
De visar tunna spindeltrådar pärlbeströdda med tårar, dessa tårar är förglömmandet av denna strängs klang.
Strängen har inte brustit,
Den leder in i hjärtat, tårarna vandrar in i hjärtat och väller fram.
Lyfter glömskan ur.
De vackra bilderna seglar stilla och de är inte ouppnåeliga, hur skall de kunna vara det, de är i, förenade med livet. De seglar helt stilla och de är omgivande händer vilka andas in och andas ut, de seglar igenom, ett sus en andefläkt smeker kinden, inom kinden.
Vad gör denna fläkt?
Drar den bara genom är den bara ett drag?
Nej – den avkänner om livet är moget.
Moget för nästa steg.
Den är bonden på åkern, han tar sädeskornet mellan fingrarna; doftar, känner, smular sönder, smakar_ är det tid?
Det är fruktodlaren,
Trädgårdsmästaren,
Alla avkänner de, lyssnar de, smakar de,
Varje levande väsen berättar sin historia genom framtiden.
Avvisandet – Mottagandet – finns inom varje levande väsen.
Dela så upp ordet: Avvisandet.
Av visandet Något visas för, av visandet lyfts stegen vidare, visandet av vägen leder vidare, ser du; ordet behöver inte vara negativt i bemärkelsen att något avvisas.
Förändringen eller snarare utvecklingen kan avvisas ty själen är icke redo.
Det blir negativt då avvisandet sker på grund av att väsendet vill frångå den egna livsvandringen.
Då Sinnesslöheten tar över, då det sunda sinnet blir osund lusta.
Livet blir en genvandring,
Det är då de egna bilderna tar över
Helvetet släpps löst
Stormarna viner
Men… Vi har ju sagt att inga straffdomar finns.
Detta är inte straffdomar, ser du detta måste ske för att sinnet skall vakna till rent sann sinnlighet.
Det stormar runt er men;
I himlen
Bland molnen
Lever redan
Alla vackra bilder
Detta är inte att ljusminnet eller de vackra bilderna seglar i en himmel ovanför eller bortom dig.
Denna himmel är inom dig; inom varje levande väsen ty Vi är alla ett.
De väntar på fullföljandet.
Alla vackra bilder finns redan bland molnen i himlen
Det är då de egna bilderna tar över, helvetet släpps löst och stormarna viner.

Med klänning vit vandrade hon i de snöhöljda händerna – de egna bilderna var borta, händerna/alltet var kristallklart rent totalt fyllt av tomhet och lyhörd tystnad.
Det utslagna hårets vågor smekte markernas vithet – tanken var befriad och levde med anden, själens rörelse strömmade liv.
Upp runt hennes pannoval lindades stjärnblommornas krets – i tystnaden talar stjärnornas ljus.
Ögonen klart blå var
Varma händers kärlek – Drömmarnas färger är rena höljande och ofärgade, strömmar kärlek, allt det dessa ögon ser och möter omfamnas av deras kärlek.
Fötternas bara valv kupades runt – stegen var smygande och kännande likt kupade händer runt fågelns kropp; flyg fågel flyg in i Solfaderns guld.
Vita vristerna skymtade – Liljans skålar doftade rena.
Silverbjällror klingade
Stilla – Månmodern förde stegen.
Hon vandrade
Vandrade
Svepande rörelse – genom insikten av att allt är ett och ett är inget och inget är allt i klart ljus.
Huden den vita skimrade rosens dagg – rosens dagg är följsamhetens kärlek.
Pärlor skimrande klara
Föll – den möttes av oseende ögon och hårda lismande händer.
Han följde spåren – i alla sagor följer någon spår av kiselstenar eller brödsmulor, det är vackert då det sker med vaket sinne. Då det sker ur sömngångarens begär blir det annorlunda; Det egna livets sorgsenhet gör att någon här söker passion utanför sitt själv.
Ser vemodet stå stilla vid källan – då denne har funnit åter kraften eller energin står vemodet kvar vid källan.
Såg henne böja sig nedöver – i ödmjukhet söker vemodssjälen se varför.
Mjukt vidrörde hon den mörka ytan – Kärlekens sorg öppnar vattenspegeln.
En viskande krusning – Vattenytan krusas då vindarna löser upp den och visar det sanna ljuset.
Källan strålade klar
Hon darrade
i vinden
Följde
Ådern – att se innebär inte alltid lätta steg, ändå sker vandringen ur kärlek till helhetens vilja.
Fann platsen
Vid den stora stenen stannade hon
Bäcken
ringlade sig runt
Fötterna smekte vattnet
Rötterna fann fäste
Den spröda stammen böjdes över
Det utslagna hårets vattenmantel böljade
Stjärnblommorna föll in
Tindrande skimrande blått
Händers kärlek
Silverbjällror klingade
Hennes fingrar smekte mjukt vattnets linjer
Leende stillhet
Var runt vemodet – hela denna strof visar följsamhetens väg.

Han såg henne
Såg vattnet sluta sig runt
Såg in i källans mörka rundel
Pupillen vidgades
Ur vattnet lyftes en doftande röd ros
Sakta öppnades rosens knopp
En tindrande droppe var i dess famn –
Denna strof förtäljer att han tillåts se in i hennes ögon. Han tillåts att vandra in i pupillen och får mottaga den röda rosen.
Han vaknade
Allt var tyst

Han fann inte spåren
Såg den blödande rosen vid sina fötter – ja detta väsen fick ta emot den röda rosen men förmådde icke lyfta sig ur den förborgade kroppstyngden eller jordsfärens bojor.
– Du rös vid dessa ord; det svarta hjärtat: det är väl förunderligt hur djupt inrotat dessa svarta skrämselbilder sitter.
Sophia vandrade i skapelsens famn så sköna var hennes steg, de tolv rosorna strömmade runt henne, hon bar Solen och Månen inom sig.
Hon glömdes och vandrade in i jordens eterhölje.
I grottan,
Hon vandrade i eoner av tid- gudomlig tid, hjärtat suckade sorg. Det svarta hjärtat bär alla möjligheter till liv inom. Hjärthänderna måste dock välja att tända ljuset.
Intill den dagen höres hennes suckar, så som mödrar gör i kärlek.
Detta svarta hjärta är alltså icke ett ondskans hjärta.
Bönerna stiger uppåt,
Livet återvänder, änglarna lever nu inom inte utom.
Alla dessa krafter vilka sades leva utanför lever nu inom och de krafter vilka levde innanför lever nu ”utanför”.
De vi talar om då Vi säger ”utanför” är alla dessa hjälpare; de vilka benämns småfolket och/eller elementarandar.
Nåväl,
Tårar faller genom de mänskliga ögonen,
Änglars ögon vattnar jorden, vattnar sorgen med rena klara droppar.
De en gång smutsade tecknen blir nu tvagade de strålar i guld och silver.
Solfadern och Månmodern talar och det spirande livet väcks.
Detta liv berättar om varande,
Detta liv måste mottagas eller avvisas.
Det lämnar dock aldrig.
Det är mycket enkelt att överföra in i en kärlekens saga eller dikt.
Du vet vilken Vi talar runt.
Denna bild är en kärlek är dessa tvenne själars kärlek,
Den visar också det vilket sker vid avvisandet.

Det svarta hjärtat lyftes ur
Lades i jorden
Vandrade i jordar
I himlar
Suckade suckan

Tårar föll ur
Änglars ögon
Vattnade svarta hjärtats sorg

Vattnade
Vattnade

Modern smekte dess blad
Tvagade tecknen rena
Silver och guld
Spinnes om varandra

Silver och guld
skriver
Om
Varande

Det röda hjärtats puls andades liv
Lades i hennes bröst
Hon dansade

Kärlek
Lyfte röda hjärtat ur bröstet

Lade det i hans händer
Han slöt ögonen runt
Dolde sig
Var
Sinnlig
Sinnlighet

Hans okänsliga händer
Lämnade livet

Hon föll samman

Det röda hjärtat lyftes ur
Lades i jorden
In i den grav varifrån hon kom
Hon andades stilla
Viskade
Upphör

Låt mig i graven vara
Dit ingen når
Ditin ingen
Ser

Låt mig
Nu
Endast drömma om det som är

Om det han inte förmår se

Blödande ligger rosen på stenhällen
Vid graven
Taggarna brinner
Bränner hål

Blödande ligger rosen vid hans fötter
Taggarna bränner hål.

mandelträdsdalen

Mesmerismens grå slöjor gömmer dig för världens klor.
Flyg vackra vingar flyg
För mig in i Solfamnens ljus.

Bitterhetens hjärta,
Dotter du tycker att Vi tjatar.
Det är dock så att livet öser ut bitterhet,
Tårar flödar över markerna.
Så se då bittermandeln.
Hur Vi målar det blommande mandelträdets skira gestalt in i mandeln.
Hur den faller ned i marken.
Se det spirande livet,
Jorden,
Roten,
Stammen,
Kronan,
Grenarna,
Kvistarnas pärlor,
Bladens lansettform, tandade glansiga är de,
Lansar bär trädet,
Bladlansar - taggiga blad med glans.
Blommorna vecklar ut sin famn par om par eller i grupp på den bara grenen just då bladen öppnats sig.
Så är det, det finns ingen stjälk mellan kvist och blomma.
Ja dotter; du tycker oändligt mycket om bilden ”som ett blommande mandelträd”
Se stenfrukten, Mandelns form,
Mandelns gestalt är ögats gest,
Vad mera är att skalet är hårt på utsidan och mild inåt.
Mandel är välgörande för huden har en renande effekt, bittermandeln har en antiinflammatorisk effekt.
De växer sida vid sida.
Ja, se mandelns form,
Se ögat, det hårda skalet innefattar bittermandelns kryddighet.
Mandeln är bilden av Modern vilken vaggar sitt barn i famnen, inom sitt själv,
Venus vandrar vid hennes sida.

Så är det ja – Vad är det manliga; det hårda skalet vad öppnar mannens väg till andeljuset, det gör hon den väna jungfrun.
Åter är detta bilden av mannens arkitektoniska verkan och vägledaren till barnet, Modern fyller huset med hemtrevnad, färgar det arkitektoniska tillsammans vandrar de uppför regnbågsbron och möter barnet. Modern omfamnar i ömhet barnet.
Mycket förenklat lyder bilden; utan kvinnans moderliga vara förblir mannens öga stängt,

Vi sade igår: Se bitterhetens bakgård.
Åter vänder Vi blicken till husets bakgård. Då Vi säger så härleds lätt bilden till en baksida vilken är negativ.
Det är detta ständigt inlärda negativa upplevandetänkande vilket poppar upp.

Detta negativa upplevandetänkande är en trasig fjäder.
Då inte en fågels fjäder utan en spiralfjäder.
Varför inte till en resårbotten eller varför inte till en korsett.
Resårbotten är för kroppen att vila i bädden.
Korsetten håller ihop och ger stöd.
Skalet håller ihop och ger stöd, mannen håller samman väggarna och är stöd.

Denna fjäder eller spiral poppar upp hela tiden.
Lev med ljudet av en spiral vilken brister,
Det är ett väckande ljud,
Inte alls fyllt med tragik,
Snarare med glädje,
Livsglädje,
Vad brukar du säga till många; var inte alltid så allvarliga med barn. Barn måste få se att ni kan knäcka ett ägg i huvudet av misstag och skratta. Hur skall barnen hantera ”misslyckanden” då ni inte kan le med kärlek själva med era ”misslyckanden”..

Det är en oerhörd kamp att vara ständigt medveten om denna mekanism.

Bakgården är kryddträdgården.
Bitterheten är mera det bortskämda barnet, fel ord- det går icke att skämma bort ett barn.
Det Vi här avser är det trotsfyllda barnet.
Det trotsfyllda barnet vilket icke fått eller får sin egenvilja, den oskolade viljan tillfredsställd.
Nu morrar en stor krets.
Bitterhet härleds nämligen till liv vilka hela tiden har haft det svårt, vars liv mer varit att ständigt gå på knä eller att ha näsan precis ovanför vattenytan.
Men se de vilka har det svårt utan klagan, veklagan.
De ser framtiden och ser därigenom igenom bitterhetens slöja.
Detta är inte att förlöjliga eller att förminska ett lidande, en kamp.

Vi sade detta om helande igår;
Det är av vikt att fundera, leva med och över vad hälsa är.
Vad är det att vara frisk eller helad.
Vad innebär; Tag din säng och gå.
Det innebär att jag bejakar anden.
Kroppen ligger vilandes i sängen och anden bejakar Anden.

Se de oändliga markerna,
Se vindarnas mjuka böljeslag smeka jorden
Gräshavet rör sig
sakta
Mjukt böljande
Luften är fylld med cikador
Luften vibrera
Känn jordens fukt beröra fötternas undersida
Känn jordkittlingen
Andas in jordfukt

Hör trädens följa vindarna
Fötterna rötternas ådringar följer markens hudar
De höga stammarna reser sig
Söker himlarna
Breder ut armarna till alla vindar

Hör bladen susande öppnas långa lansetter tandade glanshud
Blommor vita rosa skira sida vid sida
Tisslar tasslar
Här och var dansar många i ring
De kittlar kvistarna fingrarnas liv
Bin surrar humlor brummar
Fåglar sjunger hjärtans lust

Sätt dig under trädet
Under träden
Lägg dig ned
Se himlarna ovan dig och under dig
Segla genom dig

Vita skira blad faller ned över dig
Döljer dig för världen
Det är skönt att andas
En frukt faller ned
En mandel.

Vi målar det blommande mandelträdets skira gestalt in i mandeln.
Den faller ned i marken.
Se det spirande livet,
Jorden,
Roten,
Stammen,
Kronan,
Grenarna,
Kvistarnas pärlor,
Så är det, det finns ingen inget mellan
Tillsammans finns
Helhet finns.

Detta är bilden,
Den oskolade viljan skriker trotsig då den icke får sin vilja tillfredsställd,
Vi målar- viljan vaknar och blir ett,Se de underbart vackra blommande mandelträden.

Ingen

Brinnande ord
pressar du mot dina läppar
blödande

Ord av värnad

Hopp om nära

Resan var lång
Till varande

Mötet
Intensivt
Levande

Intensivt levande
Sårens smärta

Ser kronbladen falla
Runt tystade steg
Av hopp

Ensamhet

Det finns inget kvar

Brinnande ord
Pressar du mot dina läppar
Blödande

Du går in
Når hjärtat

Kysser det vitt.

– Dotter,
Ännu en natt utan sömn.
Vi har ”bråkat” med dig eller ”rådbråkat”.
Vi har åter rumsterat om.
Du säger dig vara ingen i negativ betydelse,
Det är vad du fick lära dig den dag du föddes – ja, redan i moderlivet.
Ändå känner du Vår andemening ”simma” inom dig.
Du strävar emot det du ser;
Du ser meningen bakom betydelsen av ingen, hur gärna du än söker att förringa ditt väsen så upplever du hur Vi vänder strömmen. Tro inte att Vi tänker tillåta dig att förringa ditt väsen.
Vi talade om resande:
Resande fot,
På resande fot,
Personen begav sig ut på resande fot,
Personen beger sig ut på resande fot.
Personen är alltid resande.
Personanden är resande i upptäckandet av helheten, inte på fot utan med lyftad fot.
Foten har lyfts ur jordtyngden,
Rötterna har dragits upp.
Dotter, du har gång på gång lekt med ordet på resande fot.
Så har du stilla sagt; är vi inte alltid resande.
Resande i livet.
Du har så rätt – Vi är resande i livet.
Vad är en resa – är den att sörja eller att ”nosa” på. Du ser kattungar och hundvalpar, du ser valpar av alla de slag, ungar och barn.
Det är sant resande.
Naturligtvis tycker du om dessa ord; du lever med Venus.
Hon vandrar in i morgonrodnaden och aftonen med leende händer.
Hon vandrar framåt och hon ser skymningsljuset – hon är alltid i nuet.
Så är det, ni gör en resa till en plats, den behagar eller tilltalar er, så sitter ni där och ser plötsligt vad som lett er dit. Så är det då ni finner modet att alltid vandra med öppna ögon.
Du lever även nära våra ord om att inte läsa andra livs ord;
Ibland är det av godo att inte ta intryck, inte påverkas av några andra livs liv. Det är inte att förringa det är att vörda och i all ödmjukhet låta vara.
Detta för att tillåta Oss att tala samman.

Se nu er själva vara resande,
Då ni ämnar besöka ett annat land och reser dit- åker ni då dit som någon, med kappsäcken fylld av er boplats.
Detta för att framhäva er själva eller era värderingar.
Eller åker ni till detta land så att sägandes varandes inkognito.
Det vill säga med modet att vara ingen.
Det sistnämnda innebär att tysta sig själv, däremot icke sitt själv.
Helt enkelt att vara tyst och lyssnande se. ”ta seden dit man kommer…”
Endast genom att kupa handen runt de egna orden – tankeorden finns möjligheten att höra.
Du brukar sucka – tyst mitt huvud; ro vore inte dumt.
Nu går detta inte för tillfället, Vi har mycket att tala runt, om och med.

Byt ut ordet jag om dig själv,
Byt ut ordet jag om dig själv och ersätt det med Ingen.
Se så ditt själv.
Inse ordet jags litenhet gentemot Jagets vidd.
Det är väl tämligen självklart att dessa båda står mer eller mindre för jämnan i envig. Det är inte det inte Jaget vilket söker striden.

Se ordet Ingen,
Andas detta ord, sjung det, lek med det – ta det dock på allvar.
Gör det till en allvarsam lek.
Det finns ingen tyngd i ordet – ingen tyngande tyngd – inga tungsteg.
Detta ord bär en lätthet, Fjärilsvingars rörelse,
Denna lätthet öppnar barriärer.

Ingen kan säga – har rätt att säga - till ingen vad ingen skall göra.
Ingen är ingenting, ingenting är ingen,
Ingen – ting,
Allt är ingen,
Ingen är allt,
In domino pacem.
Det är Jagets andetillblivelse.
Ingen är ingens,
Ingen är inte någonting inte någons.
Ingen behöver ingen för att bli någonting,
Därigenom är ingen någons eller någon.
Någon är ett allmänt begrepp.
Ingen är ett upplöst begrepp vilket icke kan ägas.
Detta är det svårförståeliga i att vara i helheten.
Det är det ofattbara i att vandra in i och ut genom dörrar.

Det är att se en bild belysas av Solen,
I detta starka ljus upplöses bilden,
Upplösningen blir oändligt hög och bilden löses upp i tusentals partiklar,
Det är att se damm sväva i rummet, då det blir funnet av Solens strålart, detta damm är då millimeterpartiklar vilka skimrar regnbågsljus.
Det är att se den skimrande horisontens linje.
Det är att se det kroppsbundna lösas upp i små kristallpartiklar,
Stjärnstoff eller stoft vad ni föredrar att benämna detta med.
Stjärnstoff ur vilkens visdom ni vandrat.

Så är det,
Ni eftersträvar hela tiden att bli någon,
Någonting.
Därmed låser ni fast tillblivelsen.
Ingen eftersträvar att bli ingen,
Ändock! Är det, det högsta.
Det är det absolut vita ljuset eller arket.
Det lyssnar i andens ljus.
Det är inte det och det är intet.
Det är andens ljus.
Andens ljus tänker.

Detta tänkande är av ett annat slag än getingboets surr eller biilska.
Det är stilla flödande livsskapande bejakelse,
I det liv ni lever surrar det mycket,
Ni surras fast vid akterstören och akterseglas,
Ögon rullas ihop i lindansens spända båge
Ni kroknar inför tyngden att ständigt vandra över spänd lina emot ert själv.
Ögonen orkar inte se, de rullar ihop sig i tröttsömn.
Vad skrev du… jag sitter och skriver med tröttblommor i knäet.
Ögonen blir Tröttblommor.
De orkar inte se, då ges villfarelsen tillträde;
Ekande eko av det som inte var ekar ur djupa brunnars öppnade lock,
Samvetets röst,
Hjärtats röst tystnar aldrig, inte förrän ekot fylls av det som var meningen och är.
Ekon av,
Det inre och det yttre befinner sig ofta varandes i tvekamp,
Det yttre viskar ”lättsteg” – det inre viskar ”lättsteg” vilka ni ofta upplever vara ”tyngdsteg”.
De befinner sig i envig.
Envig är en tvekamp – den hålls för att vigas till en.
I detta stadium då kampen vara i det vilket kan tyckas vara en evighet ropar själen eller livet;
Förbarma dig över mig,
Var barmhärtig.
Låt båda dessa ord vara med dig.
Se nu den poetiska bilden;
Bitterhetens hjärta – bitterhetens hjärta är där inte för att skrynkla er samman,
Många goda bakverk kryddas med bittermandel.
Se nu bakom bitterhetens hjärta,
Finn modet att vandra bortom/bakom bitterhetens hjärta.
Känn hur detta hjärta öppnar sig mot framtiden.
Hjärtat säger:
Se meningen,
Låt mig vara sältan inte sorgen,
Se sorgens vinge lyfta smärtan in i gryningsljuset.

Igår fick du skriva: Trots att de vet…
Trots att de vet smärtelden vandrade de vägen.
Barmhärtighet är att lyfta mörkermanteln,
Sårkanternas variga taggar och med eld bränna rent sårkanterna.
Detta är vitglödgad smärta,
’Förbarmande,
Detta är icke detsamma som att sy ihop ett sår runt eller att dra samman kanterna.
Detta är att se sårets gift och med eld bränna rent kanterna.
Vitglödgad smärta är då det svarta blir upplyst,
Sårkanterna helas och;
Ekon av framtiden förs av vindarna
In i stjärnjungfrurnas händer

De fyller liven med hoppets ljus

Bittert söker vi i våra hjärtans förgångenhet
Bitterandning
sveder
ögon

Söker den sista dörren i förgångenhetens hav
Vägen ut
Vägen in

Läppjar ur glaset fyllt med beska droppar

Glömmer

Glömmer barnens strålögon
Speglande stjärnors kronljus

Släckta

Nu
svarta ögon skådar döda in i svarta skålar
Suddigt synes klangerna vandra bort

Lyfter svarta pärlor
Låter dem återfalla
Klanglösta ur

Mjuka händer sluter svartögon
Släcker smärtglöd

Väcker sakta
Vitelden

Svarta pärlor andas

Ur fyllda skimmerskålar
Stiger klanger

Öppnar bitterhetens hjärta
Ler ljus

Ekon av framtiden förs av vindarna
In i stjärnjungfrurnas händer

De fyller liven med hoppets ljus
*
Förbarma dig över mig visa barmhärtighet,
Tag mitt liv i edra händer ty Ni vet vad som är bäst för mig i mitt själv,
Lär mig att vandra min livsvandring med mitt själv
Genom era händers allomfattande kärleks ljus och värme.
Tag mitt liv min kropp och mitt väsen i er famn
Vagga mig in i stillhet
Lär mig att andas ljus och värme till kärlek.
*
Det är faktiskt då det sker, det ni så länge sökt och eftertraktat:
Friden infinner sig.
Friden är svaret på själens rop,
Förbarma dig över mig,
Då ni överlämnar er till att vara Ingen utvecklas alla de organ ni genom den ena övningen efter den andra sökt utveckla.
Ni omfattas,
Blir hela,
Helade.
De andliga organen utvecklas i denna livsuppfyllda frid.
Ingen reser sig upp ur sandstormen
Sägandes;
Jag är i mig –
Detta är betydelsen av: mitt själv är vaket i mig.



Ögon rullas ihop i lindansens spända båge

Ögonen orkar inte se
rullar ihop sig i tröttsömn

Jag sitter och skriver med tröttblommor i knäet.

Ögonen
blir
Tröttblommor

Med tröttblommor i mitt knä
Sitter jag helt stilla

Händerna omfamnar
Känner fötternas stenar

Tunga av vandringsstegen
stenar av många steg
Vet

inom dem vilar
Fjärilsvingar
De
väntar
stilla
Vindarna viner
Lindar
vindsjalar runt mig
VisarNattens ljus
Visar Stjärnornas ord
Visar alltets skönhet
Den skönhet så månget människohjärta glömt.