Se stjärnornas tindrande ljus,
De lyser i mörkret,
Uppenbara ljusets tinderglädje,
Se Nattens mörker upplysas,
Natten kommer efter dagen,
Natten är bakom dagen ändock framom,
De vandrar in och ut i varandra,
Omfamnar varandra i kärlek och med kärlek,
De är inget och ingen förutan varandra. Äger icke varandra tillsäger icke varandra, de är skapande genom och till och för evigheten.
Se den silverne pilen,
Se det tunna skira strecket, spindeltråden, silkestråden, ljustråden.
Den silverne pilen visar riktningen,
spindeltråden bär alla drömmar,
silkestråden innefattar ljusminnet inom sig,
Trådarna lindas,
lindas med Solens rörelse,
”Vilar” i Månmoderns famn,
Barnet bärs in i Moder jordens Sfär.
Modern vaggar barnet lugnt och stilla känner dess liv.
I ömhet möter Hon detta liv.
Se silverpilen,
Se knappnålshuvudet långt bort i fjärran,
En tår, en droppe, ett frö,
Fröet bär inom sig allt växande, kokongen är dess namn,
Pärlan har vaggats i livets hav, omgiven av skalet.
Tåren den klara rena droppen själens land,
Kropp, ande, själ.
Se knappnålshuvudet vidgas,
Se Ägget, det lilla ägget.
Se ägget öppnas sakta,
Ett liv vill möta dagens och nattens ljus allas ljus.
Det ljus det en gång var i och alltid är i,
Livet vill vandra ”utanför” händerna, ta ”egna” steg.
Växa in i helheten.
Den helhet det var i och alltid är i.
Se Kolibrin,
En fågel en fjäril,
vibrerande vingar, finner nektar överallt, vidrör luften kännande.
Se trådarna, ljustrådarna runt detta liv. Detta liv ”stänker” nektar in i luften.
Se den lilla kolibrin vidgas,
Se havsfåglarna segla över havet eller med havet,
Se Örnen sväva över ängarna haven bergen och skogarna eller med dem.
Se Örnen växa,
Se Albatrossens väldiga vingar, de böljar, flyter, de är i luftströmmen.
Se hur alla vingar är förenade,
följande vindarnas, luftens andars andning.
De svävar, seglar över himlarna,
Med himlarna.
Ser skogarna vändas och vridas i stormens vågor, hör bergen andas vrålande i stormens vindar, ser ängarna böja sig, buga sig i stormarnas djupa smekande rörelser, ser vattnets vågor stiga höga,
Strålande är denna dag,Frost tindrande ljus, kristallers dans,Måsar... att se dem flyga är befrielse,Ja, människan haltar ofta i tyngden... Måsen flyger skönhet,Vemodets sånger höres, ändock flyger de skönhet,seendes livets vatten - de tindrande ögonblickens ljus...
– I deras rörelse lever en stolthet – en stolthet i att leva.
Se – Se Fåglarna är där,
Likt molnen seglar de stilla med,
De är i.
Ja, se vingarnas spetsar de slutar inte där de synes sluta de fortsätter, varje form varje linje fortsätter in i oändligheten.
Ja, Pilen är där, knappnålshuvudet är där, kolibrin och fåglarnas fåglar.
Ser du det är en vidgande rörelse.
Det säges: se ringarna på vattnet,
Vi säger se alla ringar alla linjer överallt och se helhetens skönhet.
För en stund fastnade du i skrivandet vid ägget och vid pärlan.
Du såg pärlan och du såg det allomfattande.
Så vad är skalet; Skalet är jaget.
Jaget är där för att hålla livet i sina kupade händer.
Dock icke för att tillsluta eller kväva.
Händerna öppnas och sluts vid behov.
Jaget öppnar och stänger vid behov.
Detta jag är det högsta jaget och är evigt förbundet med det högsta jaget; helhetens jag.
Detta jag leder det lägre jaget vid handen.
Men! Det kan endast ske då väsendet vill detta, medvetet vill.
Ser du nu vingarna och kroppen. Fågelns kropp innefattar alla organ. Kroppen är en låt oss kalla det energipunkt, knappnålshuvudet. Utifrån denna kropp strömmar energierna. De strömmar alltså vidare ut, vidgas. De tar inte slut, de töms inte då de andas och lever i balans. Däremot utarmas de då de missbrukas i egensyfte – till vinning.
Därmed inte sagt att det är fel att leva på detta; det är fel då det missbrukas.
Det är också exakt så som du sade till någon; ingen möter mer än den orkar eller mäktar med.
Vi vill gärna lägga till;
Se Fågeln,
Se Molnen,
De gör inga skräckscenarion, de seglar med.
Att inte se stormarnas linjer är att bli ett med stormarna, det är att göra de mest fasansfulla scenarion och leva ut dem.
Det blir ett slags vansinne, livet blir en vansinnets plats,
En vansinnets teaterscen.
Det blir verkligen en arena där gladiatorer slåss för livet inte sitt liv, det är mera slåss för sin egen överlevnad.
Vad är det de slåss för; de slåss egentligen för sanningen, för sannheten. Denna bild kan ses ur många aspekter, Vi stannar vid detta och avser icke att gå in och gestalta vilka som är despoter, diktatorer. Se det istället som skalet, skalet tvingar dem att kämpa för sitt självs sannhet. Deras andesjälv är hos dem, leder dem till hörsamhet.
De håller själva vapnet i sina händer. Men - vem är då Lejonet eller djuret de kämpar mot; är det skuggbilden eller andesjälvet; det överlämnar Vi till ert eget val.
Sannheten är den enda vägen till kärlek.
Se dina ord:
Sannheten är i min värld det endaDen leder till kärlekTalar inte om tvåsamhetens kärlek,
Vansinnets plats, teater eller spelVilket är skådespelet… det på scenen eller runt mig… alla leende ansikten och så många döda ögon…
Såg träden markerna skönheten…Stilla skapandeVansinnets plats,Rädslans maskerad,Ordning, ja, ordning/fasthållande måste vara där lögnerna eller sanningarna haglar, det gäller att minnas begärsbehovsstundernas lögner eller sanningar. Ser det yttre och det inre…Dödfött foster blev i detta en enormt oändligt vacker bild… eller en mer beskrivande bild;Såg människan leva ut sina yttre sidor. Såg rädslan för det inre.Så ser jag fostret diandes på sig själv istället för sitt själv.Bilden växlade - ser fostret stilla omgivet av kärlek diandes från sitt själv, förbunden med helheten.
Individ och helhet.
- I denna bild lever egentligen allt det Vi nu har berört.
Bilden av fostret är mycket tydlig och har många dimensioner.
Barnet/Livet är inneslutet av livets Moder.
Barnet/Livet är förbundet med helheten genom navelsträngen, diar på fingrarna, ligger svävande ”stilla” i drömsömn.
Navelsträngen är icke endast det ni ser, det finns en navelsträng vilken ger livet näring ur en vidare aspekt.
Drömminnet/Ljusminnet tankas in.
Då väsendet föredrar att stanna i sömntillstånd blir väsendet en tagare, det dricker andras näring det föder sig själv, egentligen ett dödfött foster.
Såg människan leva ut sina yttre sidor. Såg rädslan för det inre.Så ser jag fostret diandes på sig själv istället för sitt själv.Varför är detta ett dödfött foster?
Det är ett liv vilket icke svarar till det egna självet och därmed icke till drömvävens sannhet.
På sätt och vis befinner sig detta väsen i en respirator tills det ur sig själv säger till sitt själv: jag vill.
Då sker det:
Bilden växlade - ser fostret stilla omgivet av kärlek diandes från sitt själv, förbunden med helheten.
Individ och helhet.
Ser du dotter, du börjar finna modet att använda det du visas och du känner Våra ord leve inom dig.
Du behöver inte alltid skriva Våra ord. Ibland talar Vi dem direkt då du behöver giva dem direkt vidare.
Häromnatten då jag for hem,Stannade ett ensamt rådjur framför bilen,Våra ögon möttes – mina var tårade… rådjuret sade; gråt inte du är aldrig ensam – vi är.Skuggan av sitt själv är sig själv.Rådjuret visar sin skugga, då rådjuret behöver det.
Rådjuret lyfter av skuggan då det vill visa sitt inre.
Vattenhålet… ser den mörka skogstjärnen belysas av vad… rådjurets kärlek.
Rådjuret kan här vara både man och kvinna.
Ibland behöver du skydd.
Då synes det yttre utan att det inre för den skull är borta. Det är där alltid i sannhet, då du värnar om sannheten. Då sannheten har blivit ett organ inom dig.
Vattenhålet är här någon vilken hjärtat brinner för, en kärlek. För att se sannheten hos denna kärlek kan det vara av godo att bara vara stilla.
Är den sann öppnas skogstjärnens yta.
För den seende kännande handlar det mer om att stänga av kännandet och seendet för att inte gå under, skrev du.
Det är sant, många tror att det är lätt att vara seende och kännande, många tror att du har en slags kyla eller impregnering, vilken stöter bort allt kännande, allt eget upplevande.
En fasansfull tanke, vilken är svår för Oss att inse att den ens kan vakna.
Den seende och kännande måste som du säger skolas till att stänga av allt de ser och känner för att inte brännas sönder.
Till öde mjukt.
Den ödmjuke bugar sig icke underdånigt lydande.
Den ödmjuke bugar sig över hindren och ser framtiden an.
Visst finns det öde och öden, däremot ingen slump eller överraskningar/överraskningsmoment.
Hur gärna du än tycker om överraskningar.
Det finns inget öde vilket heter straffdom – straff Dom.
Straffande dom.
Nej, det finns definitivt inte en straffande dom.
Det finns inget vilket heter att straffdomen faller ned över dig för det du gjort tidigare.
Naturligtvis kan det vara så att marelden rider dig vid minnet av något - är det då en straffdom då marelden rider dig. Eller är det en välgärning. Vem är marelden?
Det finns karma och det finns mötet med sig själv.
Se bilden;
Elden brinner inom stenarnas krets, havet är där, havets vågor sjunger, stjärnorna tindrar lyser upp nattens mörker, Månmoderns silverhår böljar i vindarna.
Dagen – Solfadern har lett barnen in i skymningen till Månmodern.
Elden brinner med värmande låga,
Värnande.
Sig själv och Sitt själv sitter vid elden, båda har de varsin kappsäck med skatter.
I tur och ordning lyfter de fram skatterna, talar om dem och ser innebörden av dem.
Ibland – oftast lyfter de fram samma skatt och ser den från alla vinklar.
Ibland lyfter Sig själv fram något annat än det Sitt själv lyfter fram.
De ser då på den skatten –
Fanns det en mening med den?
Gjorde du detta för att medvetet skada eller tillfoga smärta?
Var du för trött för att orka lyssna och se?
Gjorde du detta i god tro?
Då skatten/gärningen icke hör till levnadsödet och nu lyfts fram i ljuset läggs den i elden.
Gärningen renas och fylls med värme, den förs också dit den skulle eller den förs dit dess egentliga destination och boplats är.
Låter det alldeles för enkelt och simpelt?
Måste det då vara lidande och plågor med i bilden?
Hur kan ni ha behov av det! Är det inte tillräckligt med våld och lidande i den mänskliga världen.
Sig själv ser nu genom Sitt själv gärningen och bär detta minne med sig och metamorfoserar det under den vidare vandringen.
Genom Sitt själv/helheten blir det negativa till en god gärning.
Hur skall helande och läkning ske då ni försätter någon i dödsskuggans dal vilken redan är där,
Hur skall någon kunna lyfta av dödsmasken då den hela tiden pålägges åter och åter.
Den förgiftade jorden kan aldrig bära gröda om giftet fortfar att läggas ned däri.
Gödslas något med död blir det döda marker
Svart sjuka.
Så lyft edra jag in i andens ljus och se sannhetens vita liljor
Omfamna de röda rosornas ring.
De lyser i mörkret,
Uppenbara ljusets tinderglädje,
Se Nattens mörker upplysas,
Natten kommer efter dagen,
Natten är bakom dagen ändock framom,
De vandrar in och ut i varandra,
Omfamnar varandra i kärlek och med kärlek,
De är inget och ingen förutan varandra. Äger icke varandra tillsäger icke varandra, de är skapande genom och till och för evigheten.
Se den silverne pilen,
Se det tunna skira strecket, spindeltråden, silkestråden, ljustråden.
Den silverne pilen visar riktningen,
spindeltråden bär alla drömmar,
silkestråden innefattar ljusminnet inom sig,
Trådarna lindas,
lindas med Solens rörelse,
”Vilar” i Månmoderns famn,
Barnet bärs in i Moder jordens Sfär.
Modern vaggar barnet lugnt och stilla känner dess liv.
I ömhet möter Hon detta liv.
Se silverpilen,
Se knappnålshuvudet långt bort i fjärran,
En tår, en droppe, ett frö,
Fröet bär inom sig allt växande, kokongen är dess namn,
Pärlan har vaggats i livets hav, omgiven av skalet.
Tåren den klara rena droppen själens land,
Kropp, ande, själ.
Se knappnålshuvudet vidgas,
Se Ägget, det lilla ägget.
Se ägget öppnas sakta,
Ett liv vill möta dagens och nattens ljus allas ljus.
Det ljus det en gång var i och alltid är i,
Livet vill vandra ”utanför” händerna, ta ”egna” steg.
Växa in i helheten.
Den helhet det var i och alltid är i.
Se Kolibrin,
En fågel en fjäril,
vibrerande vingar, finner nektar överallt, vidrör luften kännande.
Se trådarna, ljustrådarna runt detta liv. Detta liv ”stänker” nektar in i luften.
Se den lilla kolibrin vidgas,
Se havsfåglarna segla över havet eller med havet,
Se Örnen sväva över ängarna haven bergen och skogarna eller med dem.
Se Örnen växa,
Se Albatrossens väldiga vingar, de böljar, flyter, de är i luftströmmen.
Se hur alla vingar är förenade,
följande vindarnas, luftens andars andning.
De svävar, seglar över himlarna,
Med himlarna.
Ser skogarna vändas och vridas i stormens vågor, hör bergen andas vrålande i stormens vindar, ser ängarna böja sig, buga sig i stormarnas djupa smekande rörelser, ser vattnets vågor stiga höga,
Strålande är denna dag,Frost tindrande ljus, kristallers dans,Måsar... att se dem flyga är befrielse,Ja, människan haltar ofta i tyngden... Måsen flyger skönhet,Vemodets sånger höres, ändock flyger de skönhet,seendes livets vatten - de tindrande ögonblickens ljus...
– I deras rörelse lever en stolthet – en stolthet i att leva.
Se – Se Fåglarna är där,
Likt molnen seglar de stilla med,
De är i.
Ja, se vingarnas spetsar de slutar inte där de synes sluta de fortsätter, varje form varje linje fortsätter in i oändligheten.
Ja, Pilen är där, knappnålshuvudet är där, kolibrin och fåglarnas fåglar.
Ser du det är en vidgande rörelse.
Det säges: se ringarna på vattnet,
Vi säger se alla ringar alla linjer överallt och se helhetens skönhet.
För en stund fastnade du i skrivandet vid ägget och vid pärlan.
Du såg pärlan och du såg det allomfattande.
Så vad är skalet; Skalet är jaget.
Jaget är där för att hålla livet i sina kupade händer.
Dock icke för att tillsluta eller kväva.
Händerna öppnas och sluts vid behov.
Jaget öppnar och stänger vid behov.
Detta jag är det högsta jaget och är evigt förbundet med det högsta jaget; helhetens jag.
Detta jag leder det lägre jaget vid handen.
Men! Det kan endast ske då väsendet vill detta, medvetet vill.
Ser du nu vingarna och kroppen. Fågelns kropp innefattar alla organ. Kroppen är en låt oss kalla det energipunkt, knappnålshuvudet. Utifrån denna kropp strömmar energierna. De strömmar alltså vidare ut, vidgas. De tar inte slut, de töms inte då de andas och lever i balans. Däremot utarmas de då de missbrukas i egensyfte – till vinning.
Därmed inte sagt att det är fel att leva på detta; det är fel då det missbrukas.
Det är också exakt så som du sade till någon; ingen möter mer än den orkar eller mäktar med.
Vi vill gärna lägga till;
Se Fågeln,
Se Molnen,
De gör inga skräckscenarion, de seglar med.
Att inte se stormarnas linjer är att bli ett med stormarna, det är att göra de mest fasansfulla scenarion och leva ut dem.
Det blir ett slags vansinne, livet blir en vansinnets plats,
En vansinnets teaterscen.
Det blir verkligen en arena där gladiatorer slåss för livet inte sitt liv, det är mera slåss för sin egen överlevnad.
Vad är det de slåss för; de slåss egentligen för sanningen, för sannheten. Denna bild kan ses ur många aspekter, Vi stannar vid detta och avser icke att gå in och gestalta vilka som är despoter, diktatorer. Se det istället som skalet, skalet tvingar dem att kämpa för sitt självs sannhet. Deras andesjälv är hos dem, leder dem till hörsamhet.
De håller själva vapnet i sina händer. Men - vem är då Lejonet eller djuret de kämpar mot; är det skuggbilden eller andesjälvet; det överlämnar Vi till ert eget val.
Sannheten är den enda vägen till kärlek.
Se dina ord:
Sannheten är i min värld det endaDen leder till kärlekTalar inte om tvåsamhetens kärlek,
Vansinnets plats, teater eller spelVilket är skådespelet… det på scenen eller runt mig… alla leende ansikten och så många döda ögon…
Såg träden markerna skönheten…Stilla skapandeVansinnets plats,Rädslans maskerad,Ordning, ja, ordning/fasthållande måste vara där lögnerna eller sanningarna haglar, det gäller att minnas begärsbehovsstundernas lögner eller sanningar. Ser det yttre och det inre…Dödfött foster blev i detta en enormt oändligt vacker bild… eller en mer beskrivande bild;Såg människan leva ut sina yttre sidor. Såg rädslan för det inre.Så ser jag fostret diandes på sig själv istället för sitt själv.Bilden växlade - ser fostret stilla omgivet av kärlek diandes från sitt själv, förbunden med helheten.
Individ och helhet.
- I denna bild lever egentligen allt det Vi nu har berört.
Bilden av fostret är mycket tydlig och har många dimensioner.
Barnet/Livet är inneslutet av livets Moder.
Barnet/Livet är förbundet med helheten genom navelsträngen, diar på fingrarna, ligger svävande ”stilla” i drömsömn.
Navelsträngen är icke endast det ni ser, det finns en navelsträng vilken ger livet näring ur en vidare aspekt.
Drömminnet/Ljusminnet tankas in.
Då väsendet föredrar att stanna i sömntillstånd blir väsendet en tagare, det dricker andras näring det föder sig själv, egentligen ett dödfött foster.
Såg människan leva ut sina yttre sidor. Såg rädslan för det inre.Så ser jag fostret diandes på sig själv istället för sitt själv.Varför är detta ett dödfött foster?
Det är ett liv vilket icke svarar till det egna självet och därmed icke till drömvävens sannhet.
På sätt och vis befinner sig detta väsen i en respirator tills det ur sig själv säger till sitt själv: jag vill.
Då sker det:
Bilden växlade - ser fostret stilla omgivet av kärlek diandes från sitt själv, förbunden med helheten.
Individ och helhet.
Ser du dotter, du börjar finna modet att använda det du visas och du känner Våra ord leve inom dig.
Du behöver inte alltid skriva Våra ord. Ibland talar Vi dem direkt då du behöver giva dem direkt vidare.
Häromnatten då jag for hem,Stannade ett ensamt rådjur framför bilen,Våra ögon möttes – mina var tårade… rådjuret sade; gråt inte du är aldrig ensam – vi är.Skuggan av sitt själv är sig själv.Rådjuret visar sin skugga, då rådjuret behöver det.
Rådjuret lyfter av skuggan då det vill visa sitt inre.
Vattenhålet… ser den mörka skogstjärnen belysas av vad… rådjurets kärlek.
Rådjuret kan här vara både man och kvinna.
Ibland behöver du skydd.
Då synes det yttre utan att det inre för den skull är borta. Det är där alltid i sannhet, då du värnar om sannheten. Då sannheten har blivit ett organ inom dig.
Vattenhålet är här någon vilken hjärtat brinner för, en kärlek. För att se sannheten hos denna kärlek kan det vara av godo att bara vara stilla.
Är den sann öppnas skogstjärnens yta.
För den seende kännande handlar det mer om att stänga av kännandet och seendet för att inte gå under, skrev du.
Det är sant, många tror att det är lätt att vara seende och kännande, många tror att du har en slags kyla eller impregnering, vilken stöter bort allt kännande, allt eget upplevande.
En fasansfull tanke, vilken är svår för Oss att inse att den ens kan vakna.
Den seende och kännande måste som du säger skolas till att stänga av allt de ser och känner för att inte brännas sönder.
Till öde mjukt.
Den ödmjuke bugar sig icke underdånigt lydande.
Den ödmjuke bugar sig över hindren och ser framtiden an.
Visst finns det öde och öden, däremot ingen slump eller överraskningar/överraskningsmoment.
Hur gärna du än tycker om överraskningar.
Det finns inget öde vilket heter straffdom – straff Dom.
Straffande dom.
Nej, det finns definitivt inte en straffande dom.
Det finns inget vilket heter att straffdomen faller ned över dig för det du gjort tidigare.
Naturligtvis kan det vara så att marelden rider dig vid minnet av något - är det då en straffdom då marelden rider dig. Eller är det en välgärning. Vem är marelden?
Det finns karma och det finns mötet med sig själv.
Se bilden;
Elden brinner inom stenarnas krets, havet är där, havets vågor sjunger, stjärnorna tindrar lyser upp nattens mörker, Månmoderns silverhår böljar i vindarna.
Dagen – Solfadern har lett barnen in i skymningen till Månmodern.
Elden brinner med värmande låga,
Värnande.
Sig själv och Sitt själv sitter vid elden, båda har de varsin kappsäck med skatter.
I tur och ordning lyfter de fram skatterna, talar om dem och ser innebörden av dem.
Ibland – oftast lyfter de fram samma skatt och ser den från alla vinklar.
Ibland lyfter Sig själv fram något annat än det Sitt själv lyfter fram.
De ser då på den skatten –
Fanns det en mening med den?
Gjorde du detta för att medvetet skada eller tillfoga smärta?
Var du för trött för att orka lyssna och se?
Gjorde du detta i god tro?
Då skatten/gärningen icke hör till levnadsödet och nu lyfts fram i ljuset läggs den i elden.
Gärningen renas och fylls med värme, den förs också dit den skulle eller den förs dit dess egentliga destination och boplats är.
Låter det alldeles för enkelt och simpelt?
Måste det då vara lidande och plågor med i bilden?
Hur kan ni ha behov av det! Är det inte tillräckligt med våld och lidande i den mänskliga världen.
Sig själv ser nu genom Sitt själv gärningen och bär detta minne med sig och metamorfoserar det under den vidare vandringen.
Genom Sitt själv/helheten blir det negativa till en god gärning.
Hur skall helande och läkning ske då ni försätter någon i dödsskuggans dal vilken redan är där,
Hur skall någon kunna lyfta av dödsmasken då den hela tiden pålägges åter och åter.
Den förgiftade jorden kan aldrig bära gröda om giftet fortfar att läggas ned däri.
Gödslas något med död blir det döda marker
Svart sjuka.
Så lyft edra jag in i andens ljus och se sannhetens vita liljor
Omfamna de röda rosornas ring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar