Frid - Tystnadsrosor

Tystnad

tystnadsrosor växer upp runt mig

de fäller samman taggarna

doftar liv

Vitt liv

Vita kronblad

lyfts av vindens händer

fönstrens slöjor öppnas

Vingar bär hjärtats innerlighet

In i tystnad.
…
Frid,
Frid du stilla vårregn
Fyll mig

Med vetskapen
Av
Liv

Smek
Mina
Trötta steg

Ro,
Ro du stilla sommarhav
Vagga mig

Med vetskapen
Av
Liv

Tillit,
Tillit du stilla höstsjal
Värm mig
Med vetskapen
Av
Liv

Stillhet,
Stilla du vita stjärnjord
Lyft mig

Med vetskapen
Av
Liv

Smek
Mina
Trötta steg

Strö värme
In i rötternas hjärta.

Frid,
Frihet,
Frid – Vad är det högsta tillståndet av frid?
Finns det en skillnad på stillhet och frid?

Endast i stillheten,
Sinnets stillhet,
Kan väsendet nå sitt inre ursprung.

I stillheten börjar vattnet sakta värmas i rörelse.
Se grytan med vatten,
Grytan står på spisen
sakta värms vattnet,
bubblor,
Små silverpärlor,
Silverögon,
Börjar sakta
Stiga
Upp mot ytan.
Bubblorna stiger upp mot ytan,
Vattnet kokar.
Kastrullen omfamnar vattnet.
Kastrullen är stilla,
Livets/ Själens alla färger stiger upp till ytan,
Handen sträcks fram och vrider ned värmen.
Handen vrider ned värmen för att hindra vattnet från att stormkoka,
Hindrar vattnet från att koka över,
Hindrar vattnet från att koka torrt vilket föranleder kastrullen att vidbrännas eller i värsta fall blir det förödande eldsvåda, i bästa fall svartnar kastrullbotten.
Vi lämnar de negativa aspekterna;
Kastrullen är stilla i vetskapen av det som är.
Vattenångan stiger upp,
Skimrar,
I Frid.
Friden,
Helar själens hektiska rörelse,
Lär själen röra sig i den skönhet den skapades för, I jämförelse med den mänskliga tidens hektiska rörelser blir denna ultrarapidisk,
Blir slöjdans,
Ja – tempeldans.

Frid
Stillhet,
Finns det något vilket är mer fyllt med frid än det vita vinterlandskapet med blåskimrande sidenhav över.
Se, vinterlandskapets stillhet,
Allt är inbäddat i gnistrande vit snö,
Snöjord,
Snöjordar fyllda med tindrande ljus.
Vattnet är is,
Här och var kan istappar ses, för det skolade örat kan iskristallernas sånger höras i luften,
Här och var kan istappar ses, med infryst liv,
Infryst, inte dött, levande liv, det skolade örat hör deras höga sånger,

Allt är stilla,
Det fordras mod att frysa till is i vetskapen av det som är.
Att vara i den vetskapen,
Att svara till är,
Det är gnistrande ren klarhet.
Den klarheten tindrar i nattens mörker.
Den vilsne irrar i vinterlandskapet,
En knall höres,
En vinterblixt,
En ljusblixt,
Något delas,
Går av,
Snölavinen rullar dånande ned,
Den stora trummans dova hjärtljud höres,
Den vilsne springer med vidöppna ögon,
Ångan kvastar ur den öppnade munnens tysta skri,
Söker fly bort,
Stannar,
Ser sig runt,
Stilla,
Den vilsne finner skydd,
Under snön,
I snögrottan,
Upptäcker värmen i det isklara ljuset,

Vinterlandskapets stillhet,

Våren närmar sig,
Livet stiger upp till ytan,
Isen smälter,
Bäckarna porlar,
Överallt är vaknande liv och rörelse,
Marken är i friden,
I Lovprisningen av livets födelse,

Detta är övergången från stillhet till frid.

Så;
Friden är att vara stilla och tillåta själen att ”koka” i vetskapen om det som är och därigenom erhålla frid.
En annan bild är:
En man och en kvinna möts,
Inte alls av en tillfällighet,
Det kan synas så för det yttre ögat,
Det är inte en tillfällighet – de förs till varandra.
Då en man och kvinna förs till varandra går det inte att bortförklara.
I stillhet svarar de till ropet,

Det fordras mod att lämna den egna kroppen och vandra in i kärlekskroppen.
Då så sker infinner sig friden.

Friden är ett upphöjt tillstånd och därmed ett vaket ljustillstånd i kärlek.
…

Där två träds grenar korsar varandra
Där två träds rötter korsar varandra
Är det inte förenligt med liv att kapa deras livslinjer
Markerna gråter blod.
Där två källådror korsar varandra
Är det inte förenligt att kapa deras strömmar,
Livet kan inte avslutas,
Men verkan av denna åderlåtning är att se markerna bli öken.
*
Långt bortom tiden och rummen i är och inte är.
Stod två träd,
Rötterna var ringlande bäckar över markerna.
Rotbäckarna ringlade sig upp i stammen.
Stammarna var knotiga berättelser om överlevnad i kärlek.
Kronorna sträckta sig vida omkring,
strömmade ljus och värme,
In i markerna.
Rötterna var förenade,
Kronorna var förenade,
Korslinjer.
Långt bortom tiden och rummen i är och inte är.
Stod två träd, i ängens famn,
Omgivna var de av vävande skogsvindar,
De höga furorna susade,
Stillhet
Frid
Till trädens hjärta.


Var gryning hälsade de stenens liv,
Såg dess inre värme strömma,
Var dag blickade de in i bergets ögon,
Såg ljuset stråla,
I markens famn möttes deras rötter i kärlek
Träden och berget vördade
Värnade om varandra.

Berget bar sånger inom sig,
Gav träden att dricka,
Träden sjöng sånger till ängen
Blommorna bar dem till de höga furornas händer
Skogsvindarna lindade dem runt fåglarnas vingar
Fåglarnas vingar bar dem in i drömljusens riken
Drömmarna fyllde människornas själar med skapande skönhet

Långt bortom tiden och rummen i är och inte är.
Stod två träd, i ängens famn,
Omgivna var de av vävande skogsvindar,
Inom de stora skogarna,
Levde skogstjärnen,
Med det kalla klara vattnet
Två ådror dansade mellan stenar och prång under jordytan
In i bergets famn,
Två ådror porlade sida vid sida
Fann varandra,
Rötterna var förenade,
Kronorna var förenade,
Korslinjer.
Två ådror i en sjöng liv inom berget;
Berget bar källans ordsånger inom,

Gav träden att dricka,
Träden sjöng sånger till ängen
Blommorna bar dem till de höga furornas händer
Skogsvindarna lindade dem runt fåglarnas vingar
Fåglarnas vingar bar dem in i drömljusens riken
Drömmarna fyllde människornas själar med skapande skönhet.
Källan tindrade stjärnornas klara ljus,
Vingarnas pennor skrev tecknen,
Skogsvindarna andades frid,
Berget strömmade värme
Träden strömmade ljus
Alltet strålade kärlek
I skapande
Hjärt
Gärning.
…
Handskålarna bär blommande grenar
…
Grönvindarna öppnar modstegen i stillhetens vilja
…
Vindarna lyfter de röda slöjorna runt huden
Skapar guldhjärtats strömmande ljusvärme


Mörkret har lindat in ängen i stillhet,Stjärnor vaknar sträcker sig
virar ut sitt strålande hårStrålarna dansarsmeker dropparnas hägnGrenarDiadem
silverne pärlorsjungerStillheti själarnas händer
mänskliga ljudsluts
in i kvällens händerSakta
vaggas
roIndigoljusets mantlar
väverstillhet
roViskarMänniska
vågaandas ljusBöjda grenar
stiger
framDiadem
månstrålepärlorGnistrar
tindrarSjunger
andnings ljusMånmodern
ler stillaSmeker
stjärnornas hårSilverne Gyllene
drömmar
bäddar in Moderns jord