De tomma ögonens hålor
blickar ut i den värld, det liv de icke önskar se.
Vindarna sveper varsamt gång efter gång,
Ljuset sprider sig
I sprickbågarnas djup
Sakta
Skimrar
Värme
Tomma hålor
Lyfts
In i
Seende
Vindarna smeker deras svarta smärta
Mirakler är då de tomma blickarna åter ser.
Mirakler,
Mysterier,
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Hon skrider i tiden in hon bär en strålande pärla i pannans diadem skrev du;
De gamla folken visste Hennes väg, de visste de moderliga hjärtat kärlek, vet att inget kan blomma utan hennes kärleks hjärta,
Ömheten, sannheten.
Hon vandrar in i tiden med en strålande pärla i diademet,
Hun lyfter den kupade handen och visar källans klara vatten.
Hon vattnar himlarna och jordarna med sina tårar,
Kärlekens tårar,
Ur dem växer tolv rosor upp,
Hon lyfter dem varsamt och ger dem till de tolv konungarnas gemål,
De ler kärlek till sina konungar och väcker deras tankes varma ljus, deras iskalla blickar ser i sannhetens kärlek.
Kvinnan är ett mysterium i människans värld,
Hennes kärleks oändlighet är rosens kärleksbud, given av Hennes händers kärlek att föras i den nya tiden in.
Kvinnans mysterium ur vars rötter himmelen och jorden framsprungit,
Naturligtvis finns en spegel, vilken visar porten till mannens mysterium,
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar.
Vårens tid är livets yttre blomstring, vi har talat runt detta,
Det skimrande starka violetta ljuset,
Vilket är vitt,
Indigomanteln vänder sig och är vit.
blickar ut i den värld, det liv de icke önskar se.
Vindarna sveper varsamt gång efter gång,
Ljuset sprider sig
I sprickbågarnas djup
Sakta
Skimrar
Värme
Tomma hålor
Lyfts
In i
Seende
Vindarna smeker deras svarta smärta
Mirakler är då de tomma blickarna åter ser.
Mirakler,
Mysterier,
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Hon skrider i tiden in hon bär en strålande pärla i pannans diadem skrev du;
De gamla folken visste Hennes väg, de visste de moderliga hjärtat kärlek, vet att inget kan blomma utan hennes kärleks hjärta,
Ömheten, sannheten.
Hon vandrar in i tiden med en strålande pärla i diademet,
Hun lyfter den kupade handen och visar källans klara vatten.
Hon vattnar himlarna och jordarna med sina tårar,
Kärlekens tårar,
Ur dem växer tolv rosor upp,
Hon lyfter dem varsamt och ger dem till de tolv konungarnas gemål,
De ler kärlek till sina konungar och väcker deras tankes varma ljus, deras iskalla blickar ser i sannhetens kärlek.
Kvinnan är ett mysterium i människans värld,
Hennes kärleks oändlighet är rosens kärleksbud, given av Hennes händers kärlek att föras i den nya tiden in.
Kvinnans mysterium ur vars rötter himmelen och jorden framsprungit,
Naturligtvis finns en spegel, vilken visar porten till mannens mysterium,
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar.
Vårens tid är livets yttre blomstring, vi har talat runt detta,
Det skimrande starka violetta ljuset,
Vilket är vitt,
Indigomanteln vänder sig och är vit.
Dotter du fann ordet/färgen cerize tilltalar dig och det ledde dig till namnet Ceres, se hennes skönhet och minns att detta är den inre vårens tid.
Hon är nu inom och bäddar för själens andens sommartid i det inre.
Varje natt möter du henne, Månmodern.
Hon ser dig och hon smeker ditt trötta hjärta,
Hon kammar ditt hår med kärlek,
Hon ler,
Bär dig in i sin famn,
Sjunger de sånger du aldrig fick höra.
Hon vattnar dina gråtande ögon med månsjöns vatten vill inte se dem torka ut.
Hon samlar alla dina tårar i sina händer,
Skrudar dina älskade träd med deras kärleks inre ljus.
Hon håller ditt hjärta i dina händer,
Hon ser dig leende dansa i stjärnornas salar,
Lyfter dig varsamt in i drömmarnas ljus,
Hon visar dig,
Hon leder dig,
Fram till vägens ljus.
Du är Moderns dotter förneka det icke,
Hon ser dig,
Hon glömmer dig ej
Hon bär ditt vackra hjärta i sina händers kupade värn.
Mysterier
Mirakler
Är
Då:
De tomma ögonens hålor
blickar ut i den värld, det liv de icke önskar se.
Vindarna sveper varsamt gång efter gång,
Ljuset sprider sig
I sprickbågarnas djup
Sakta
Skimrar
Värme
Tomma hålor
Lyfts
In i
Seende
Det är kärlekens lovsånger.
Hon är nu inom och bäddar för själens andens sommartid i det inre.
Varje natt möter du henne, Månmodern.
Hon ser dig och hon smeker ditt trötta hjärta,
Hon kammar ditt hår med kärlek,
Hon ler,
Bär dig in i sin famn,
Sjunger de sånger du aldrig fick höra.
Hon vattnar dina gråtande ögon med månsjöns vatten vill inte se dem torka ut.
Hon samlar alla dina tårar i sina händer,
Skrudar dina älskade träd med deras kärleks inre ljus.
Hon håller ditt hjärta i dina händer,
Hon ser dig leende dansa i stjärnornas salar,
Lyfter dig varsamt in i drömmarnas ljus,
Hon visar dig,
Hon leder dig,
Fram till vägens ljus.
Du är Moderns dotter förneka det icke,
Hon ser dig,
Hon glömmer dig ej
Hon bär ditt vackra hjärta i sina händers kupade värn.
Mysterier
Mirakler
Är
Då:
De tomma ögonens hålor
blickar ut i den värld, det liv de icke önskar se.
Vindarna sveper varsamt gång efter gång,
Ljuset sprider sig
I sprickbågarnas djup
Sakta
Skimrar
Värme
Tomma hålor
Lyfts
In i
Seende
Det är kärlekens lovsånger.
Vad gör den ensamma kvinnan i natten?
För en stund glömmer jag att jag inte är inne i människornas värld
Glömmer jag djupet av mitt inne.
Skrudade mig i mina vackraste vingar
flög in i himlars salar
Dansade hela natten i stjärnornas ring.
Skrattringarna blev fler och fler lade sig runt Moder Måne
Pärlande glädje strömmade i natten
Pärlorna föll ned i ängens händer
lockade träden till skrattljus
Nu dansade de med vindarna
Öppnade stjärngrinden
Vingarna bar mig in i gryningens hamn.
Vad gör den ensamma kvinnan i natten?
Hon släcker alla lampor, tänder tusen ljus, möter flammornas skönhet,
Hon väljer en skiva, vrider upp volymen, ställer sig vänd mot söder, ser Moder Måne, underskönt vacker, känner hennes värmande ljus, hur hon smeker hennes liv, hon ler, de ler värme.
Hon står helt stilla, väntar på klicket, hör högtalarna dåna, hör fönstren skallra, står helt stilla med armarna runt sig, hör musikens klanger, öppnar sakta armarna, lyfter dem, följer klangerna, finner dem.
Följer musikens slingor, fötterna bär rytmen, armarna bär de högre klangerna, kroppen är slingorna vilka förenar, livet, världen försvinner, hon är.
Vad ser hon.
Hon ser oändliga orörda marker, hon ser höga träd, inte träd furor med djup andning, konungar, med djupa mantlar, klippor skimrande bruna violetta, pulserande inre, hon hör vindarna fara vinande genom dem, hon är vinden.
Hon ser skogarna öppna sig och hör gräsets sånger, blommor vecklar ut sina kronor, solögon möter henne, ler stiger upp ur kronorna är runt henne leder henne, till bäckens porlande vatten, hon uppfylls av vattensånger, är vatten, hon lyfts upp till klippans högsta topp, kastar sig in i vinden, är i vattenfallets dånande strömmar, är i sjön.
Hon strömmar följer med,
Hon ser åter klippan,
Lyfts upp av vindarna bär vingar susar över ängarna över skogarna smeker allt hon ser och möter.
Så ser hon träden sakta röra sig, svävande böljande trädsånger,
Ser eldarna dansa i deras ring,
Fylls av stillhet.
Örnen svävar
Kvinnan tas emot
Lägger sig ned
Känner den skimrande vita pälsen runt sig.
Allt blir
Stilla.
Hon sätter sig ned, ser det vita arket, färgerna, lyfter penseln och målar.
Andas
Liv.
För en stund glömmer jag att jag inte är inne i människornas värld
Glömmer jag djupet av mitt inne.
Skrudade mig i mina vackraste vingar
flög in i himlars salar
Dansade hela natten i stjärnornas ring.
Skrattringarna blev fler och fler lade sig runt Moder Måne
Pärlande glädje strömmade i natten
Pärlorna föll ned i ängens händer
lockade träden till skrattljus
Nu dansade de med vindarna
Öppnade stjärngrinden
Vingarna bar mig in i gryningens hamn.
Vad gör den ensamma kvinnan i natten?
Hon släcker alla lampor, tänder tusen ljus, möter flammornas skönhet,
Hon väljer en skiva, vrider upp volymen, ställer sig vänd mot söder, ser Moder Måne, underskönt vacker, känner hennes värmande ljus, hur hon smeker hennes liv, hon ler, de ler värme.
Hon står helt stilla, väntar på klicket, hör högtalarna dåna, hör fönstren skallra, står helt stilla med armarna runt sig, hör musikens klanger, öppnar sakta armarna, lyfter dem, följer klangerna, finner dem.
Följer musikens slingor, fötterna bär rytmen, armarna bär de högre klangerna, kroppen är slingorna vilka förenar, livet, världen försvinner, hon är.
Vad ser hon.
Hon ser oändliga orörda marker, hon ser höga träd, inte träd furor med djup andning, konungar, med djupa mantlar, klippor skimrande bruna violetta, pulserande inre, hon hör vindarna fara vinande genom dem, hon är vinden.
Hon ser skogarna öppna sig och hör gräsets sånger, blommor vecklar ut sina kronor, solögon möter henne, ler stiger upp ur kronorna är runt henne leder henne, till bäckens porlande vatten, hon uppfylls av vattensånger, är vatten, hon lyfts upp till klippans högsta topp, kastar sig in i vinden, är i vattenfallets dånande strömmar, är i sjön.
Hon strömmar följer med,
Hon ser åter klippan,
Lyfts upp av vindarna bär vingar susar över ängarna över skogarna smeker allt hon ser och möter.
Så ser hon träden sakta röra sig, svävande böljande trädsånger,
Ser eldarna dansa i deras ring,
Fylls av stillhet.
Örnen svävar
Kvinnan tas emot
Lägger sig ned
Känner den skimrande vita pälsen runt sig.
Allt blir
Stilla.
Hon sätter sig ned, ser det vita arket, färgerna, lyfter penseln och målar.
Andas
Liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar