Vinden vandrar smekande sånger i nattlig famn
Strör stjärnglittrande kaskader -
De sångerna är själssånger, förmedlande sånger, kännande och igenkännande.
De sångerna är själssånger, förmedlande sånger, kännande och igenkännande.
Stiger in i trädens stammar –
Träden står i vinterns famn, av lövade, de är silhuetter eller skuggor av sitt forna jag, ändå är de träden.
I nattens famn kläs de med dimfrost eller rimfrost eller stjärnor.
Blommande girlanger med stjärnljus. Ett täcke av stjärnljus: Stjärna fall ned över mig.
Var natt faller stjärnorna ned över.
De blommande girlangerna bär klanger, dessa strömmar eller stiger in i stammarnas liv.
Det är sant dotter det du ser.
Träden är stammar, det Vi talar om är stammarnas liv. De mänskliga och de gudomliga stammarnas liv, då är det icke att bortse från alla väsens liv. I detta delar vi upp alla väsens liv, för att det skall vara fattbart.
Stam invid stam står de,
Stam invid stam stod de,
Eldarna brann i nattligt ljus
Stammarna höll rådslag
Träden står i vinterns famn, av lövade, de är silhuetter eller skuggor av sitt forna jag, ändå är de träden.
I nattens famn kläs de med dimfrost eller rimfrost eller stjärnor.
Blommande girlanger med stjärnljus. Ett täcke av stjärnljus: Stjärna fall ned över mig.
Var natt faller stjärnorna ned över.
De blommande girlangerna bär klanger, dessa strömmar eller stiger in i stammarnas liv.
Det är sant dotter det du ser.
Träden är stammar, det Vi talar om är stammarnas liv. De mänskliga och de gudomliga stammarnas liv, då är det icke att bortse från alla väsens liv. I detta delar vi upp alla väsens liv, för att det skall vara fattbart.
Stam invid stam står de,
Stam invid stam stod de,
Eldarna brann i nattligt ljus
Stammarna höll rådslag
sånger höres ur jordhjärtats famn –
Eldarna brann i nattligt ljus,
Röken skimrande regnbågsklädnad
Skrudade luftens väsens vingar
Trummorna
Skallrorna ljöd
Orden talades tysta
Stegen leddes av högre hand
Sångerna föll ned över
Blommande girlanger tindrade klart ljus
Kronan glimmar runt deras välvda pannor
Sångerna strömmar in i hjärtat
Stammarna bär jordens hjärta i sina händer
Att värna om att lyssna till att kännande svara till
Sångerna höres ur jordhjärtats famn – ur hennes öppnade bröst sjunger jordhjärtat.
Vaggar rotbarnens stilla sömn –
I himlarnas höjder sjunger ljusminnenas sånger
Var natt höres stjärnornas sånger
Bärs av aftonens guld och månsilvrets ljus
Faller ned över stammarnas lyftade händer
Strömmar in i hjärtat och ned i rötterna.
Träden sträcker på sina tår, känner förbundenheten
Samhörigheten
Den enade viljan.
De stängda kanalerna är öppnade,
Mottagliga.
Ur de öppnade tårna strömmar sångerna
Vaggar rotbarnen till stilla sömn,
De ystra barnen fyllda med egenvilja och lekfullhetens trots,
Allvarets lek styrker deras sunda vilja
Lekfullhetens trots ger barnen kraft och mod att se sitt själv,
Tjurarna stångas,
Kalvarna stångas,
Stångas panna emot panna,
Lägger pannan i djupa veck.
Den stilla sömnen är mottaglighetens sömn, där förmår stjärnorna att tala,
Där förmedlas och sammantvinnas livstrådens vägar,
Himmelsdröm blir jordedröm,
Jordedröm blir himmelsdröm.
Drömmer blommande sommaräng i vinterns äng –
Genom att ljusminnet nu lever inom rötterna,
Rotbarnen,
Vandrar det blomstrande livet in,
Själen blir sommarängen i vinterängen.
Stegen vandras klara och utan tvekan därigenom blommar stegen,
Snöblommor lyfts in i vindens famn-
De stängda andningsvägarna är öppnade,
Luftströmmen kan flöda fritt
Inre flödessånger väcks,
Varje andetag blir blommande ljus
Varje snöstjärna är unik,
Det vita täcket är klarhetens stilla sömn och ljus.
Eldarna brann i nattligt ljus,
Röken skimrande regnbågsklädnad
Skrudade luftens väsens vingar
Trummorna
Skallrorna ljöd
Orden talades tysta
Stegen leddes av högre hand
Sångerna föll ned över
Blommande girlanger tindrade klart ljus
Kronan glimmar runt deras välvda pannor
Sångerna strömmar in i hjärtat
Stammarna bär jordens hjärta i sina händer
Att värna om att lyssna till att kännande svara till
Sångerna höres ur jordhjärtats famn – ur hennes öppnade bröst sjunger jordhjärtat.
Vaggar rotbarnens stilla sömn –
I himlarnas höjder sjunger ljusminnenas sånger
Var natt höres stjärnornas sånger
Bärs av aftonens guld och månsilvrets ljus
Faller ned över stammarnas lyftade händer
Strömmar in i hjärtat och ned i rötterna.
Träden sträcker på sina tår, känner förbundenheten
Samhörigheten
Den enade viljan.
De stängda kanalerna är öppnade,
Mottagliga.
Ur de öppnade tårna strömmar sångerna
Vaggar rotbarnen till stilla sömn,
De ystra barnen fyllda med egenvilja och lekfullhetens trots,
Allvarets lek styrker deras sunda vilja
Lekfullhetens trots ger barnen kraft och mod att se sitt själv,
Tjurarna stångas,
Kalvarna stångas,
Stångas panna emot panna,
Lägger pannan i djupa veck.
Den stilla sömnen är mottaglighetens sömn, där förmår stjärnorna att tala,
Där förmedlas och sammantvinnas livstrådens vägar,
Himmelsdröm blir jordedröm,
Jordedröm blir himmelsdröm.
Drömmer blommande sommaräng i vinterns äng –
Genom att ljusminnet nu lever inom rötterna,
Rotbarnen,
Vandrar det blomstrande livet in,
Själen blir sommarängen i vinterängen.
Stegen vandras klara och utan tvekan därigenom blommar stegen,
Snöblommor lyfts in i vindens famn-
De stängda andningsvägarna är öppnade,
Luftströmmen kan flöda fritt
Inre flödessånger väcks,
Varje andetag blir blommande ljus
Varje snöstjärna är unik,
Det vita täcket är klarhetens stilla sömn och ljus.
Du reagerade på orden: Sångerna strömmar in i hjärtat
Stammarna bär jordens hjärta i sina händer
Att värna om att lyssna till att kännande svara till
Sångerna höres ur jordhjärtats famn – ur hennes öppnade bröst sjunger jordhjärtat.
Specifikt: ur hennes öppnade bröst.
Det är en bild,
Då allt liv är förenat, då stammarna åter är enade,
Lyfts jordflikarna, manteln flikar,
Se hennes godhets hjärta,
Hjärtvingarna omfamnar varats strömmande liv i kärlek till kärlek.
Stammarna bär jordens hjärta i sina händer
Att värna om att lyssna till att kännande svara till
Sångerna höres ur jordhjärtats famn – ur hennes öppnade bröst sjunger jordhjärtat.
Specifikt: ur hennes öppnade bröst.
Det är en bild,
Då allt liv är förenat, då stammarna åter är enade,
Lyfts jordflikarna, manteln flikar,
Se hennes godhets hjärta,
Hjärtvingarna omfamnar varats strömmande liv i kärlek till kärlek.
Människan söker gärna att känna igen de egna tankarna hos någon annan eller genom någon annans liv.
Vill gärna vara med dem de känner igen.
Det är gott så och fullt förståeligt.
Det finns en fara;
Genom att söka igenkännande termer eller väsen och ständigt omge sig med dessa, leder ofta till självbortfall.
Det är också en mycket god läroväg,
Då väsendet endast och allenast omger sig med de trygga igenkännandena måste det skola sig till att inte somna in och till att inte ta över, bli herre på täppan.
Det är oerhört viktigt att våga känna sitt själv och se det för vad det är: en droppe i havet.
De orden innebär inte att förminska självet, snarare tvärtom.
Människan söker känna igen sig i det andra väsendets tankar – liv.
Det kan hon aldrig göra då hon förvägrar sig rätten – ja, rätten – att känna sitt själv.
Det är det enda lilla som behövs,
Gör du det med tanken?
Nej, det gör du inte.
Genom böcker?
Nej det är inte heller vägen.
Hur gör du det?
Genom mänskliga möten?
Det blir inga möten då du inte vågar känna ditt själv.
Det blir, låt oss säga luftbubblor i något där bubblor inte skall vara.
Det blir syrebrist och det leder till infarkt av det egna självet.
Hur känner du ditt själv?
Genom sanna möten.
Det lilla barnet vandrar in i livet, nosar och doftar, är öppnad hud och känner därför av, varje rörelse ger avtryck.
Hur känns de – hur verkar de? Barnet ligger inte i vaggan och funderar över det. Barnet möter genom att vara närvarande utan tankekontroll eller rädsla.
Barnet kan läras att bli rädd, genom det känner inte barnet sitt själv. Genom att göra rädsla inom barnet har den första avgränsningen till liv skett.
Låter detta som att Vi säger emot oss själva.
Vi sade att inga möten sker då du inte känner ditt själv och så säger Vi att mötena gör att du känner ditt själv.
Det Vi säger är att då ett möte sker med ett vinstsyfte eller ett flyktsyfte sker inga möten.
Då varje levande väsen söker vägen in till sitt öppnade bröst ser hon och känner sitt själv. I den stunden sker de sanna mötena.
Då upphör behovet av att söka känna igen – ord termer eller platser eller namn, ja vad helst du söker känna igen.
I den stunden sker något stort; varje levande väsen inser med full klarhet att de är en droppe i havet, havet är livets hav.
Låt öknarna blomma.
Var barn i livet,
Se barnen och stig in i verklighetens dröm.
Barnet är det, det möter innebär inte att bortse eller förringa sitt själv.
För att kunna bli det du möter måste du känna ditt själv.
Andesjälvet i dig.
I andens ljus strålar själen strömmar kärlek i helhet.
Vill gärna vara med dem de känner igen.
Det är gott så och fullt förståeligt.
Det finns en fara;
Genom att söka igenkännande termer eller väsen och ständigt omge sig med dessa, leder ofta till självbortfall.
Det är också en mycket god läroväg,
Då väsendet endast och allenast omger sig med de trygga igenkännandena måste det skola sig till att inte somna in och till att inte ta över, bli herre på täppan.
Det är oerhört viktigt att våga känna sitt själv och se det för vad det är: en droppe i havet.
De orden innebär inte att förminska självet, snarare tvärtom.
Människan söker känna igen sig i det andra väsendets tankar – liv.
Det kan hon aldrig göra då hon förvägrar sig rätten – ja, rätten – att känna sitt själv.
Det är det enda lilla som behövs,
Gör du det med tanken?
Nej, det gör du inte.
Genom böcker?
Nej det är inte heller vägen.
Hur gör du det?
Genom mänskliga möten?
Det blir inga möten då du inte vågar känna ditt själv.
Det blir, låt oss säga luftbubblor i något där bubblor inte skall vara.
Det blir syrebrist och det leder till infarkt av det egna självet.
Hur känner du ditt själv?
Genom sanna möten.
Det lilla barnet vandrar in i livet, nosar och doftar, är öppnad hud och känner därför av, varje rörelse ger avtryck.
Hur känns de – hur verkar de? Barnet ligger inte i vaggan och funderar över det. Barnet möter genom att vara närvarande utan tankekontroll eller rädsla.
Barnet kan läras att bli rädd, genom det känner inte barnet sitt själv. Genom att göra rädsla inom barnet har den första avgränsningen till liv skett.
Låter detta som att Vi säger emot oss själva.
Vi sade att inga möten sker då du inte känner ditt själv och så säger Vi att mötena gör att du känner ditt själv.
Det Vi säger är att då ett möte sker med ett vinstsyfte eller ett flyktsyfte sker inga möten.
Då varje levande väsen söker vägen in till sitt öppnade bröst ser hon och känner sitt själv. I den stunden sker de sanna mötena.
Då upphör behovet av att söka känna igen – ord termer eller platser eller namn, ja vad helst du söker känna igen.
I den stunden sker något stort; varje levande väsen inser med full klarhet att de är en droppe i havet, havet är livets hav.
Låt öknarna blomma.
Var barn i livet,
Se barnen och stig in i verklighetens dröm.
Barnet är det, det möter innebär inte att bortse eller förringa sitt själv.
För att kunna bli det du möter måste du känna ditt själv.
Andesjälvet i dig.
I andens ljus strålar själen strömmar kärlek i helhet.
Se orden du skrev igår:
den dag människan inser att alla är droppar vilka gör havet,Har ingen begär till att skada endast behov till att älska.De illagörande händerna kommer att fyllas med doftande rosenblad, ty de har lärt sig att älska sitt själv, då behöver de inte slå ned andras liv.
Jag ser bara det goda i varje väsen och det är min uppgift att lyfta fram ”urjaget”.
Egentligen är detta alla väsens uppgift: att möta varandra oförbehållslöst och i allomfattande kärlek.
Vara den vita snön och veta att inom är värmen.
Relationer,
Vävandet,
Himmelsspinnerskorna och vävarna väver ständigt,
Himmelsskräddaren syr våra skrudar/kroppar.
Vi blickar ”ned” och ser, där vill jag vara,
Vi berättar för Fader Sol han berättar för Moder Måne.
De gör vi blir man och kvinna alltefter vår vandrings behov..
De gudomliga skänker himmelsdrömmen in i Moder Jords famn till jordmodern(den fysiska modern) Himmelsdrömmen förverkligas i jordad meningsfylld närvaro – den totala närvaron. Där talar himmelsdrömmen vårt ljusminne.
Ungefär så, mycket förenklat, med andra ord har vi tillsammans vävt livsdrömmen och vi förs alla till bildvävens landskap i enlighet med vårt ljusminne.
Vem väver straffdomar?
Vem väver…?
Nej, Vi väljer inte själva i den bemärkelsen, vilket ofta sägs: du är allt vad du tänker. Mera då: du är allt det du skapar i kärlek.
Det jag verkligen vet är att alla liv är förenade och det är bara en illusion att vi är en och en.
Människan vill hela tiden vara elit – en- herre på täppan – så blir de det och längtar till det vilket är livets stora mening; Kärlek… men de vill inte ingå… då kanske de förlorar den falska makten. Hela gurus filosofin faller.
den dag människan inser att alla är droppar vilka gör havet,Har ingen begär till att skada endast behov till att älska.De illagörande händerna kommer att fyllas med doftande rosenblad, ty de har lärt sig att älska sitt själv, då behöver de inte slå ned andras liv.
den dag människan inser att alla är droppar vilka gör havet,Har ingen begär till att skada endast behov till att älska.De illagörande händerna kommer att fyllas med doftande rosenblad, ty de har lärt sig att älska sitt själv, då behöver de inte slå ned andras liv.
Jag ser bara det goda i varje väsen och det är min uppgift att lyfta fram ”urjaget”.
Egentligen är detta alla väsens uppgift: att möta varandra oförbehållslöst och i allomfattande kärlek.
Vara den vita snön och veta att inom är värmen.
Relationer,
Vävandet,
Himmelsspinnerskorna och vävarna väver ständigt,
Himmelsskräddaren syr våra skrudar/kroppar.
Vi blickar ”ned” och ser, där vill jag vara,
Vi berättar för Fader Sol han berättar för Moder Måne.
De gör vi blir man och kvinna alltefter vår vandrings behov..
De gudomliga skänker himmelsdrömmen in i Moder Jords famn till jordmodern(den fysiska modern) Himmelsdrömmen förverkligas i jordad meningsfylld närvaro – den totala närvaron. Där talar himmelsdrömmen vårt ljusminne.
Ungefär så, mycket förenklat, med andra ord har vi tillsammans vävt livsdrömmen och vi förs alla till bildvävens landskap i enlighet med vårt ljusminne.
Vem väver straffdomar?
Vem väver…?
Nej, Vi väljer inte själva i den bemärkelsen, vilket ofta sägs: du är allt vad du tänker. Mera då: du är allt det du skapar i kärlek.
Det jag verkligen vet är att alla liv är förenade och det är bara en illusion att vi är en och en.
Människan vill hela tiden vara elit – en- herre på täppan – så blir de det och längtar till det vilket är livets stora mening; Kärlek… men de vill inte ingå… då kanske de förlorar den falska makten. Hela gurus filosofin faller.
den dag människan inser att alla är droppar vilka gör havet,Har ingen begär till att skada endast behov till att älska.De illagörande händerna kommer att fyllas med doftande rosenblad, ty de har lärt sig att älska sitt själv, då behöver de inte slå ned andras liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar