Hon samlar stjärnljus i händerna
Vattnar den frysta marken
Snöblommor växer upp
Ur de spruckna fårorna
De människor vilka kyssts av Anden redan innan de vandrade in i jordsfären är gamla, På ett plan blir de aldrig gamla.
De människor vilka kysstes av Anden redan innan de vandrade in i jordsfären är ljusbärare, deras mänskliga ålder är inte den mänskliga åldern. Därigenom blir deras liv, låt oss säga en aning komplicerat. Dessa väsen är just det Vi tidigare benämnt vara att vandra in och ut genom dörrar. Dessa dörrar är inte mänskliga dörrar, dessa dörrar är de ”dimslöjor” vilka svävar mellan stammarna, stammarna är sfärerna och dessa slöjor är sfäriska sånger, ljud. De klingar i sfärerna och leder stegen, stjärnstegen.
Stjärnstegen är ljusbärarnas steg.
De är kyssta av Anden redan innan de vandrade in i jordsfären, på ett plan är de därigenom gamla ty det erfordras oerhörd kraft och energi till att ta in och förmedla all den information Vi ger. Det erfordras en oerhörd kraft och energi till att inte fångas i ”fel” nät.
Det finns drömfångare och det finns människofångare. Vad är en människofångare, alla ljusgestalter var människofångare i den bemärkelsen att de fångade in dem i nätet för att de skulle Se - Vaket Se sitt ljusnminne. De hade blivit blinda, de hade blivit halta och lytta, de dog sakta.
Det är berättelsen om den blinde, om den lame och om Lazarus. Ja, det finns berättelser överallt. Siddharta satte sig under trädet och drömde, vad visar detta? Det visar inte att ni skall vandra likt drönare, det visare er att endast i balansen vaknar jordminnets ljusminne. Han sitter vid trädet, det gjorde även Buddha, det gjorde Kristurs, de sitter vid trädens rötter, stammarnas rötter och hör hennes sånger stiga upp, de känner även människornas klagan och suckar ty människornas tårar har vattnat jorden. Inte på grund av egentlig sorg, på grund av att de inte ser, vägrade se sin väg. De talar om straff om straff och domar, Vi har aldrig dömt. Blixtarna viner ned, det är sant, men fråga er varför gör de det. Ni säger i ena stunden att det är datorns fel eller att Vi bestraffar, då allt är frid och fröjd då ler ni stilla. Vi bestraffar inte, slår inte och gör illa. Vi är mödrar och fäder. Ja, vi håller era händer, ni utför era gärningar. Vi berättar och visar vägen, ni går åt motsatt håll. Vi kan inte slå er i huvet med påken och dra er i håret till rätt plats. Du ser bilden av stenåldersmannen med en stor påk, han har klubbat ned den kvinna han vill ha och drar henne i håret.
En tämligen bra bild; mannen behöver Kvinnan i sitt hus, han behöver henne för ljusets och värmens förening. Påken var hans vandringsstav den härstammar ur trädens riken. Den var inte menad att dunka i huvudet med. Men han slår henne i huvet för tanken har fjättrat henne, den tanke mannen känner sig fjättrad av. Han längtar efter hennes smekande händer och därvidlag slår han henne i huvet, finns andra bilder i seriernas värld; stjärnorna snurrar runt huvudet, också mycket bra bilder, men runt kvinnan borde det vara rosor.
Vi älskar våra barn även då barnen är bångstyriga, Havets vågor svämmar över ty ni har gjort obalans i tillvarons sfärer. Ni har stängt öronen,
Se den vackra snön falla, den faller inte tungt den virvlar och visar er luftens rörelse, lev med den följsamma rörelsen.
Stjärnljussteg,
Smygande kännande steg.
Vattnar den frysta marken
Snöblommor växer upp
Ur de spruckna fårorna
De människor vilka kyssts av Anden redan innan de vandrade in i jordsfären är gamla, På ett plan blir de aldrig gamla.
De människor vilka kysstes av Anden redan innan de vandrade in i jordsfären är ljusbärare, deras mänskliga ålder är inte den mänskliga åldern. Därigenom blir deras liv, låt oss säga en aning komplicerat. Dessa väsen är just det Vi tidigare benämnt vara att vandra in och ut genom dörrar. Dessa dörrar är inte mänskliga dörrar, dessa dörrar är de ”dimslöjor” vilka svävar mellan stammarna, stammarna är sfärerna och dessa slöjor är sfäriska sånger, ljud. De klingar i sfärerna och leder stegen, stjärnstegen.
Stjärnstegen är ljusbärarnas steg.
De är kyssta av Anden redan innan de vandrade in i jordsfären, på ett plan är de därigenom gamla ty det erfordras oerhörd kraft och energi till att ta in och förmedla all den information Vi ger. Det erfordras en oerhörd kraft och energi till att inte fångas i ”fel” nät.
Det finns drömfångare och det finns människofångare. Vad är en människofångare, alla ljusgestalter var människofångare i den bemärkelsen att de fångade in dem i nätet för att de skulle Se - Vaket Se sitt ljusnminne. De hade blivit blinda, de hade blivit halta och lytta, de dog sakta.
Det är berättelsen om den blinde, om den lame och om Lazarus. Ja, det finns berättelser överallt. Siddharta satte sig under trädet och drömde, vad visar detta? Det visar inte att ni skall vandra likt drönare, det visare er att endast i balansen vaknar jordminnets ljusminne. Han sitter vid trädet, det gjorde även Buddha, det gjorde Kristurs, de sitter vid trädens rötter, stammarnas rötter och hör hennes sånger stiga upp, de känner även människornas klagan och suckar ty människornas tårar har vattnat jorden. Inte på grund av egentlig sorg, på grund av att de inte ser, vägrade se sin väg. De talar om straff om straff och domar, Vi har aldrig dömt. Blixtarna viner ned, det är sant, men fråga er varför gör de det. Ni säger i ena stunden att det är datorns fel eller att Vi bestraffar, då allt är frid och fröjd då ler ni stilla. Vi bestraffar inte, slår inte och gör illa. Vi är mödrar och fäder. Ja, vi håller era händer, ni utför era gärningar. Vi berättar och visar vägen, ni går åt motsatt håll. Vi kan inte slå er i huvet med påken och dra er i håret till rätt plats. Du ser bilden av stenåldersmannen med en stor påk, han har klubbat ned den kvinna han vill ha och drar henne i håret.
En tämligen bra bild; mannen behöver Kvinnan i sitt hus, han behöver henne för ljusets och värmens förening. Påken var hans vandringsstav den härstammar ur trädens riken. Den var inte menad att dunka i huvudet med. Men han slår henne i huvet för tanken har fjättrat henne, den tanke mannen känner sig fjättrad av. Han längtar efter hennes smekande händer och därvidlag slår han henne i huvet, finns andra bilder i seriernas värld; stjärnorna snurrar runt huvudet, också mycket bra bilder, men runt kvinnan borde det vara rosor.
Vi älskar våra barn även då barnen är bångstyriga, Havets vågor svämmar över ty ni har gjort obalans i tillvarons sfärer. Ni har stängt öronen,
Se den vackra snön falla, den faller inte tungt den virvlar och visar er luftens rörelse, lev med den följsamma rörelsen.
Stjärnljussteg,
Smygande kännande steg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar