se den stora vindmodern

Se den stora Vindmoderns famn,
Hon öppnar vingarnas andning,
Värmen strömmar
Väver
Gyllenröda guldet,
Se den store Vindfaderns famn,
Han öppnar vingarnas andning,
Ljuset strålar möter gyllenröda guldet.

Cirkeln börjar andas,
In stiger det ljusfyllda folket,
Bärandes stjärnor av silver och guld,
De står i ring,
Männen höljer kvinnorna
Kvinnorna ger dem näring
Skriv det du ser:
Jag ser trädstammarna
Dovhjortars kronor
Männen står bakom kvinnorna
Håller armarna runt
Männen är indigo
Kvinnorna är vita ljust blå skimrande
Männen håller armarna runt
Ändå rör kvinnorna sig fritt/fria
Samtidigt är de trädstammar,
Öppnade
Kvinnorna är i träden
Barken är mantlar i umbra
Kvinnornas dräkter är djupt zinnoberröda
Det är en mycket vacker bild.
– Så är det dotter, denna bild har du sett länge nu,
Den Är.

Söder
Norr
Öster och väster tar mina händer och leder.
Allt liv haren längtan till kärlek,
Har en vetskap invävd i sig att kärlek är det enda sanna livselixiret,
Kärleken är änglarnas rörelse inom och utom det som säges vara och icke vara som är.
Allt liv har behov av att växa sig in i liv i livet i sitt väsen.
Ni ser era egna liv vara väsen, då bortser ni ifrån att varje steg är ett väsen, varje möte är ett väsen, varje familj är ett väsen.
Då man och kvinna möts i kärlek är de inte man och kvinna de är ett kärlekens väsen.

Se stenarna i markens händer, de synes vara där – kanske någon har kastat dem där, kanske var det den stora jätten, han uppvaktade den vackra jättekvinnan, ja, kanske de så kallade små stenarna är stenblommor.
Vad säger er att det inte är så, förringa inte fantasins skapande kraft och verklighet. Barnen berättar detta för er, ni ler och kanske låtsas ni att det är sant eller trovärdigt.
Dotter du ler inte ty du vet att det är sant.
Nu kanske någon ler vid dessa ord- geologen börjar genast berätta den vetenskapliga stenhistorien,
Visst är det så att de små stenarna har stenmödrar och stenfäder, men låt oss inte fastan vid detta. Stenarna minns, i stenen sover anden, tro dock inte att den sover drömlös, den sänder signaler till hörande, den lyssnar och den har kraften att hela antingen genom sig själv eller också berättar den för växterna runtom sig och de i sin tur.
Stenen tycks vara kall; den innehar värme och den har rötter och krona.
Växterna;
Hur många gånger har du inte frapperats av de första vårblommorna, de möter dig och strålar kärlek, värme, de begär inget, de är där och möter dig.
Växterna är där, växterna andas andeandning, de förmedlar eller berättar för Fadern och Modern om livens tillstånd.
Djuren vandrar nosar mumsar och känner lyssnande, de är förenade i sin art, de drömmer, genom stegen ”trampar” de in drömmarna i marken, Fåglarnas vingar strömmar in drömmen eller susar eller eller: se vingarnas rörelse.
Människan – där vaknar anden – förhoppningsvis tillåts den det.

Se nu våren, sommaren, hösten och vintern.
Våren vaknar allt liv, livet vibrerar i starkt violett sken, fjärilar dansar, fåglar svävar, luften vibrera ljusvingars sånger, sylfer och salamandrar sjunger värme, förälskelsen.
Barnet är förälskat fram till sjuårsålder.
Sommaren kommer, värme ljus liv, sylfer salamandrar och undiner sjunger ljusvärme. Ännu förälskelse men ett steg vidare,
Ungdomen fram till 14 år är i denna fas.
Hösten kommer mognaden gnomerna börjar föra frökrafterna in i, förälskelsen har djupnat har klarat av ”fladderljuset, skenet, sommarängen – har lärt sig gå tala tänka, vilja och känna.
Det är inte lätta steg.
Nu kommer vintern, rent vitt ljus – tankens kraft – det sanna ljuset, nu vandrar förälskelsen in i myndighetsåldern.
Livsfaser i väsendets utveckling; tro inte att dessa upphör i och med detta, men vi lämnar det för en stund.

Kärleken är en vacker blomma,
Kärleken är säregen,
Kärleken är en egenart
Kärleken är poesi
Poesi är barnet
En egenart är fridlyst
Det säregna är något vackert – något speciellt,
Så är också egenarten.
Långt bak var kärleken Är.
Kärleken var sär och egen.
Det vill säga kärleken var anderörelse, andningens rörelse,
Det vill säga att uppgå i och egenliv.
Det innebär inte att den ena skall utradera sig - det innebär att vara andligt levande väsen i kärlek.
Ordet egenart; hur skall vi se detta ord: Dels kan du se det engelska ordet art.
Du kan också se arten: kärlekens folk.
Kärlekens folk är skapande i kärlek.
De lever i konstens förverkligande,
Vi kan säga att de känner himmelsvisdomen och jordevisdomen/är ständigt i och lever med förverkligandet av himmelsdrömmen till jordedrömmen genom verkande i vishet.
Fastna inte i detta.
Du levde starkt denna natt med en bild och du sökte minnas – memorera, du väcktes innan orden var i din hud:
Du såg Söder och Norr-
Modern i Norr öppnade vingarna över runt- energi till vaket liv, näring genom himmelsvisdomen.
Modern i Söder öppnade vingarna under runtom – värme till vaket liv, näring genom jordvisdomen.
Vingarna – Blomskålar – Händer.
Du förundrades ty du ser norr vara Johannes och söder vara Lucas – I söder kan du också se Scaraben.
Den lyfter jordevisdomen – Vingarna/Gärningen skimrar genom himmelsvisdomen. Ringarna blir fler och fler, sov i ro du älskliga barn dröm vackra drömmar att förverkligas genom händernas änglavingar.
Nåväl du ser norr vara Örnen och söder Ormen/läkargärningen.
Du fann det märkligt att känna Modern i dessa.
Det är inget märkligt.
Himmelsdrömmens visdom strålar strömmar ned och förverkligas i jorddrömmens vishet.
Åter ser du cirkeln framför dig och korset inom denna och du ser rörelsen mellan korsvägarna, det bildas energier vilka aldrig stannar och är svåra att beskriva genom ord.
Detta kan endast ske i värme vilket Vi talat runt tidigare vid upprepade tillfällen.
I mötet med dessa vingar – söder och norr – fylls cirkeln med ljus, det manliga elementet.
I denna verkans balans uppstår kärlek.

Nåväl du upplevde att öster och väster tog dina händer, ni dansade i ringen fylld med strömmande kärlek.
Öster och väster ser du vara Matteus och Marcus, här är det morgon och aftonstjärnan, din älskade Venus.
I mitten är kärleken, de tolv rosorna är runt hennes huvud,
Isis, Sophia, Maria – Kvinnornas Kvinna bär solens strålar in i världsalltet.

Tolv konungar bär indigoljusets mantlar – Deras Tolv Gemål bär kärlekens ljus in i världsalltets nu vaknade ögon.
Se dem vandra sida vid sida,
De bär kärlekens band.

Kärlek är:
Hon bjöds att stiga upp i solspannet vävd av ljus,
fördes in i solrikena,
Han bjöd henne handen i kärlek,
De renades i månsilvrets ljus,
De vigdes samman i vita blommors ljus
De bär ringar smidda av solstrålars guld och månstrålars silver

Vita varma vinterkramar
Lägger jag runt axlarna,
De lyfter de grå sjalarnas slöjljus
Duvblå vingar
Famnar vindarna
Plockar stjärnljusblommor
Trådar av silver
Trådar av guld
Vita
Vita
Regnbågsskimmer
Varsamt finner jag tråden
Ser den spinnas
spinnas av himmelsvindarnas fingrar
Så förs värmen du gav åter till dig

Ser barnen framför mig,
Ser deras ögon,
Ser tilliten, känner handen i min lyssnar till barnets hjärtord: Till dig vänder jag mig i tillit, tar du till dig mitt förtroende. Den vuxne ser barnet - vad svarar den vuxne.
Det första mötet kan ibland vara livsavgörande.

I mitt vara har kärleken alltid varit det högsta och det är det högsta.
Jag vet att kärleken är det enda i livet.

Ja, Kärleken är en sällsynt gåva,
Det är så underbart att möta älskande – de blir så oändligt vackra av kärleken
Visst är det så att man kanske möter någon som ung och tar allt för givet – nu tror jag inte att det är så. Däremot tror jag eller det är min starka upplevelse att ordet kärlek har förfulats.
Kärleken är helig i min värld.
Kärleken är templet.
Kärlekens gärning är tempeldansens skönhet
Är barnets allvarsamma lek.
I den mänskliga tiden görs det så många bilder av de vi möter.
Hur älska någon då man söker den bild man gjort.
Det är inte väsendet jag då älskar utan den bild jag gjort. Ofta görs dessa bilder ur rädslan av att utvecklas tillsammans. I rädslan av att inte våga visa sin svaghet.
I rädslan av att säga: jag är man och du är kvinna. Jag är kvinna och du är man. Enkelt
Sagt; mannen är ljus och kvinnan värme. Mannen är husets väggar och kvinnan fyller huset med hemtrevnad.
Drömma – Önska –
Drömmen är sant liv,
Önskningen kan vara sant liv men kan också vara färgat liv.
Det är en svår konst att se skillnaden på det subjektiva önskandet/begärets och det objektiva önskandet/behovet.
I behovssfären finns inga färgade bilder; det är hjärttankar – vita kramar.
De oförbehållslösa mötena och den oförbehållslösa kärleken.
Viljan till att vandra tillsammans hand i hand och lyssna till stegen.
Drömmen - vi vaknar och tanken säger: det var bara en dröm – drömmen ler helt stilla och viskar med vinden: vi får väl se.
Tanken/den gjorda bygger hinder – drömmen ”river” hindren.
Brukar säga till barn: Du kan allt du vill, inget är omöjligt.
Mina barn suckade suckar ofta; det förstår du väl att det inte… Nej! Det förstår jag inte allt handlar om bejakelse av drömmens visande kärleks vilja.
Natt efter natt visas det mig oändliga vägar – ibland förstår jag ingenting – skriver och skriver och det Är.

Alla liv har behov av kärlek – kärleken är det enda sanna.
Inte människans sanning gudomens sanning.
I min värld sannhet – tycker inte om ordet sanning, människan har gjort något märkligt av det ordet.