liemannen

Liemannen,
Liens skära har gestalten av Moder Månes skära,
Lien används för att skära av det gräs vilket blivit för högt, det förvildade gräset.
Se gräsets symboliska värde, darrgräset är exaltationen, extasens upphetsning. Då extasen kommit utanför självet.
Skäran blixtrar till och skär med jämna rörelser av gräset.
Varför skärs detta gräs av?
För att det underliggande skall ges luft att andas, för att det nya skall födas.
Det sker inte en gång och sedan är det avslutat, det sker gång på gång.
Se nu bilden av liemannen.
Liemannen vandrar med lång svart kåpa,
Benen är vita, skelettet är vitt, ögonens hålor gapar tomma.
Hur det nu än är så ser inte liemannen elak ut, eller hur?

Minns så susningen av dina ord:
Det är i de månklara nätterna vi ser bilden av vår skugga.
Det är i de stjärnklara nätterna vi förmår att höra.
Stjärna fall ned över mig,
Lyft smärtan av mig,
Smärtan av att leva.
Vad är det du säger?
Vad är det du ser?
Vi visar dig något.
Moder Måne är i sin helhet rund, en skimrande boll,
Nymånens skära är liens skära.
Helheten finns kvar, den mörka icke synliga delen är där.
Det är i de månklara nätterna vi ser vår skugga.
Vårt mörker.
Månskäran är ljusglimten, dörrgläntan, ljuset sipprar in.
Den mörka sidan, skuggsidan har behov av att lyftas fram eller rättare sagt; det är av godo att acceptera att det finns mörker inom dig.
Vi har talat så mycket om mörker att du inte torde känna rädsla inför det och inte heller längre tro eller ha upplevelsen av att det är något ont – en ond makt.
Visst kan du benämna den som en ond makt om du vill det. Kanske är det mer lätthanterligt då.
Den mörkerdelen är en del av dig av alla levande väsen. Då den får fortfara att vara där i mörker, då växer sig skuggan starkare.
Den blir en rädsloskugga vilken greppar om livet gång på gång.
I form av panik, sorgattacker, depressionen, maniskhet ja, allt vad du vill kalla sjukdomstendenser, själens rop; se mig.
Denna skugga kan vila i en leende månskära, bli en leende skugga.
Den vet att den inte skadar och den ges tillfälle att växa, inte till sjukdom, till befrielse.

Vi säger inte med detta att mörkret, de svarta minnena skall grävas upp gång på gång och idisslas.
Vi säger; se dem och släpp dem, i den stund du har sett dem, så ges de vingar.
Du släpper dem i kärlek.
Förlåtelse? Vi har talat runt förlåtelsen, det är stort att förlåta – men förlåtelsen är som sagt av annat slag än den innebörd den givits; dela upp ordet: för låt.
Låten förlåten falla och se det sanna ljuset.
Det helande ljuset ger dig vingar av guld.
Moder Måne möter dig leende hon älskar dig högt.

Liemannen i rädslans möte,
Du talade om självmord – avslutande av den egna icke färdiga vandringen.
Du såg bilden av en dörrkarm,
Så är det,
Det är dock inte att hänga, det är att stå på tröskeln mellan två världar.
Den värld du fortfarande vandrar i och den värld du skall vandra in i.