vit sidenjord

Ser du den vita sidenjorden,
I vecken stiger blommor upp

I dagar och nätter studerade jag de ”små”,
Hur de bar bördor större än dem själva,
Såg fåglar sätta sig och vila i grässtråets hand eller om ni så vill; på grässtrået.
Fåglarna vaggades,
Gungade med grässtrået,
Eller kanske var det Fåglarna vilka vaggade grässtrået,
Eller kanske vaggade de, gungade de med varandra.
Jag såg de större vännerna vandra över tunga lerjordar,
Utan att sjunka ned.
Insåg att det inte är ytan, storleken, tyngden eller vikten vilken avgör.
Att vara stor eller liten är inte avgörande.
Insåg,
Det handlar om hur stegen sättsned,
Det handlar om det de gamla folken visste och vet.
Med ett finger kan du lyfta din kropp,
Med ditt finger kan du lyfta ett hus,
Det handlar om att fokusera,
Samla energier in i eller till en punkt.
Egentligen är bilden av en mängd av trådar sugs in i en punkt och blir en bärsele eller varför inte en hävstång.
Genom att samla energier till en punkt, till ett knappnålshuvud kan ett finger lyfta hela kroppen.
Detta är inte likvärdigt med att tron kan försätta berg,
Detta är vetande,
Insiktens klarhet,
Det är medveten vaken insikt att allt är i helheten inte utanför.

Spindeltråd
Blad till blad

Böjda grenar
Silverpärlsdiadem

Droppar
Droppar i månljusslöjor

Sirlig skör tråd
Tillitstråd


Fötter
Balanserade

Bar in i
Närhet

Droppen omslöt
Kände värme

Den närheten är skön

Såg utanför omkring

Insåg
närhet gör ont

Droppe gömde i månljusslöjor
andas
…
Silvernål

Ljusklang

Fjäder
lätt

Föll ned

Såg
Den

Stack hål på bubblan av tid

Såg tiden befriad

Smeka oändlighetens skönhet

…

De kala väggarna föll ned över

Borstade av falldammet

Såg

Små prickar långt bort

Rörelser

avstånd



steg närmare

Insåg

Närhet gör ont

Reste väggarna

Log ljus genom fönstren
…

Hur skall vi veta - eller vet - det gör vi,människan vet inte hon tror sig veta, därför har hon en bikupa med ilskna bin i skallen, Vad är de ilskna över?att människan inte slutar tro utan vet att honungen och mjölken är där,Se in i bikupan och se de vackra mönstren, se ringarna vilka bildar äggformen,Början till liv.

Scarabe, skalbaggens skönhetSkalbaggens visdom är oändlig... tänk om människan också "grävde" sig genom väggen,Se bilden av Scaraben... den rullar tyngden framför och bearbetar den... de ser framtiden genom bakåt i nuet.

– Scaraben är viktig för dig, vi har talat runt Scaraben tidigare.
Den är mycket viktig i det vilket nu sker.
Se skalbaggens yttre kopp, till synes är den tung,
Så fäller den ut vingarna och de skimrar, djup innebörd,
Benen är taggiga, hullingben,
Rosens stjälk är taggig, hullingben.
Skalbaggen rullar avfallet framför sig, skrev du.
Det är en sann bild.
Se så orden,
Skala av dem den tynande tyngden,
Då lyfter de,
Vingrörelsen skimrar,
Vingarna på var sida om kroppen skimrar och blir en skimrande cirkel,
De fördes till varandra för att finna vägens ljusandning att givas i kärlek tillsammans.
De fann vägen.
De fördes till varandra för att levandegöra vägens ljusandning att givas i kärlek tillsammans.
De fann vägen.
De fördes till varandra för att leva vägens ljusandning att givas i kärlek tillsammans.
Den ene vandrade för en tid bort,
Vår vilja är
De fördes till varandra för att leva vägens ljusandning att givas i kärlek tillsammans
Den vilken vände sitt ansikte bort skall åter finna den väntandes hand.
Skalbaggens vingar förs samman, lägger sig runt kroppen,
Värnar runt det inre livets sannhet,
Bevarar det och föder det gång på gång in i den upplösta tidens gudomlighet.
Det inre livets sannhet är föreningen av ljus och värme till kärlek,
Det inre livets sannhet är kärlek till kärlek.
För konungen och hans gemål för världen.
De är delaktiga av varandra,
Med varandra
Genom varandras liv
Är de förenade
Till kärlek
De kan icke skiljas
Icke åtskiljas
Av någon eller något
Deras kärlek
Är evig.
De fördes till varandra för att leva vägens ljusandning att givas i kärlek tillsammans
Att tro något annat är av icke mening är med mänskliga ord; dumt
Dömt att misslyckas,
Detta är dem givet av dem själva genom Oss
Vordet Gudomlig vision till jordisk meningsfullhet.
Till att verka i kärlekens gärning,
Icke enbart för dem
Till helhetens överlevnad i kärlek.
Att tro något annat är av icke mening är med mänskliga ord; dumt
Dömt att misslyckas,
Det är att se det lilla barnet i oförstånd och med sovande vilja rycka vingarna av insekten och tillsäga den att flyga,
Att lämna den andra med kärlekens hjärta ensam kvar, är att vingklippa och begära att den kvarvarande skall flyga.
Den vilken ryckte vingarna, den vilken vände sitt ansikte bort skall inse att livet icke är skönhetens vandring, ty livet blev genom detta haltande.
Båda sörjer, den ene vårdar ständigt det övergivna menade hjärtat,
Den andre haltar illa,
leendet skär illa,
Skrattet skorra falsk och hest.
Se skallbaggen;
Den vet det de gamle vet: genom att se in i framtiden, genom bakåt i nuet,
Andas hjärtat hjärtfrid genom de rätta stegens harmoniska andning.
Scarabe, skalbaggens skönhetSkalbaggens visdom är oändlig... tänk om människan också "grävde" sig genom väggen,Se bilden av Scaraben... den rullar tyngden framför och bearbetar den... de ser framtiden genom bakåt i nuet.
– Vilken vägg såg du?
Du såg den gjorda hinderväggen,
Alla uppstaplade hinder, med konstgjorda stenar,
Templet besudlades med orenhetens ord,
Vindarna,
Renhetens vindar virvlade runt,
Upplöste hindren,
Ljuset strålade klart,
Värmen fyllde templet,
Tempeldansen strömmade skönhet
Kärlek är tempeldansens utförande av Gudomens vilja i enlighet med universums lag,
Den lagen är allskapande allkärlek i allmedvetenhet.
Där finns inga hinder andra än att utträda ifrån viljans mening i kärlek till kärlek.
…
Idag faller regnet, begav mig ut på vägarna,
Vände ansiktet mot regnet – till regnet,Kände regnets skönhet fylla själenKände närhetRegnnärhet
Ljusnärhet
Mörkret omgav mig, vände ansiktet till ängen, snödrivorna veckade sig samman, Vita fingrar flätades samman i kärlek. Marken andades ljusglädje, ur glädjen strömmade snövita slöjor, drivor böljande, veckades samman och var vit sidenjord, i varje veck växte blommor fram, steg blommor fram, vinterblommande ängar öppnade famnen, i varje veck såg jag blommor hålla varandra i händerna, tillsammans vecklade de ut kronbladen.
begav mig in i mörkret
ut på vägarnaRegnet sköljde över Regnväggens skönhet lindades runt
vände ansiktet till
för en stund
närhet
RegnnärhetLjusnärhet
Värme
Ensamheten
Flög
In
Vände ansiktet till ängensåg vita snödrivor
Tjock
Vit
Sidenjord

Skimrande
Pärlors havsljus
SnödrivorTjock vit siden veckadesVit sidenjord
Sidenjord
VitI vecken växte blommor

vandrade ut på vägarna,vände ansiktet till regnet
K
Ä
N
D
E
en stunds närhet
L
I
VVände ansiktet till ängen
såg vita snödrivor
Vit sidenjord veckade sig
Blomsånger steg upp och in i vinden

– Du har svårt att ta bort några av orden, det gör inget, känn aldrig att du upprepar dig,
Minns att upprepning med liv är rytm, alla barn lever trygga i rytm,
I upprepningens rytm känner de igen sig.

Ordet sidenjord fyller dig,
Du ser den bruna höstjorden,
Den är mörk och ändå ser du sommarens blommor,
Du ser regnet falla
du ser bäckar
ådringar överallt
Du ser jordens fåror
ser dem vrida sig efter plogen
Du ser hennes långa böljande hårfläta
Rade efter rad ligger den
gyllene pärlor glittrar i hårets sammanflätade linjer
Du ser hennes kropp skrudas i vitt siden
Huden
Jorden är vit sidenjord
Den skimrar ljusminnets glädje i förverkligandet av meningens meningsfullhet
Du ser henne stiga upp
Hennes händer lyfter varsamt
Sidenjordens slöja
Den omfamnar hennes älskade
Hon lägger kärlek runt hans frysande steg.