Ro

Salig ro i stillhet,
Att ge upp kampen är ett ångestladdat uttryck. Det är att ge upp något, att ge upp andan.
Att ge upp andan är i den mänskliga tankens bildvärld det ni kallar död.
Ett liv andas trötta steg, vandringen har kommit till den punkt invid vilken detta liv vet att vägen är öppnad.
Denna själ ser tröskeln framför sig, fötternas steg längtar till tröskelövergången. Det är dags att ta klivet över tröskeln in i nästa förberedda rum.
Själen vet detta och vill detta djupt inom.

Livet – liven runtom vill inte att detta skall ske, vill att själen skall kvarbliva hos dem, de är inte redo att ta avsked.
Det är verkligen bilden av kärlek i dess högsta essens,
Att tillåta den vilken behöver vandra vidare att vandra,
Samtidigt – och detta är ej att förglömma – måste den vilken vill vandra vidare ta avsked reellt.
Den resande och den kvarvarande måste släppa. Då detta ej sker blir båda kvarhängandes med steget om var sida av tröskeln. Den vilken vandrar vidare känner inte detta på likartat sätt, ty den gick.
Men båda parter blir ja, det är likartat med förstelnade eller fastlåsta, de blir fjättrade i ett icke avsked.

Se så bilden av återupplivningen, det är verkligen en hektisk aktivitet. Vi ordar inte mer runt denna aktivitet, den är naturligtvis ordnad, men är verkligen bilden av hets.
Kanske själen väljer att återvända, men själen är då inte densamma.
En personförändring kan märkas säger ni ofta.
Det är sant, det är en personförändring.
Dels är det minnet av denna hektiska aktivitet för att åter erövra livet till den vilken var på väg bort.
Det leder till ett slags nervositet, vilken av omgivningen kan upplevas vara aggressiv.
Det är egentligen en nervositet över eller till att inte klara av att leva vidare i enlighet med omgivningens önskan, dels är det en dubbelbottnad vrede.
Denna vrede är mycket stark och den heter, dels att jag inte fick vandra, ni avbröt min vandring, den andra delen är en vrede över sig själv, över oförmågan att känna egentlig glädje över återkomsten.
Omgivningen och själen kan även känna och uppleva vemod. Det finns alltid en känsla närvarande av att inte komma helt in i det liv själen återfördes till.
Den är där men är inte helt där.
Minns dock att ingen kan återvända vilken icke vill återvända, av den ena eller andra orsaken.
Stundomom kommer det återvändande livet att inflikas i det vilket var det ”blivande” livet. Det blir en övergångsfas där två livsvägar är korsade.
Egentligen blir bakom inflikat med framom och levs i nuet.
Istället för framom med bakom i nuet.

Låt oss så se bilden av den själ vilken fortsätter över tröskeln.
Då ni kommer in i den just avlidnes rum är det – Ro.
Ro är det exakta dödsögonblicket
Ro är ett upphöjt tillstånd, därmed ett vaket tillstånd av ljus och värme till kärlek.

Se åter orden;
Ge upp andan.
Då någon löper/springer eller arbetar hårt blir den andfådd,
Ni blir andfådda av det hektiska liv ni lever, av att söka överbevisa för er själva, inte ert själv ty det vet,
samt för omgivningen - vad? Er överkapacitet.
Då ni släpper,
Ger upp andan,
Blommar era kinder,
Rosor,
Friska rosor växer fram,
Ögonen är strålande solögon
Glädjens tårar
Är silverne pärlor.

Det sägas att var och en lever lycklig i sin egen tro,
Eller
Salig är var och en i sin tro,
Tro – Till ro;
Till ro i vetskapen av andens frid i stillhet.

Varför talar Vi runt döden och om personförändringen.
Döden är en tröskelövergång.
Våren och sommaren har varit.
Hösten har varit är nu vinter,
Våren och sommaren har vandrat in i Moderns famn.
Bakom har vandrat in i Moderns famn. Men ser ni är detta verkligen bakom – Nej det är framtiden.
Modern känner rotbarnen och fröna alla sina/allt sitt liv. Hon vet att framtiden är i hennes sköte, hon vet vad de alla behöver genom att se dem, de berättar för henne om bakom, genom framtiden ser hon bakoms gestalt och kan därigenom i nuet medvetet svara.
Låt oss se det omvänt, gör våren och sommaren till förgångenhet. Modern bär då ett lik inom sig,
Genom att dissekera det gamla livet bildas det lätt en negativ historia och den ger ingen eller inget förklaringens ljus.

Genom att blicka upp mot stjärnornas ljus ses bakoms gestalt, stjärnor är inte negativa och har aldrig varit det.
Hur skall de kunna vara det, de är framtiden.
Vilken framtid vill födas in i en negativ profetia,
Stjärnorna berättar för er om det förgångna,
Med andra ord berättar framtiden i förklaringens ljus om det vilket var.
Stjärnorna är ljus,
Låt dem vara ljus för er och inom er.

Men säger ni;
Det här är bakvänt,
Det är inte alls bakvänt, det är en harmonisk ström.
Det är oerhört lätt att blicka in i det förgångna utan att vara i framtiden, utan att ha en framtidsvilja.
Det är en omvälvande bild, sant är det.
Men denna bild lägger egentligen större skärpa och intensivt ljus på de sår vilka har gjorts bakåt.
Se stjärnbarnen – indigobarnen och deras vackra stjärnögon,
Se alla dessa bokstavskombinationsbarn,
Ni ser framtiden i dem, i deras ögon ser ni det vilket en gång var och då kommer ni verkligen i förklarande ljus att inse varför allt detta lidande växte sig så starkt.
Men – skall vi då sluta att lyfta fram smärtan inom oss?
Nej, det skall ni inte, men genom att se framtiden, bära framtiden med er, så minimeras risken av att fastna.
Vi har många gånger talat runt detta med förlåtelsen,
Det har blivit ett trauma runt detta med att förlåta,
Din uppgift har alltid varit att se det inre barnet, det inre ljuset, därvidlag har du ingen svårighet att förlåta, det inre.
Vi har alltid sagt det du säger,
Inom varje levande väsen finns en frisk kärna, denna kärna skall du tilltala.
Det inre sanna jaget har aldrig för avsikt att skada och är icke delaktigt i skadeverkandet.
Det är det lägre jaget och hos en del väsen ännu lägre väsensled vilka skadar.
Genom att ständigt förlåta, nedvärderar ni det inre hos dessa.
Ni ger aldrig tillfälle för den inre kampen inom dem att vakna.
Det ges aldrig tillfälle till ett tillfrisknande genom detta ständiga snabbförlåtande.
Handen kommer att slå igen – ni förlåter ju.
Vad är det Vi säger?
Tilltala det inre sanna väsendet och svara det.
Det kommer inte att be om förlåt – ty det för en kamp med de yttre ringarna för att nå ut.
Det kan aldrig ske då dessa ringar ständigt förlåts, de blir tjockare och tjockare.

Det någon tillfogar ett litet barn,
Hur skall detta lilla barn i vuxenålder lyfta fram denna vedersakare/denna vederstyggelse till att förlåta?
Det vilket skett med ett barn som stiger fram i vuxenålder behöver hjälp till att helas.
Det vilket har skett efter det att själen uppnått myndighetsålder har inte detta behov, däremot behöver denna själ styrka till mod. Modet att icke tillåta vederstyggelserna att upprepas. Vi vill här inte stanna vidare vid detta ty Vi har talar runt detta.
Kort vill Vi säga; det spelar ingen roll hur många gånger ni förlåter om den illagörande inte vill förlåta sig själv. Denne kommer att komma till en punkt där det inre och det yttre möts och det kan endast ske genom ett uppvaknande.
Vi vill påstå att det största traumat idag är att många känner ångest för att de inte förmår att förlåta.

Det Vi också vill säga är, låt icke den illagörande förbli ett sår inom er.
Sårad;
Dela upp detta ord;
Sårad – så-rad;
Bryt raden av såddar där ni tillåtit illagörande händer att skövla er jord – ert tempel.
Det är den största förlåtelsen.
Den förbereder ny jord.

Självrannsakan måste ske, därav orden om mudderverket.
Du har under en längre tid haft upplevelsen av att ha ett mudderverk inom dig.
Självrannsakan är att se saker an – se saker – händelser inte fastna i dem.
Många fylls kanske av vrede då de läser detta –
Vi gör inte någons lidande mindre eller större, hur skall Vi kunna det; allt ert lidande är vårt lidande, allt Vårt lidande är ert lidande.
Men låt oss återvända till våren och sommaren.
De är nu i Moderns famn,
De vårdas av tusende varma kärlekshänder,
Värmen inom Modern stegras,
Hjärtvärmen väcker varje sten till liv.
Moderns inre sjunger djupt liv.
Under höstens tid regnar stjärnljus ned in i Henne.
Fyller Henne och barnen med visioner.
Vintern kommer,
Allt bäddas in i vitt ljus,
Ljus fritt från egenhändigt gjorda bilder.
Snöstjärnor,
Iskristaller,
Klart ljus.
Till ro i vetskapen av andens frid i stillhet.
Föds det nya livet.
Varför är alla dessa ljusmanifestationer,
De visar er att mörkret vill upplysas,
Barnet föds i stallet,
I en grotta,
Barnet har en vision,
Barnet
Lever denna vision genom att känna Hennes blodströmmar,
Barnet verkar i mittpunkten av detta harmoniska flöde,
”Mellan” Framom och Bakom i nuet. Ett barn är fött ur Jesse rot och stam dess krona vilar i himlavalvets famn.

Så vänder vi åter blicken till mudderverket,
Då hösten nalkas, rensas jordarna från ogräs,
Trädgårdsmästaren gräver om jorden,
Förnyar jorden.
Till;
”Vintervila”,
Juletid,
Då våren nalkas, rensas jorden från ogräs,
Trädgårdsmästaren lyfter jorden,
Förnyar jorden,
Till;
”Vårvakna”.
Detta är självrannsakan.

Moder,
Tack att Du är hos mig,
Tack att Du väver ljusminnets trådar ljusa,
Lyfter dess slöja,
Smeker slöjan,
Nätet ren,
Ren från alla främmande kroppar vilka har fästat vid,
Tack att Du smeker slöjan ren från alla främmande kroppar vilka skadar dess liv.
Moder,
Tack att Du är hos mig och renar mig,
Väver trådarna åter ljusa,
Tack att blommorna strålar ifrån mitt hjärta ut ur mina handskålar,
Moder,
Tack att Du är hos mig och jag i dig,
Moder,
Tack att jag är i andefrid.