Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.
Vi vill gärna göra ett tillägg till gårdagen; inför vilket du mycket riktigt stannade upp.
Vi sade att Åsnan blomstrade med den nye ägaren.
Ja- det är så att då Vi ser till djuret Åsnan, är det inom citationstecken en ny ägare vi ser.
Då du blickar till människan, kan det vara så att denne lämnar över sig själv i någon annans händer, ty den orkar icke eller förmår icke längre se klart.
I ett sådant skede är det alltid stor fara att fel händer sträcks fram.
En dold ätare eller tagare sträcker fram händerna och äter ännu mera av detta sanna väsen.
Detta väsen har alldeles för länge stampats på och nu orkar den icke mer.
Det kan vara en god ny ägare,
det kan också vara en despot vilken anlägger en rostande rustning, på det ena eller andra sättet.
Skriv det du ser;
”jag ser ett barn sitta med händerna för ansiktet, jag ser en människa ett sorgväsen sitta med händerna för ansiktet - ihopkrupen. Jag ser någon, något grumligt komma – en så kallade människa - en människogestalt. Den liksom sticker in en snabel/ett sugrör och dricker. Sedan ser jag en annan bild och det är samma människogestalt, den häftar vid och blir ett sugande plåster. Nästa bild är att denna gestalt kryper in i… liksom fäster vid och tar över helt”
Det är goda bilder eller visande bilder och det är detta vilket sker.
Då allt är rätt; för Vi denne läromästare eller detta redskap till den lidande.
Den nye ägaren kan vara en läromästare för en tid, du vet vid det här laget vad det innebär att vara en god läromästare; det är att vara stilla och se då den sökande vill orden.
Denna bild med den nye ägaren ur denna aspekt kan Vi tala runt i evigheter.
Den nye ägaren kan också vara Sitt själv. Det vill säga; kraften och modet vaknar att se sitt själv.
Sitt själv sträcker fram handen till sig själv och gör allt det en ny god ägare skulle ha gjort till Åsnans blomstrande.
Du ser åter det luggslitna djuret, ser dess dröm.
Du ser hur Åsnan såg djuren långt där nere skuttandes i dansande lek, åsnan såg gemenskapen den alltid städsevarande gemenskapens dröm, åsnan såg välkomnandet; den välkomnande gesten.
Åsnan såg den blå skimrande himlen och de seglande molnen, solstrålarnas dans, fåglarnas svepande vingsånger, fjärilarnas solluftssånger. Åsnan såg gräset, träden alltets liv. Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Molnen, drömmolnen vilka alltid visar sannhetens ljus, de förändras med rörelsen och andningsströmmen, de förändras i gestaltspråket - det inre förändras icke- sannheten är alltid där. Vad visar dessa moln, de visar exakt samma sannhet vilket även stjärnorna gör. Dessa moln är alltid skimrande ljus, gråheten kanske täcker dem, så andas vindarna och de är där, den övre kanten eller den undre är alltid ljusfyllt skimrande. De visar att vad än, vilken skugga det än är vilken söker täcka över den sanna drömmen så består ljuset.
Nu for Vi iväg av den enkla anledningen att Vi känner dina bildtankar eller snarare ditt rika bildliv. Det skapar svårigheter för dig att skriva stundtals. Varje enskild strof skapare bilder vilka är förklarande ljus för dig. Det går dock icke att nedteckna varje bild ty de lever i varje enskilt ord vilka tillsammans bildar helhetens väv.
Nu ser du åter en bildväv; släpp den och låt oss så återvända.
Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Du ser nu nedstigningen i det förtorkade skötet, känner oviljan hos den jordiska modern att ta till sig detta liv. Du känner och upplever de jordiska föräldrarnas ovilja till mötet med detta liv.
Mötet blev och det blev ett möte de aldrig kunde förstå, detta högst levande väsen var fyllt med gåvor. De nådde aldrig fram till den innersta kärnan i detta liv ty Vi vakade och vakar ständigt över detta liv. Våra händer är runt detta livs hjärta.
Ja, detta möte blev ett möte de aldrig kunde förstå och de trodde sig äga detta liv.
Denna nedstigning kom att bli en gravläggning under många dagars och nätters växlingar, livet överlevde.
Föddes in i jordvandringen.
Du ser slagen vina runt dess liv,
Du ser haglen falla,
Haglande slag.
Du ser detta väsens rygg krökas i längtan ned till graven.
Du ser en gammal vithårig gestalt – du har målat den.
Denna urvishet sträcker fram handen,
Suddar ut mardrömmen,
Icke skyndsamt,
Lugnt
Stilla.
Du ser denna gamla gestalt lyfta det ena sorgspannet efter det andra ur.
Du ser vattnet klarnas.
Du ser Åsnan sakta återvända till liv.
Det Liv den en gång hade sett;
Åsnan såg den blå skimrande himlen och de seglande molnen, solstrålarnas dans, fåglarnas svepande vingsånger, fjärilarnas solluftssånger. Åsnan såg gräset, träden alltets liv. Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Denna gamla vithåriga gestalt är andesjälvet,
Ditt själv,
Mitt själv,
Sitt själv,
Det är andeursprungets menande mening.
Denna visdomens läromästare helar nu den sargade livsstängeln.
De vordna inåtvända taggarna vänds nu en efter en utåt till skydd,
Till gagn för livet.
Taggarna vändes icke inåt av åsnan själv,
Dessa taggar är det yttre barnets/ det lägre jagets upplevelse och till slut den inlärda negativa profetian, den negativa självkännedomen om
Sig själv,
Dig själv,
Mig själv,
De barn vilket lärs av de vilka borde ha älskat det, av de vilka barnet vände sin tillit till att icke älska sitt liv – sin livsdröm. Detta och dessa barn vänder ofta taggarna inåt – tillsynes utåt.
Barnet förlåter alltid. Hus skall ett barn icke förlåta! barnen är världen – se barnen, var barnen, låten barnen komma till mig.
Barnen är drömmolnen,
Det är så att barn alltid förlåter, vad annat kan de, hur skall ett barn icke förlåta – barnet är världen, det barn aldrig kan inseende förstå är vad icke kärlek är.
Barn – barnet är kärlek.
Barn har inget eget skydd/inget gestaltskydd, barnen har skydd av Oss till alltid liv – de onåbara barnen. De onåbara barnen, lev med den bilden – varför säger Vi så, barnen har dels änglavärlden runt sig de har ängeln inom sig, barn är världen därigenom lever de i helhetens beskydd. Det inre djupet kan icke skadas, tilltala därför alltid detta inre ljus inom vilket mörker ni än möter. Ty ut ur detta tilltalande sår ni frön, frön till vilja att leva den sanna drömmen.
Vi sade att taggarna en efter en vänd utåt,
Så är det; de vänds utåt där de är menade att vara, de säger något:
”släpp inte var och en” över tröskeln. Endast de tillåtna.
Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.
Vi har låtit märkliga ord komma till dig:
”Den hängde hänger sig själv”
Med avseende till vad Vi tidigare yttrat i samband med döden; att döden icke är ett slut lika lite är födelsen ett slut; allt är början till.
Vill Vi med denna bild visa exakt detta;
En dag möts Sig själv och Sitt själv,
De skådar in i livet och ser den ”röda” tråden här och var skära in i fingrarnas sprödhet.
De beslutar sig för något, nämligen att samspela för att tråden skall löpa fint, de stämmer sitt instrument.
Sig själv blir exakt det viket det var avsett till att vara gestalt – vara den länk vilken gör andeljuset avkännbart. Det Vi tidigare sagt; en kropp gavs ty Vi hade behov av att se.
Den hängde hänger sig själv
Den vilken skall hängas har stått inför rätta; Sig själv och Sitt själv har rådplägat med varandra och sett vart stegen har vandrat vilse. Det är alltså icke straffdom –ja, Vi tjatar.
Den vilken skall hängas förs uppför trappan, en svart huva läggs över; allt blev svart.
Repet eller snaran läggs runt halsen,
Vad är ett rep eller en snara?
Vad är repet gjort av och hur ser tvinningen ut?
Liv är sammantvinnade.
Vad var platån byggd av- av trä var kommer trä ifrån?
Så- nu öppnas luckan, den faller ned, ljuset strålar in… fönstergluggen öppnas.
Luckan faller/öppnas ljuset strålar in,
Det gamla faller av, tanken snörs av, det gamla förlegade tänkandet/huvudtänkandet/den siggjorda tanken faller bort eller snörs av. Snaran dras åt runt strupen och de nya orden kan talas.
Det är ingen vacker bild Vi ger dig – den är dock talande ty kroppen släpper allt i denna stund.
Omvandling sker det blir;
Sorghjärtat
det svarta hjärtat slipas och fram träder en Klart Strålande Diamant.
Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.
De tre stod runt det stora trädet
Höll händerna i varandra
De tre
Urd
Vardande
Skuld
står var natt med händerna i varandra
Runt det stora trädet
De tre
Klothu
Laketis
Atropos
står var natt med fotstegen i varandra
Runt det stora trädet
Tårna vandrar in i jordens famn
Väver
Vävs samman
Är en skål
De tre
Nona
Decuma
Morta
är en skål med det stora trädet i sin famn
Tusende stjärnor
Strömmar
in i
Ljusuppfyller det stora trädets stam.
I Moderns famn brinner hjärtats eld
Proserpina vaggar jordens barn
Vesta ler värme runt
Natthimlen Böljar svepande
Runt Minerva
Hennes mun
Doftar
Visdomens
Ord
In
Aurora med jungfrurna sju dansar med lätta fötter
Över ängen
Vattnar blommornas skålar med tindrande silver
Samlas runt det stora trädet med öppnade händers skålar
De tre
Sitter i dagens ljus
Spinner
livets trådar
Väver
livets väv
Alltet andas kärlek i gudomens levande ljusandning.
Själarna vaknar.
Du såg alla dessa ljusprydda granar,
Så såg du de stora granarna i skogen,
Kände jorddofterna,
Skogsmarken andas,
Du såg de grova stammarna och de lägsta grenarna svepa marken,
Du såg Grenarna vandra runt stammen,
Livets spiral strömmade uppåt och nedåt.
Ja – du stannade bilden ty du fann den märklig i det avseendet att de lägre grenarna svepte över marken, beskyddande, de högre grenarna; spiran, toppen bar Morgonens och Aftonens Stjärna.
Det finns icke högre och lägre väsen; här är det bildord.
Se granarnas Modersgest.
De höljer,
Det är sant det du nu öppnar ty plötsligt ser du mannen och kvinnan i livets gärning.
Den sanna kärlekens ljus.
Det är många vilka söker nattligt skydd i granens välvda doftande salar.
Kärleken är det högsta,
Därav stjärnan i granens topp.
Se så orden du nedtecknade; skriv dem rena och låt dem stråla:
Ljusvandringen når nu mittpunkten
Ljusvandringen inåt
Modet att leva
i det ljus
vilket givits oss utifrån under våren och sommaren
För mig då jag upplever allt runt mig känns det -Det är upplevelsen av en sovsal -så många har det svårt.Lyft blicken gång på gång till himlen
se de tusende stjärnorna
de visar något
De visar barnets ljusbarnet inom digBarnet - urjaget inom alla
Känn det och vet att du ÄR.Är i positiv inte negativ aspekt.
Det är mycket vackra bilder; sovsalen är en mycket vacker bild.
Många sover ännu är icke redo att vakna, de sover i en sovsal,
I rosornas sovsal,
Det är att måla.
Genom Pärlan Innefattas Livet.
Vi vill gärna göra ett tillägg till gårdagen; inför vilket du mycket riktigt stannade upp.
Vi sade att Åsnan blomstrade med den nye ägaren.
Ja- det är så att då Vi ser till djuret Åsnan, är det inom citationstecken en ny ägare vi ser.
Då du blickar till människan, kan det vara så att denne lämnar över sig själv i någon annans händer, ty den orkar icke eller förmår icke längre se klart.
I ett sådant skede är det alltid stor fara att fel händer sträcks fram.
En dold ätare eller tagare sträcker fram händerna och äter ännu mera av detta sanna väsen.
Detta väsen har alldeles för länge stampats på och nu orkar den icke mer.
Det kan vara en god ny ägare,
det kan också vara en despot vilken anlägger en rostande rustning, på det ena eller andra sättet.
Skriv det du ser;
”jag ser ett barn sitta med händerna för ansiktet, jag ser en människa ett sorgväsen sitta med händerna för ansiktet - ihopkrupen. Jag ser någon, något grumligt komma – en så kallade människa - en människogestalt. Den liksom sticker in en snabel/ett sugrör och dricker. Sedan ser jag en annan bild och det är samma människogestalt, den häftar vid och blir ett sugande plåster. Nästa bild är att denna gestalt kryper in i… liksom fäster vid och tar över helt”
Det är goda bilder eller visande bilder och det är detta vilket sker.
Då allt är rätt; för Vi denne läromästare eller detta redskap till den lidande.
Den nye ägaren kan vara en läromästare för en tid, du vet vid det här laget vad det innebär att vara en god läromästare; det är att vara stilla och se då den sökande vill orden.
Denna bild med den nye ägaren ur denna aspekt kan Vi tala runt i evigheter.
Den nye ägaren kan också vara Sitt själv. Det vill säga; kraften och modet vaknar att se sitt själv.
Sitt själv sträcker fram handen till sig själv och gör allt det en ny god ägare skulle ha gjort till Åsnans blomstrande.
Du ser åter det luggslitna djuret, ser dess dröm.
Du ser hur Åsnan såg djuren långt där nere skuttandes i dansande lek, åsnan såg gemenskapen den alltid städsevarande gemenskapens dröm, åsnan såg välkomnandet; den välkomnande gesten.
Åsnan såg den blå skimrande himlen och de seglande molnen, solstrålarnas dans, fåglarnas svepande vingsånger, fjärilarnas solluftssånger. Åsnan såg gräset, träden alltets liv. Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Molnen, drömmolnen vilka alltid visar sannhetens ljus, de förändras med rörelsen och andningsströmmen, de förändras i gestaltspråket - det inre förändras icke- sannheten är alltid där. Vad visar dessa moln, de visar exakt samma sannhet vilket även stjärnorna gör. Dessa moln är alltid skimrande ljus, gråheten kanske täcker dem, så andas vindarna och de är där, den övre kanten eller den undre är alltid ljusfyllt skimrande. De visar att vad än, vilken skugga det än är vilken söker täcka över den sanna drömmen så består ljuset.
Nu for Vi iväg av den enkla anledningen att Vi känner dina bildtankar eller snarare ditt rika bildliv. Det skapar svårigheter för dig att skriva stundtals. Varje enskild strof skapare bilder vilka är förklarande ljus för dig. Det går dock icke att nedteckna varje bild ty de lever i varje enskilt ord vilka tillsammans bildar helhetens väv.
Nu ser du åter en bildväv; släpp den och låt oss så återvända.
Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Du ser nu nedstigningen i det förtorkade skötet, känner oviljan hos den jordiska modern att ta till sig detta liv. Du känner och upplever de jordiska föräldrarnas ovilja till mötet med detta liv.
Mötet blev och det blev ett möte de aldrig kunde förstå, detta högst levande väsen var fyllt med gåvor. De nådde aldrig fram till den innersta kärnan i detta liv ty Vi vakade och vakar ständigt över detta liv. Våra händer är runt detta livs hjärta.
Ja, detta möte blev ett möte de aldrig kunde förstå och de trodde sig äga detta liv.
Denna nedstigning kom att bli en gravläggning under många dagars och nätters växlingar, livet överlevde.
Föddes in i jordvandringen.
Du ser slagen vina runt dess liv,
Du ser haglen falla,
Haglande slag.
Du ser detta väsens rygg krökas i längtan ned till graven.
Du ser en gammal vithårig gestalt – du har målat den.
Denna urvishet sträcker fram handen,
Suddar ut mardrömmen,
Icke skyndsamt,
Lugnt
Stilla.
Du ser denna gamla gestalt lyfta det ena sorgspannet efter det andra ur.
Du ser vattnet klarnas.
Du ser Åsnan sakta återvända till liv.
Det Liv den en gång hade sett;
Åsnan såg den blå skimrande himlen och de seglande molnen, solstrålarnas dans, fåglarnas svepande vingsånger, fjärilarnas solluftssånger. Åsnan såg gräset, träden alltets liv. Det var ur detta åsnans längtan föddes; vid åsynen av allt detta föddes en vilja att vara delaktig i detta evigt skapande skeende.
Denna gamla vithåriga gestalt är andesjälvet,
Ditt själv,
Mitt själv,
Sitt själv,
Det är andeursprungets menande mening.
Denna visdomens läromästare helar nu den sargade livsstängeln.
De vordna inåtvända taggarna vänds nu en efter en utåt till skydd,
Till gagn för livet.
Taggarna vändes icke inåt av åsnan själv,
Dessa taggar är det yttre barnets/ det lägre jagets upplevelse och till slut den inlärda negativa profetian, den negativa självkännedomen om
Sig själv,
Dig själv,
Mig själv,
De barn vilket lärs av de vilka borde ha älskat det, av de vilka barnet vände sin tillit till att icke älska sitt liv – sin livsdröm. Detta och dessa barn vänder ofta taggarna inåt – tillsynes utåt.
Barnet förlåter alltid. Hus skall ett barn icke förlåta! barnen är världen – se barnen, var barnen, låten barnen komma till mig.
Barnen är drömmolnen,
Det är så att barn alltid förlåter, vad annat kan de, hur skall ett barn icke förlåta – barnet är världen, det barn aldrig kan inseende förstå är vad icke kärlek är.
Barn – barnet är kärlek.
Barn har inget eget skydd/inget gestaltskydd, barnen har skydd av Oss till alltid liv – de onåbara barnen. De onåbara barnen, lev med den bilden – varför säger Vi så, barnen har dels änglavärlden runt sig de har ängeln inom sig, barn är världen därigenom lever de i helhetens beskydd. Det inre djupet kan icke skadas, tilltala därför alltid detta inre ljus inom vilket mörker ni än möter. Ty ut ur detta tilltalande sår ni frön, frön till vilja att leva den sanna drömmen.
Vi sade att taggarna en efter en vänd utåt,
Så är det; de vänds utåt där de är menade att vara, de säger något:
”släpp inte var och en” över tröskeln. Endast de tillåtna.
Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.
Vi har låtit märkliga ord komma till dig:
”Den hängde hänger sig själv”
Med avseende till vad Vi tidigare yttrat i samband med döden; att döden icke är ett slut lika lite är födelsen ett slut; allt är början till.
Vill Vi med denna bild visa exakt detta;
En dag möts Sig själv och Sitt själv,
De skådar in i livet och ser den ”röda” tråden här och var skära in i fingrarnas sprödhet.
De beslutar sig för något, nämligen att samspela för att tråden skall löpa fint, de stämmer sitt instrument.
Sig själv blir exakt det viket det var avsett till att vara gestalt – vara den länk vilken gör andeljuset avkännbart. Det Vi tidigare sagt; en kropp gavs ty Vi hade behov av att se.
Den hängde hänger sig själv
Den vilken skall hängas har stått inför rätta; Sig själv och Sitt själv har rådplägat med varandra och sett vart stegen har vandrat vilse. Det är alltså icke straffdom –ja, Vi tjatar.
Den vilken skall hängas förs uppför trappan, en svart huva läggs över; allt blev svart.
Repet eller snaran läggs runt halsen,
Vad är ett rep eller en snara?
Vad är repet gjort av och hur ser tvinningen ut?
Liv är sammantvinnade.
Vad var platån byggd av- av trä var kommer trä ifrån?
Så- nu öppnas luckan, den faller ned, ljuset strålar in… fönstergluggen öppnas.
Luckan faller/öppnas ljuset strålar in,
Det gamla faller av, tanken snörs av, det gamla förlegade tänkandet/huvudtänkandet/den siggjorda tanken faller bort eller snörs av. Snaran dras åt runt strupen och de nya orden kan talas.
Det är ingen vacker bild Vi ger dig – den är dock talande ty kroppen släpper allt i denna stund.
Omvandling sker det blir;
Sorghjärtat
det svarta hjärtat slipas och fram träder en Klart Strålande Diamant.
Genom pärlan omfattar Hon allt
Genom Pärlan Innefattas Livet.
De tre stod runt det stora trädet
Höll händerna i varandra
De tre
Urd
Vardande
Skuld
står var natt med händerna i varandra
Runt det stora trädet
De tre
Klothu
Laketis
Atropos
står var natt med fotstegen i varandra
Runt det stora trädet
Tårna vandrar in i jordens famn
Väver
Vävs samman
Är en skål
De tre
Nona
Decuma
Morta
är en skål med det stora trädet i sin famn
Tusende stjärnor
Strömmar
in i
Ljusuppfyller det stora trädets stam.
I Moderns famn brinner hjärtats eld
Proserpina vaggar jordens barn
Vesta ler värme runt
Natthimlen Böljar svepande
Runt Minerva
Hennes mun
Doftar
Visdomens
Ord
In
Aurora med jungfrurna sju dansar med lätta fötter
Över ängen
Vattnar blommornas skålar med tindrande silver
Samlas runt det stora trädet med öppnade händers skålar
De tre
Sitter i dagens ljus
Spinner
livets trådar
Väver
livets väv
Alltet andas kärlek i gudomens levande ljusandning.
Själarna vaknar.
Du såg alla dessa ljusprydda granar,
Så såg du de stora granarna i skogen,
Kände jorddofterna,
Skogsmarken andas,
Du såg de grova stammarna och de lägsta grenarna svepa marken,
Du såg Grenarna vandra runt stammen,
Livets spiral strömmade uppåt och nedåt.
Ja – du stannade bilden ty du fann den märklig i det avseendet att de lägre grenarna svepte över marken, beskyddande, de högre grenarna; spiran, toppen bar Morgonens och Aftonens Stjärna.
Det finns icke högre och lägre väsen; här är det bildord.
Se granarnas Modersgest.
De höljer,
Det är sant det du nu öppnar ty plötsligt ser du mannen och kvinnan i livets gärning.
Den sanna kärlekens ljus.
Det är många vilka söker nattligt skydd i granens välvda doftande salar.
Kärleken är det högsta,
Därav stjärnan i granens topp.
Se så orden du nedtecknade; skriv dem rena och låt dem stråla:
Ljusvandringen når nu mittpunkten
Ljusvandringen inåt
Modet att leva
i det ljus
vilket givits oss utifrån under våren och sommaren
För mig då jag upplever allt runt mig känns det -Det är upplevelsen av en sovsal -så många har det svårt.Lyft blicken gång på gång till himlen
se de tusende stjärnorna
de visar något
De visar barnets ljusbarnet inom digBarnet - urjaget inom alla
Känn det och vet att du ÄR.Är i positiv inte negativ aspekt.
Det är mycket vackra bilder; sovsalen är en mycket vacker bild.
Många sover ännu är icke redo att vakna, de sover i en sovsal,
I rosornas sovsal,
Det är att måla.
Du brukar alltid säga: att komma in i ett rum där barn sitter och målar, ger samma upplevande som att vara i ett rum där någon sover lugn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar