Jag vandrade med ett revben i handen
Lyfte det mot – till Solen
Jag skapades av revbensbågen
Jorden lades runt om
Bördiga marker
Blommande växter ur frön
Rotbarnen vaggas i änglars hand
Stammarna stiger upp från
Hör mitt hjärta sjunga
Med era ljussteg
I kärlekens eon
Sophia är mitt namn
Dotter
Res dig upp ur smutsen.
Tunga steg virvlar upp damm,
de lyfter snablarna och trumpetar in i natten,
Luften vibrerar,
De rör de vida vingarna fram och åter
Vingarna är öron
Vingar burna av tyngda kroppar
Se deras stora fötter de dånar ned
Flyter fram över marken
De stiger ned i vattnet
Fyller snablarna med ljusvatten
Kastar det över
Se deras visdomsfyllda ögon
Det nyfödda barnets kärleks blick
De bär sina barn i trenne år
Människobarnet lär sig gå under dessa år,
Människobarnet går in i sin sunda livsvilja,
Se deras betar,
Elfenbensvita skimrar de.
Skelettet skimrar elfenbensvitt,
Skelettet ger stadga till människokroppens liv,
Skelettet håller upp kroppen.
Vad är benranglet/benknotorna/skelettet utan muskler, vävnader och allt annat innanför och runtom.
Skelettet är mineral, jordens salt.
Skelettet är rör vilka i sig har bland annat benmärg, märgpipor – orgelpipor – den stora kroppsorgeln ljuder genom stegen.
Vi vandrar vidare i betraktelsen av skelettet, kraniet är även det en hålig/ihålig form, ögonhålorna blickar tomma, munnen är utan ord.
Den ihåliga formen är responderande yta, baslåda vilken förmedlar de djupa tonernas fylldhet, en resonanskropp. Klangerna tonerna vidgas – öppnas.
Lyfte det mot – till Solen
Jag skapades av revbensbågen
Jorden lades runt om
Bördiga marker
Blommande växter ur frön
Rotbarnen vaggas i änglars hand
Stammarna stiger upp från
Hör mitt hjärta sjunga
Med era ljussteg
I kärlekens eon
Sophia är mitt namn
Dotter
Res dig upp ur smutsen.
Tunga steg virvlar upp damm,
de lyfter snablarna och trumpetar in i natten,
Luften vibrerar,
De rör de vida vingarna fram och åter
Vingarna är öron
Vingar burna av tyngda kroppar
Se deras stora fötter de dånar ned
Flyter fram över marken
De stiger ned i vattnet
Fyller snablarna med ljusvatten
Kastar det över
Se deras visdomsfyllda ögon
Det nyfödda barnets kärleks blick
De bär sina barn i trenne år
Människobarnet lär sig gå under dessa år,
Människobarnet går in i sin sunda livsvilja,
Se deras betar,
Elfenbensvita skimrar de.
Skelettet skimrar elfenbensvitt,
Skelettet ger stadga till människokroppens liv,
Skelettet håller upp kroppen.
Vad är benranglet/benknotorna/skelettet utan muskler, vävnader och allt annat innanför och runtom.
Skelettet är mineral, jordens salt.
Skelettet är rör vilka i sig har bland annat benmärg, märgpipor – orgelpipor – den stora kroppsorgeln ljuder genom stegen.
Vi vandrar vidare i betraktelsen av skelettet, kraniet är även det en hålig/ihålig form, ögonhålorna blickar tomma, munnen är utan ord.
Den ihåliga formen är responderande yta, baslåda vilken förmedlar de djupa tonernas fylldhet, en resonanskropp. Klangerna tonerna vidgas – öppnas.
Ja, skelettet är mineral, vilket bär upp.
Vad är tanken?
Tanken är formskapande och gestaltande. Tanken är en minnesbank för livet. Denna minnesbank bär information bakåt. Tanken blickar framåt i nutiden oich lyfter samtidigt upp bakåt informationen för att se det realistiska. Tanken har inget behov av att skapa eller rättare sagt göra orealistiska bilder eller framförhållningar. Gör inga falska förespeglingar eller utsikter. Nej, den har behov av sannhet, den tvingas till falska förespeglingar då den ej är buren, då är tanken en begärstanke, den känner helt enkelt inte igen sitt själv, sin boning, vilken är väsendet.
Tanken är formskapande och gestaltande. Tanken är en minnesbank för livet. Denna minnesbank bär information bakåt. Tanken blickar framåt i nutiden och lyfter samtidigt upp bakåt informationen för att se det realistiska. Detta sker då tanken är fri att vara det den är; just tanke.
Världstanke.
Tanken kan inte handla, den kan genom nervsubstans och signaler tillsäga kroppen att agera – att göra något – att utföra något.
Vad bär mer livet?
Moralen bär livet.
Så till viss del kan skelettet och tanken liknas vid moralen – det vilket ger stadga i livet.
Skulle du nu få för dig att ta ut ett revben, en benpipa och borra hål i den med bestämda avstånd får du en flöjt/ ett blåsinstrument.
Över bröstet/runt bröstet finns böjda ben, bågar – Är inte det fantastiskt! Se skönheten! Bumeranger är det - känslobumeranger.
Skulle du så spänna en tråd eller flera trådar, strängar i den böjda formen så får du en lyra eller en harpa, ett stränginstrument.
Även om du ser en pilbåge framför dig så är det Amors pil du ser.
Så är det – över/runt bröstet finns dessa former och de visar helt bestämt något.
Överallt i kroppen i ert instrument finns ben representerade vilka liknar instrument.
Vart och ett tillhörande kroppsrörelsen ledd av jaget genom anden.
Skulle tanken få hänga fritt blir rörelsegestalten hypnotiserad.
Skulle själen få hänga fritt blir rörelsegestalten exalterad.
Tanken tänker,
Själen känner,
Ledd – Förd av anden genom jaget
Jag tänker i kärlek
Det är i kärlek(ordet)
Hon känner i kärlek
Han vet i kärlek.
Så vad är tanken?
Urtanken är Sophia.
Vad är tanken?
Tanken är formskapande och gestaltande. Tanken är en minnesbank för livet. Denna minnesbank bär information bakåt. Tanken blickar framåt i nutiden oich lyfter samtidigt upp bakåt informationen för att se det realistiska. Tanken har inget behov av att skapa eller rättare sagt göra orealistiska bilder eller framförhållningar. Gör inga falska förespeglingar eller utsikter. Nej, den har behov av sannhet, den tvingas till falska förespeglingar då den ej är buren, då är tanken en begärstanke, den känner helt enkelt inte igen sitt själv, sin boning, vilken är väsendet.
Tanken är formskapande och gestaltande. Tanken är en minnesbank för livet. Denna minnesbank bär information bakåt. Tanken blickar framåt i nutiden och lyfter samtidigt upp bakåt informationen för att se det realistiska. Detta sker då tanken är fri att vara det den är; just tanke.
Världstanke.
Tanken kan inte handla, den kan genom nervsubstans och signaler tillsäga kroppen att agera – att göra något – att utföra något.
Vad bär mer livet?
Moralen bär livet.
Så till viss del kan skelettet och tanken liknas vid moralen – det vilket ger stadga i livet.
Skulle du nu få för dig att ta ut ett revben, en benpipa och borra hål i den med bestämda avstånd får du en flöjt/ ett blåsinstrument.
Över bröstet/runt bröstet finns böjda ben, bågar – Är inte det fantastiskt! Se skönheten! Bumeranger är det - känslobumeranger.
Skulle du så spänna en tråd eller flera trådar, strängar i den böjda formen så får du en lyra eller en harpa, ett stränginstrument.
Även om du ser en pilbåge framför dig så är det Amors pil du ser.
Så är det – över/runt bröstet finns dessa former och de visar helt bestämt något.
Överallt i kroppen i ert instrument finns ben representerade vilka liknar instrument.
Vart och ett tillhörande kroppsrörelsen ledd av jaget genom anden.
Skulle tanken få hänga fritt blir rörelsegestalten hypnotiserad.
Skulle själen få hänga fritt blir rörelsegestalten exalterad.
Tanken tänker,
Själen känner,
Ledd – Förd av anden genom jaget
Jag tänker i kärlek
Det är i kärlek(ordet)
Hon känner i kärlek
Han vet i kärlek.
Så vad är tanken?
Urtanken är Sophia.
Då någon med öppnat hjärta.
Fyllt med sann sorg, ber om förlåt för den begångna oförrätten den tillfogat, lägger hon händerna runt och helar hjärtat.
Ni kan förlåta varandra och er själva.
Hjärtat måste helas, tvagas rent av hennes kärlek.
Ljusgenomträngda fjädrar
Faller ned i
Det öppnade hjärtat
Hon lyfter hjärtat
Smärtan
Rinner
Vit
Ut.
Då en oförrätt har begåtts är det ett intrång, är det att gå över någons – ett livs tröskel, detta utan att vörda dennes inre livsbejakelse.
Därigenom uppstår en fläck på hjärtat, i hjärthänderna, denna fläck är skuld. Att förlåta är att se barnet bakom – de steg detta barn har tagit.
Steg tagna i ”lydnaden” av i lyhördhet. Steg tagna i skrikande trots och ordlös trots,
Trotssteg är ibland tagna i själens vånda av att inte vara sedd eller hörd, i de stunderna är de stegen de enda för att väcka det omgivande varats hjärtvärme.
Se inte alltid trotsstegen varandes arbetsamma eller som ilskesteg.
De härrör ur en inre källas rop om hjälp.
Ilskestegen ljöd över markerna
Dånande hjärtsorg
Vibrerande marker
yrde upp
Se mig
Helgad vrede
Blodets sorg
Hjärtats
Barnets rop
Se
Mig
Stegen sjönk in
Lyfte vredens blommor ur händerna
De stod med sänkta
Oförstående armar
Tomma
Händer
Renande vindar
Vinande
Svepte om
Vredens blommor
Slog ut i bländande skönhet
De öppnade armarna
Fyllda händer
Såg
Barnet.
Då en oförrätt har begåtts är det ett intrång, är det att gå över någons – ett livs tröskel, detta utan att vörda dennes inre livsbejakelse.
Därigenom uppstår en fläck på hjärtat, i hjärthänderna, denna fläck är skuld. Att förlåta är att se barnet bakom – de steg detta barn har tagit.
Förlåtelsen är att se stegen och lyfta dem upp ur smutsen, smeka dem rena, befria dem.
Det är att finna en dyrbar skatt och varsamt befria den. Befria den för att dess kostbarhet skall stråla in i tiden.
Denna skuld är inte att gälda – skriv det du ser:
”Jag ser skulden,
Skulden är en fågels kropp,
Utan vingar,
Vingarna är tätt slutna runt kroppen,
Min upplevelse är ett liv vilket har behov av att värnas runt.
Då jag ser bokstäverna skuld:
Ser jag en ormrörelse vilken far ut eller en okontrollerad blixt, slår ned.
Verkan av denna lyfts fram i ljus,
Upp i ljus,
Det sker en harmonisering, det negativa görs positivt och befäster livsstegen,
Ljusstegen.
Nu – värmer de jorden/marken och förlöser kärlekens gärning.
Förlåtelsen blir då att se fröet,
Lyssnande se och känna den jordmån fröet har eller hade behov av. ”Gräva” bort det gamla, den gamla förlegade jorden och tillföra den jord fröet har behov av för att växa”
– Ni begär alltid så mycket av er eller av livet. Ja, begär är här rätt att säga.
I den mänskliga tiden har det blivit så att ni vill klara av de mest märkliga ting. Sår ni ett frö till en böna, räcker det inte med att den är en böna och genom sitt liv skänker näring, ni begär av den att den skall växa upp till himlen, den skall helst växa upp till himlen utan att ni behöver göra något.
Med andra ord: Människan gödslar sina gärningar med alltför mycket kväve. Livskraften förtas och plantan slokar. Det är likartat med body building; musklerna tränas ensidigt för att visas upp, då träningen upphör går luften ur musklerna.
Var och en har behov av att inse att stegens handlingar skall vara realistiskt genomförbara. Det går inte att bygga ett hus över en dag eller under förloppet av en sekund.
Var uppmärksamma i livet, så skall ni se att bönan når upp till himlen genom era steg. Till den himmel ni är i och alltid har varit i.
Dessa steg är insikten av att det endast är ni själva som avskär er.
Upplevelsen av skulden då den inte blir förlöst är hjärtkramp.
Det är verkligen att ha vingarna intill kroppen, tätt intill kroppen. Kanske är det bättre att säga hjärtkram, ty det är vingarnas försök att ge värme och värna om.
Denna upplevelse är sagan om grodan och prinsen, genom kärlekens kyss omvandlas grodan till prins. Tro inte att grodan ”bara” är en groda, grodan är ett elementar väsen, gnomväsen, genom er kyss blir detta väsen förlöst, genom er kärleks kyss förlöser ni jordsfärens kärleks gärning.
Detta är sagan om skönheten och odjuret.
Ser ni genom er kärleks kyss förlöser ni något hårt/bergtaget till skönhet.
Se skulden i handskålarna,
Den svarta pärlan,
De svarta tårarna,
Lyft händerna,
Lyft händerna upp till Moder Måne,
Se det silverne ljuset,
Rena tårarna,
Pärlan kan fortsätta att vara svart,
Den är nu inte ”dött” svart,
Den är nu en blodsten,
Med alla dess harmoniserande verkningar.
Se nu fågeln flyga och minns;
Ljusgenomträngda fjädrar
Faller ned i
Det öppnade hjärtat
Hon lyfter hjärtat
Smärtan
Rinner
Vit
Ut.
Hon vandrar genom de höga skogarna
Vid hennes sida
Runt henne
Springer den vita vargen
Över henne seglar den vita örnen
Leder hennes steg
Bortom skogen öppnas landskapen
Hon ser
sitt
hem
Vid din sida.
…
Hon stod framför
Huden
Mjuk
Skimrande
Långa blonda lockar
Spröda gester
Spröda steg
Stjärnögon blickade till
Såg bakom tinderljusen
Fann sorg
Lyfte handen
Famnade sorgen
Bar in den i värmen
Såg sorgen
sakta
Finna pärleende ljus
Runt
Hennes steg.
Fyllt med sann sorg, ber om förlåt för den begångna oförrätten den tillfogat, lägger hon händerna runt och helar hjärtat.
Ni kan förlåta varandra och er själva.
Hjärtat måste helas, tvagas rent av hennes kärlek.
Ljusgenomträngda fjädrar
Faller ned i
Det öppnade hjärtat
Hon lyfter hjärtat
Smärtan
Rinner
Vit
Ut.
Då en oförrätt har begåtts är det ett intrång, är det att gå över någons – ett livs tröskel, detta utan att vörda dennes inre livsbejakelse.
Därigenom uppstår en fläck på hjärtat, i hjärthänderna, denna fläck är skuld. Att förlåta är att se barnet bakom – de steg detta barn har tagit.
Steg tagna i ”lydnaden” av i lyhördhet. Steg tagna i skrikande trots och ordlös trots,
Trotssteg är ibland tagna i själens vånda av att inte vara sedd eller hörd, i de stunderna är de stegen de enda för att väcka det omgivande varats hjärtvärme.
Se inte alltid trotsstegen varandes arbetsamma eller som ilskesteg.
De härrör ur en inre källas rop om hjälp.
Ilskestegen ljöd över markerna
Dånande hjärtsorg
Vibrerande marker
yrde upp
Se mig
Helgad vrede
Blodets sorg
Hjärtats
Barnets rop
Se
Mig
Stegen sjönk in
Lyfte vredens blommor ur händerna
De stod med sänkta
Oförstående armar
Tomma
Händer
Renande vindar
Vinande
Svepte om
Vredens blommor
Slog ut i bländande skönhet
De öppnade armarna
Fyllda händer
Såg
Barnet.
Då en oförrätt har begåtts är det ett intrång, är det att gå över någons – ett livs tröskel, detta utan att vörda dennes inre livsbejakelse.
Därigenom uppstår en fläck på hjärtat, i hjärthänderna, denna fläck är skuld. Att förlåta är att se barnet bakom – de steg detta barn har tagit.
Förlåtelsen är att se stegen och lyfta dem upp ur smutsen, smeka dem rena, befria dem.
Det är att finna en dyrbar skatt och varsamt befria den. Befria den för att dess kostbarhet skall stråla in i tiden.
Denna skuld är inte att gälda – skriv det du ser:
”Jag ser skulden,
Skulden är en fågels kropp,
Utan vingar,
Vingarna är tätt slutna runt kroppen,
Min upplevelse är ett liv vilket har behov av att värnas runt.
Då jag ser bokstäverna skuld:
Ser jag en ormrörelse vilken far ut eller en okontrollerad blixt, slår ned.
Verkan av denna lyfts fram i ljus,
Upp i ljus,
Det sker en harmonisering, det negativa görs positivt och befäster livsstegen,
Ljusstegen.
Nu – värmer de jorden/marken och förlöser kärlekens gärning.
Förlåtelsen blir då att se fröet,
Lyssnande se och känna den jordmån fröet har eller hade behov av. ”Gräva” bort det gamla, den gamla förlegade jorden och tillföra den jord fröet har behov av för att växa”
– Ni begär alltid så mycket av er eller av livet. Ja, begär är här rätt att säga.
I den mänskliga tiden har det blivit så att ni vill klara av de mest märkliga ting. Sår ni ett frö till en böna, räcker det inte med att den är en böna och genom sitt liv skänker näring, ni begär av den att den skall växa upp till himlen, den skall helst växa upp till himlen utan att ni behöver göra något.
Med andra ord: Människan gödslar sina gärningar med alltför mycket kväve. Livskraften förtas och plantan slokar. Det är likartat med body building; musklerna tränas ensidigt för att visas upp, då träningen upphör går luften ur musklerna.
Var och en har behov av att inse att stegens handlingar skall vara realistiskt genomförbara. Det går inte att bygga ett hus över en dag eller under förloppet av en sekund.
Var uppmärksamma i livet, så skall ni se att bönan når upp till himlen genom era steg. Till den himmel ni är i och alltid har varit i.
Dessa steg är insikten av att det endast är ni själva som avskär er.
Upplevelsen av skulden då den inte blir förlöst är hjärtkramp.
Det är verkligen att ha vingarna intill kroppen, tätt intill kroppen. Kanske är det bättre att säga hjärtkram, ty det är vingarnas försök att ge värme och värna om.
Denna upplevelse är sagan om grodan och prinsen, genom kärlekens kyss omvandlas grodan till prins. Tro inte att grodan ”bara” är en groda, grodan är ett elementar väsen, gnomväsen, genom er kyss blir detta väsen förlöst, genom er kärleks kyss förlöser ni jordsfärens kärleks gärning.
Detta är sagan om skönheten och odjuret.
Ser ni genom er kärleks kyss förlöser ni något hårt/bergtaget till skönhet.
Se skulden i handskålarna,
Den svarta pärlan,
De svarta tårarna,
Lyft händerna,
Lyft händerna upp till Moder Måne,
Se det silverne ljuset,
Rena tårarna,
Pärlan kan fortsätta att vara svart,
Den är nu inte ”dött” svart,
Den är nu en blodsten,
Med alla dess harmoniserande verkningar.
Se nu fågeln flyga och minns;
Ljusgenomträngda fjädrar
Faller ned i
Det öppnade hjärtat
Hon lyfter hjärtat
Smärtan
Rinner
Vit
Ut.
Hon vandrar genom de höga skogarna
Vid hennes sida
Runt henne
Springer den vita vargen
Över henne seglar den vita örnen
Leder hennes steg
Bortom skogen öppnas landskapen
Hon ser
sitt
hem
Vid din sida.
…
Hon stod framför
Huden
Mjuk
Skimrande
Långa blonda lockar
Spröda gester
Spröda steg
Stjärnögon blickade till
Såg bakom tinderljusen
Fann sorg
Lyfte handen
Famnade sorgen
Bar in den i värmen
Såg sorgen
sakta
Finna pärleende ljus
Runt
Hennes steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar