glaspärlors sånger

Himmelsdansen,
Glaspärlornas sånger,
I höstens tid vandrar indigoljuset förtätat in i varats famn, in i cirkelns krets, det finns en längtan inom allt liv att dras in i detta indigoljus, det är stillhet, vila och ro, iden stillheten vaknar viljan till balansering.
Det finns dock en annorlunda längtan,
Du är omgiven av så mycket mörker, så många tunga suckar, dina händer längtar till beröringsljus, ditt hjärta längtar att andas i er helhet, du längtar att känna hans armar runt dig, därför att då de var runt dig upplever du det du alltid upplevt i kyrkorum, den fyllda tomheten.
Denna tomhet är skön att vara i, den är att bli vit.
Det finns alltså en annorlunda längtan, det är din längtan att lägga dig ned, in i rosendrömmen, bara vara stilla och överlämna. Det är inget märkligt med detta – det finns en fara.
Den faran är att avskärma sig ifrån det liv vilket tvingar in i något hjärtat berättar är fel.
I sagans värld finner du alla dessa gestalter, häxor, troll – egentligen det de gör eller står för, de flesta av dem beskriver eller berättar om begärets käftar.
Gång på gång under den senaste tiden har du återkommande berättat för människor, vilka ofta befunnits vara i nöd, att egot inte är fel. Så är det; Egot detta av människan gjort till ett fult ord, egot, det positiva egot är det viktigaste, det vackraste ni bär, med egot värnar du om dig och därmed om oss, med egot väljer du vilka och vad du släpper in,, egot är tröskelväktaren, egot är en gåva, en mångfaldigad gåva den gåvan heter; jag är värd – jag är – jag väljet att välja inte väljas.
Den fara vi talar runt att vilja kura ihop sig i indigofamnen är att försjunka in i egot, egot blir ett skydd, en kondom.
Livet gör ont att leva och väsendet undandrar sig livet.
Vad blir egot då?
Egot blir inte en mångfaldigad gåva, det blir en enkelriktad gåva. Det kan vara av godo under en kortare period, i eftertankens period, detta då för att komma i kontakt med det mångfaldigade egots gåva.
Ser du dotter,
Den mångfaldigade gåvan är solstrålarna och de solar vilka ”växer” runt dem. Det är bilden av att sitta vid trädet, blicka in i lövkronan och se tusen och åter tusen solar dansa i kronan då solen smeker kronan.
Det är bilden av den enskilda gåvan till mångfaldigheten.
Mångfaldighet,
Månglare,
Vi vill stanna vid detta med nätet,
Nätet har maskor eller hålrum, tomrum,
Ni kallar tomrummen för minnesluckor,
Till kolkällaren fanns ofta luckor i gamla hus, vad användes kolet till? Det användes för att ge värme till huset. Minnesluckan är en tom lucka för att fyllas med liv – livs värme.
När får människan minnesluckor: vid svårare sjukdomare, men vid stress och utbrändhet, låt oss säga; vid tidsoegentliga tillstånd.
Naturligtvis vill själen krypa in i indigofamnen, den är vit – den är en minneslucka, denna lucka är vägen till ljusminnet vilket ger värme i livet.
Nåväl,
Nätet har maskor eller hålrum, i den tid vilken har väckts finns oerhörda mängder med månglare, de kastar näten men hålrummen har fyllts med plattor, svart marmor, de har fyllts ut med massor istället för kvalitet.
Kvalitet är inte mängd även om kvalitén i slutändan ger mängd, det är åter bilden av att smekas av solens strålar.
Dessa nät vilka gavs för att lyfta upp den nya tidens ljus har blivit brickor i spelet, de klingar tomt, klangerna kommer att slå de kastande i huvudet.
Lockarna skall falla runt, men då de åter andas in kommer håret att famna huvudskålen.