upprepning

Människor vandrar slingriga vägar, dessa vägar är mer än slingriga, de är slippriga vägar.
De är begjutna med såpa, för att gå fortare, men i samma stund såpan har lagts an, glömmer livet det. Såpa är mycket halt får orden att rulla, åka kana utför själens nedförsbacke.
Livet halkar omkull.
De slingriga vägarna är ofta kretsgångar, inte alltid medsols.

De vandrar slingriga vägar, inte blomstergirlanger runt den hårda klippan vilken väntar på förlösning.

Det var en gång ett litet barn,
Barnet bars i moderns famn,
Vaggades fram och åter, omsluten av hjärtats händer,
Det var en gång ett barn,
Barnet bars i faderns famn,
Vaggades fram och åter, omsluten av hjärtats händer.
Barnet i moderns famn vaggades från sida till sida ändå cirklande runt.
Barnet i faderns famn vaggades framåt och bakåt ändå cirklande.
Barnet i moderns famn var värme,
Barnet i faderns famn var ljus.

Bilden är inte barn, det är ert jag vi här målar fram.
Barnet i faderns famn är mannen och barnet i moderns famn är kvinnan.
I sina hjärtan finns dessa rörelser nedlagda, de är vita sjöar med pärljus, den ena sjön strålar silver den andra guld.
Nu vandrar de i livet,
Kvinna och man.
I sig,
I sitt själv känner de hjärtats händer,
De händerna är slutna runt jagkärnan,
Fröet,
Dessa händer är Jordens händer,
Markens händer,
De har alla den omslutande gesten vilken leder till liv.
De händerna är också andningshänder, de kväver inte livet,
De är följsamma,
Följer livets rörelse,
Låter aldrig hjärtat förblöda och inte heller att sina.
Ändå är det så att livets omständigheter ibland gör så att väsendets händer blir klor.
Den yttre gesten tar över den inre hjärtgesten.
Men hur det än förhåller sig, kvävs aldrig eller utsläcks aldrig livet.
Hur tilltalas jaget, överjaget?
Genom att förneka?
Genom att låta det framskymta?
Barn tycker om upprepningar,
Dessa upprepningar blir en glädjefylld trygghet i det dagliga livet.
Det blir en trygghet, barnet känner att den vuxne kan och minns.
Barnet känner igen sig.
Så är det, borde det vara i livet,
Barnet växer, utvecklas vandrar vägen, förändras men känner igen sig i hjärtats upprepande mantra; jag är.
Det är så att barn tycker om upprepningar och det är något som aldrig lämnar människan;
Denna längtan till att känna igen, denna trygghet av eller i upprepningen.
Det är ingen trygghet att luta sig tillbaka och somna in i. Nej, då sker något – då väsendet somnar in är det inte väktare över sitt själv, då tas stegen över av andra väsen.

Hur tilltalar man det jag som söker dölja sig, eller det jag som döljs av det lägre jaget i rädsla för konsekvenserna eller av andra orsaker.
Vi sade att barnet tycker om upprepning,
Genom att upprepande gånger tilltala hjärtat, växer ljuset.
Upprepningen,
Tilltalandet av själens skönhet ger mod till att växa in i sitt själv.