hjärtjungfrun

Hennes hårfläta

löstes upp
Klädnaden

lyftes av
Huden
Skimrar
Källjus
Hon lyfter sina handskålarFyllda med gnisterdroppar
De öppnasBlommorna sjunger
den vita sidenjordens slöjor lyfts
Hennes hud skimrar

Jordens ådror doftar djup andningSer sommarens liv

Sommarens blommor är inom
Hon andas dem in i själars rum

Regnet faller
Regnslöjor lägger sig i fårornas linjer

Ådror lindas runt
Kronbladen stiger upp

Dansar värme i ljus
Till kärlek

…

Älskade

Såg dig

Fötterna
djupt nedgrävda

i lerstövlar

Skrudad var du i snöljus

Mjuk
Lätt

Fjäderskrud

Gick dig till mötes

Dina vackra grenar

Lyfte mig intill ditt hjärta

Andades liv
…
– Vad är det högsta tillståndet av sinnlighet?
Se regnet,
Du skrev igår: Regnväggens skönhet lindades runt.
Regnväggen sveptes om
Regnväggen är droppar,
Vattendroppar
Liv – giv – ande droppar.
Droppen omsluter livet
Känner av varje vrå, följer hudens linjer
Omsluter
Kännande
Lyssnande
Sjunker in
Är under huden
Är nu i helheten
Det är sinnlighet,
Ren sinnlighet.
Med ordet sinnlighet följer ord som förförisk med, det är ett mycket vackert ord.
I begynnelsens vagga var ordet vackert, det var i sitt ursprung.
Du lekte idag med ordet tempeldans.
Vi snuddade lätt vid detta och har talat runt detta tidigare.
Tempeldansen förlöser och renar.
Tempeldansen ger liv,

Bortanför

Innanför

stiger templets vita skimmer fram
anande purpur

raka pelare
välvda bågar

rimfroststjärnor
silverguld

bara fötter
träder in

månögon
solögon

strålande klara
händers blommande girlanger

slöjor böljar
vindvågor

visar
templets inre

bejakande fötter träder pärlsteg
på tunn tråd

liv svävar ren dröm
förlöser

tempeldans
ger liv

innanför

bortanför

Du såg den gjorda hinderväggen,
Alla uppstaplade hinder, med konstgjorda stenar,
Templet besudlades med orenhetens ord,
Vindarna,
Renhetens vindar virvlade runt,
Upplöste hindren,
Ljuset strålade klart,
Värmen fyllde templet,
Tempeldansen strömmade skönhet
Kärlek är tempeldansens utförande av Gudomens vilja i enlighet med universums lag,
Den lagen är allskapande allkärlek i allmedvetenhet.
Där finns inga hinder andra än att utträda ifrån viljans mening i kärlek till kärlek.
Tempeldansen renar och förlöser,
Templet har alltid en förgård eller en vandring in till det allra heligaste.


















Där står hjärtjungfrun,
Hon är en knopp av ljuvaste slag,
Sakta öppnas knoppen av vindarnas värme,
Av andningens ljus
Så står hon där med öppnade händer,
Hjärtjungfrun visar dig ditt hjärtas skönhets ros,
Rubinljuset strömmar upp och fyller kindernas skålar
Morgonrodnaden gryr
Skymningens slöjor faller ned över
Skiraste siden
Skimrande indigoljus stjärnfallen böljar väver runt hudens hårda skal
Faller svävande virvlar ned runt
Lyfts av vindkärlekens ljuvaste vindar
In i dalens famn
Faller ned i blommande värme
Siden skimrande ljus
Böljar
Förs in i templet skrudar din hud
Stjärnljusen lindas i ditt hår
Morgonens rosor doftar
Skymningens rosor doftar
Bär dina steg in i templets hjärta
Han väntar dig
Slöjorna sveper runt er
Stänger världen ute utanför
Tempeldansen leder er
Bort från blindhetens kval
In i kärlekens ljus
Förlöser
Renar stegens sargade blodspår
Blodspärlor öppnas
Skrudar era steg i ära
Vare er kärleks liv.
Så - Tempeldansen renar och förlöser,
Templet har alltid en förgård eller en vandring in till det allra heligaste,
Där står hjärtjungfrun,
Adventstiden är en ljusmanifestation.
Vad innebär detta, det innebär allt det vilket levt i de senaste dagarna och nätternas ordbilder.
Det är verkligen den vita sidenjorden,
Det är verkligen lerjordens skimmer, regnet vilket faller är ådror, egentligen blodådror, ty det innehar i sig källans vatten. Vid det här laget ryggar du inte då Vi säger så, du ser regnet falla och samtidigt ser du regnmanteln lyftas,
En oerhörd – i bemärkelsen stor – våg sveper upp; det är bilden av havets strömmar. Vi har tidigare berättat att vågen inte vaggar fram och åter den är ett livshjul, en cirklande rörelse.
En livscykel kan det kallas vid.
Låt oss nu inte stanna vid detta, du ser denna regnmantel eller källmantel stiga upp och ser så regnet falla.
Detta regn kan inneha olika skepnader beroende av var det faller.
Det kan vara droppar, kulor eller stjärnor.
Men hur du än vänder och vrider på det så blir det pärlor – pärlor på pärlljustrådar.
Det är även bilden av varje levande väsens liv, det är en evig rörelse och visst är det underbart att det så sällan blir trassel.
Då snön faller omvandlas det mörka till ljus, igår då du for på vägarna såg du nästan inte var vägen var. Bilarna bakom dig bländade dig och ljusen framför bländade dig. Det vilket var svårast var bakomljusen ty de sökte nafsa dig i hasorna.
Sökte få dig bort från vägen och utanför vägräcket.
Det går inte.
Nåväl, snön faller och drivorna är böljande gnistrande hav.
Snön smälter sakta och nu formas dess linjer av den plöjda jordens fåror.
Den sjunker ned, till slut är jorden åter naken.
Regnet faller och huden skimrar, andas djupt.
Det är nu det sker, djupandningen är det inre.
Det inre lyfter fram/ut ljuset.
Detta ljus är vårens och sommarens ljus,
Det är jordsolens ljus nu inom er.
Då mörkret är tätast sker detta mirakel, det berättar för er att det är där.
Naturligtvis är det så att den ”lättaste” vägen vill leda er bort från den ”svåra” vägen.
Det är åter kampen mellan det lägre och det högre jaget.
I denna vandring är det övandet av självbesinning vilket är av vikt.
Att besinna sig själv leder till ren sinnlighet.
Det är ett av ljusen i denna ljusmanifestationens tid.

Överallt brinner ljus,
Det tänds det ena ljuset efter det andra, för att alltid minna er om ljusets verkan.
Ibland kan det vara svårt att se detta med alla artificiella ljus och de blir fler och fler- det är numera verkligen en glitterborg.
Se nu eldflugorna,
De lyser i mörkret,
Ljusbärare är de.
Se så det vilket Vi talat om tidigare; vad sker då insekten möter ljuset,
Insekten dras in i ljuset,
Vid eldsvåda vill gärna djuren springa åter in i elden.
Vad är detta?
Vad sker i livet då ni inte besinnar er?
Ljuset slukar er och ni brinner upp.
Kanske lever någon i mörker av många olika anledningar,
Vi talar här om sorg eller lidande, någon lever i smärta.
I ensamhet,
Denna någon börjar febrilt söka efter passion, förströelse, ”kärlek”,
Ser en vacker lykta,
Den leder inte framåt den är bakomljuset,
Ändå dras den längtande in i denna ljuskrets och förbränns.
Det sker gång på gång då själen inte hör maningen: besinna dig.
Detta kan också vara i stunder av egobaserad ilska: besinna dig hörs hjärtats röst. Ilskan hör inte och verkan får förödande konsekvenser.
Det handlar inte om att avsäga sig allt det vackra, det Vi vill visa är:
Låt er inte förbrännas i er längtan ut ur mörkret.
Låt er inte förföras,
Lev livet i sannhet,
Förför livet, förför er själva, genom att leva med livets tempeldans.
Det finns inget vackrare än förförelsens rena konst.
Se vattendroppen, den mörka höstjorden, ur veckens fåror stiger knoppen upp ur vinterängens famn, in i mörkret.
Den stiger fram ty den vill det, knoppen känner sannhetens väg, känner igen stegens röst.
Den lyfts upp och fram, den tillåts inte och tillåter sig inte att öppnas förrän den rätte är där. Regnväggen sveper om, livgivande droppar vattnar dess liv, omsluter och höljer livet, värnar om dess inneboende visshet och svarande vilja.
Hela tiden samverkar nu alla energier, känner, lyssnar, följer hudens linjer och slutligen sjunker vattnet in, livets visshet sjunker in; insikten sjunker in:
Är under huden
Är nu i helheten
Det är sinnlighet,
Ren sinnlighet.
Hjärtjungfrun är här även kärleken, en knopp av ljuvaste slag. av vindarnas värme, av andningens ljus står hon med öppnade händer.
hjärtjungfrun visar hjärtats skönhets ros, rubinljuset strömmar upp och fyller kindernas skålar.
morgonrodnaden gryr, hoppet stiger upp och skymningens slöjor faller ned, de döljer inte de skärper sinnet.
skiraste siden är dessa slöjor, vävt av spindelmors fingrar, vävt av ljusminnets trådar. Dess färg är skimrande indigoljus bestrött med ödesstjärnor, stjärnfallen böljar. Viskar i nattens indigoljus; besinna dig – se, se vägens sanna ljus.
väver runt hudens hårda skal, skalen faller svävande, tvekande är de, tveksamheten söker att förleda stegen bort från, hjärtats vindar omfamnar med värme och tveksamheten är borta nu virvlar skalen ned runt, lyfts av vindkärlekens ljuvaste vindar in i dalens famn.
faller ned i blommande värme, skimrande opalljus böljar, kronbladen öppnas sakta i besinningens förförande rena ljus.
morgonens rosor doftar, skymningens rosor doftar.
Dofterna invaggar inte i falsk tro de gjuter in insiktens, visshetens läkande svar.
renar stegens sargade blodspår, de svikna löftenas steg, övergivandet, den svarta sjukans blodsspår, hjärtsorgen.
Blodspärlor öppnas och skrudar stegens liv.
Det vilket var meningen är nu åter i svarande kärleks vilja, stegen är harmonisk sångklang, är
Tempeldansens liv.
Templet är kroppen, är huset, är, är.
Templet är kropp är nu kärlekens kropp,
De vilka lever inom dess gårdar,
Vördar varandras liv,
Deras gärning är gemensam
Till kärleks livsgärning.
…
Ryggraden löper över jorden, följ dess linje. Bågarna följer varandra. Den slutar med en uppåtgående rörelse.
Svansen pekar uppåt.
Ni söker, är beroende av beröm.
Söker berömmets bekräftelse genom att sitta vackert.
Istället för att vara himmelsbasunen,
Istället för att låta himmelsbasunen ljuda.
Eller varför inte,
Ni söker, är beroende av beröm.
Söker berömmets bekräftelse genom att sitta vackert.
Istället för att vara böneutroparen,
Ropet hörs vida omkring-
detta är min sannhet – förutan den finns inget liv.
Barn är så oändligt visa,


De vet,


Lyssnar vi noga är det de vilka lär oss,


de har inte glömt stegen,


De hör ännu hjärtats röst,


Det gör vi också... med mod.