så dansade de in i vinterns sommaräng

Så dansade de in i vinterns sommaräng
…
Låt oss se på detta med ögat,
Ögonlocken,

Tungstegen
Förde dem in i grotthänderna

De valde att söka skydd
Mörkret visade sig
Vara

Ögonlocksvingarna
Sveper
Över glasskimrande jord

Penslar målar stjärnblommande salar

Sviken.

Inslängd i ett hörn under veden den knotiga,
låg den en gång vackra spisen,
Gjuten av himlens järn.

Suckade sotsvärta
Hostade rostande
Ande
Tag

Vinden
Slog
upp
de sönderfallande dörrarna

Ögon
Såg
Svärtan

Lyfte spisen upp

In i kokkammarens vackraste vita famn,

Putsade rena linjer

Lade varsamt in
Späntor


Stillheten fyllde
Bönen for med ödmjuka vingar
Eldens andar
Gnistrade ljus

Flammorna dansade värme

Vedspisen log
ljusströmmande värme
Till kärlek

Sviken,
Alla väsen har stunder, ibland eviga stunder då de lever i upplevelsen av att vara svikna.
Drömmarna de vävde fullföljdes inte i enlighet med deras önskan eller i enlighet med deras egna penseldrag.
De målade en väv en bild och glömde att se vägarna,
Lyssna och se.
Allt liv är för att kärleken skall bestå i ljuset och värmen,
Denna är det enda vilket belivar Livet.

Vedspisen är en god bild av detta,
Då väsendet ser alla delars vägar ser de meningen eller hellre överlåter meningen och är i tillit,
Svikenheten är upplevelsen av den egna drömmens brustna trådar,
Glömskan av att lyssna,
Varje väsen har en egen dröm innan de anträder denna jordvandring,
Det är inte den drömmen vi här talar om,
Den dröm vi här avser är tankedrömmen inte hjärtdrömmen.
Så lyft fram svikenhetens sotsvärta,
Putsa linjerna rena
Och se vedspisen,
Gjutjärnets hela vandring,
Från himlen till jorden till smältan till vedspisen.

Nu återvänder vi till inledningen - Vi började med att säga:
Låt oss se på detta med ögat,
Ögonlocken,
Ögats linjer, ögats form bär låt oss säga formen av en mandel: ”som ett blommande mandelträd brukar du ofta ”mumla” – inom dig ser du ett vackert träd, skirt, grenarna är ljusa och det är skimrande vitt, skimrande fjärilar är blommorna, det är en trädfjäril badande i ljus, vårvisshet, kärleksvisshet. Mandel trädet är omgivet av skimrande lila purpurslöjor

Vi lämnar denna din älskade bild, låter den leva med oss i det inre.
Vad finns innanför ögats linjer?
Det finns en glob, en ögonglob.
I cirkeln i den gyllenen cirkeln är alltet.
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar
Det finns en glaskropp djupt inne i ögat,
I berget höres de,
Kristallernas sånger,
Porlande strömmar,
Ådror, blodets ådror, bäckarna s porlande källor sjunger runt stenarnas trygghets linjer,
Det finns hinnor,
Hornhinnor, regnbågshinnor,
Berget bär en krona, smyckad med regnbågspärlornas strålande guldljus,
Irisens strålar, strålande ring,
Pupillen andas in och ut är havets våg, är att var innanför och utanför är i fokuserande närvarande andeljus.
Följsamhet.
Tårkanaler finns det, kanaler, med dammluckor, hon vattnar jorden med tårarnas innebörd, börden är själablommande mandelträd, mandelträdets olja smeker huden helande ren.
Tårarnas pärlor skapar klingande silverne klanger Fågelns vingar lyfter det in,
Fransarna, själens penslar svepande vingars drag, penseldrag.

Nu säger du med ens att ögats linjer inte är en rund form, men det är en rund form.
Till det yttre är inte heller Regnbågen en cirkelrund form, även regnbågen är rund, den gyllenen cirkelns ljus är dess formspråk.
Detta språk är kärlekens förenande språk,
Det språket målar skönhet, ordlös skönhet.
Hos ögat är det mera tydligt; se åter bilden av ögonlocken:
Ögonen är välvda bågar, halvor utan varandra, den ena halvan sluter över, den andra tar emot.
Dörrar,
Portar sluter om och öppnar vägen.
Båda är de tillsammans ögats välvda bågar
Det undre ögonlocket är månsjön,
Ögat tvagas rent.
Det övre ögonlocket är solkupolens solhänder.
Jag knäpper mina händer och lyfter mitt hjärta upp till Gud.
Ögonlocken; omfamnar kärlekens hjärta.
De är bundna vid varandra och ändå fria.

Så skall vi för en stund se på detta med ängeln.
Ängeln inom er.
Hjärtat är ängeln, genom hjärtat talar änglarörelsen,
Strömmar genom era händer och är därigenom med er, i er, genom er till – för – runt er;
Allomfattande är kärlekens vingar.

Vi har talat runt fiskaren och nätet,
Känn havets befriande vindar,
Morgonens gryningsljus,
Lyfter ljusmantelns slöjor
Vågorna
Kluckar
Sjunger möter skrovets linjer,
Varje linje blir en tonrad,
Andas djupt in,
Drick solljus älskade barn,
Se henne krypa in i hans famn
Solfadern möter dagen
I hjärtat bär han henne.
Kasta ditt nät människobarns,
Se livets väv.

Vi har talat runt ögat och nu skall Vi tala runt döden,
Visst är runt ett vackert ord, en vacker bild frammanas; runt.
Runt dig är gudomens ljus
Omfamnar värmens strömmar
Vi är i kärlek.
Se nu kulan/klotet i cirkeln,
Den gyllenen cirkeln omfamnar i helande ljus strör silverklockor i håret,
Klotet är omslutet av/med ögonlock.
Ögonen lockar ringlar ned över ryggen,
Strömmar mellan runt skålarnas
Livgivande vatten
Inför dina ögon sker förvandlingen; klotet är ett hus, huset har rum, rummen har dörrar.
Dörrarna har gångjärn, knirrande eller smorda, väloljade,
Dörrhandtag – handen omfamnar handen ger styrka och ledning.
Dörrhandtaget är ett vrede, vreden är en kran, kranen är själens kran fylld med lyckoströmmar och vredesströmmar, ni själva väljer att vrida på och av kranen när annat inte behövs.
Vad har dörren mer? Dörren har ett nyckelhål, det talar för sig självt.

Varje liv är i ett av rummen, då livet är ”färdigt” med ett rum går det in i nästa rum, in i nästa drömrum.
Drömrum är detta.
Det finns en vindsvåning, vindarna viner renande och befriande,
Och en källarvåning; källans vatten porlar befriande sånger.
Det finns en vindsvåning och en källarvåning;
Nu ser ni med en gång framför er helvetet och himmelriket, ser du – omedvetet undrar du varför Vi säger helvetet först – det är det inlärda negativa tänkandet som för dig till de tankarna.
Vindsvåningen och källarvåningen är vare sig himmel eller helvete – vindsvåningen är antingen för vindarna eller ett förvaringsutrymme – ett förrådsrum för att inhämta kunskap, barnet bakom lever där.
Källarvåningen är även det ett förrådsrum, barnet Framom bor där.

Det ena rummet – vindsvåningen - är den sovande drömmen, flumdrömmen – Vad är flum/ en tripp för att slippa minnas.
Flum är upplösning, men se det förunderliga… den vilken i ruset tror sig kunna flyga faller hårt ned i asfalten, bryter ben och armar för att finna vägen till sitt själv. Många kanske morrar över denna enkla beskrivning, men den är inte enkel, den är mycket tydlig.
Upplösningen ger förhårdnandet/sclerotiseringen i jordsfären – dunsen i marken – Detta innebär att den Gudomliga tanken upplöses in i materialism.
Det fluktuerade ljuset i det yttre blir motsatsen till det inres förinnerligande, tendenserna vilka syns i det yttre/motsatsens tendenser.
Källaren är inget mindre än jordtyngden, den svarta sjukan – Vad är detta – jordtyngden – det är materialismkärlek, lustans, begärets lakejer dansar i extas.
Kärleken blir ett ligg, samtidigt en osedlighetsgärning.
Det tungande, materiella blir ett upplösande i det inre av moraliteten. Med andra ord blir tendenserna i det inre en tripp.
Det yttres verkningar påverkar det inre, kapslar in det inre i ett pseudoliv.
Fasiliv – livet befinner sig i en fasad/mejslad version.

Nu återvänder vi till ögat.
Ögat har olika hinnor sade Vi.
En av dessa hinnor är näthinnan.
En hinna av rutor, rum, av nät.
En hinna, en slöja vävd med tunna trådar,
Spindelväven är vävd med tunna trådar.
Spindelmor väver nätet, spindelmor väver drömfångaren… radarskärmen.
Spindelmor väver drömfångaren gör dagen ljus.
Ögat består av glaskroppen, den vilken har sett Goetheglas vet och känner dess utseende och ljusets verkan däri,
Marmorerat glas.
Dimman skingras Hon stiger upp ur haven med en skimrande pärla i sina händer.
Pärla,
Boll med ljus,
En strålande pärla,
Kristallsångerna strålar, färgar, skimrar i regnbågens ljus,
Ljusringar,
Strålkransar,
Hon lindar av olvon en midsommarkrans,
Det yttre ljuset förinnerligas i höstens tid,
Då järnet regnar ned i hans hår.
Han håller svärdet i sin hand,
Försvara deras kärleks
Jungfruliga väg
I Ljusets värme till kärlek.
Kronan skrudar hennes hår,
Hon stiger fram bär ett diadem över sin panna, en strålande pärla lyser däri.
Hon bär en Iris i sin hand,
Den renar huden från sorgens smärta av svek.
Pupillen vidgas och stängs,
Glädje – Lycka,
Smärta – Sorg,
Ljus – Mörker.

Jorden är rund, ögat är runt, pärlan är rund,
Jorden har lager på lager, ögat har lager på lager, pärlan har lager på lager,
Hinnor eller hudar.
Regnbågens färger skimrar,
Stjärnskott,
Av ljus är ni komna till jorden,
Chackrahjulen snurrar,
Klangerna vandrar inom er, ljus och värme strömmar inom er. Ni öppnar hjärtfamnen och är i kärlek.
Man och kvinna – Kvinna och man är ni,
Kärlekens penslar målar skönhet.

Se dessa vackra bilder, lev med dem, se speglingen:
Hornhinna, regnbågshinna, bindhinna,
Strålkropp, strålkrans.
Kristallins,
Senhinna, åderhinna,
Näthinna,
Runt,
Bakom
Framom
Glaskroppen

Vi stannar nu en tid vid näthinnan, varje ruta är ett liv/ett livs ruta,
Varje ruta är en fas, ett skede, en boplats.
Det är inga tjocka väggar emellan, membranväggar kan vi benämna dem för.
Då någon sörjer, kan någon vilken den sörjande var och är viktig för åter träda in i rummet, för att vara nära i sorgens stund, detta för att vara sorgens vinge och trösta sorgen. Det vill säga: någon vilken har vandrat in genom nästa drömport återvänder för att vara nära och trösta den vilken sörjer.
Den sörjande måste vara medveten om att detta kan ske och vara medveten om vikten av att släppa.
Det Vi visar genom detta är att närheten alltid är.
Det är också så att sorgens vinge/tröstaren måst släppa,
Båda måste låta varandra fullfölja livsvandringen utan att fästa vid, utan att ta över den andre.

De gamla folken visste detta, filosoferna visste detta,
Den gamla filosofin var skapande, de såg framtiden genom dåtiden.
Genom framtiden såg de dåtiden.
De tillät barnen Bakom och Framom och Nu att samtala med varandra, de tre samtalade vid elden, hjärtelden och uppenbarade vägen i klart seende.
I medvetet ljus.
De dissekerade inte och pusslade ihop,
De lyssnade till strömmen och följde med, de kände rörelsen inom sig och såg bilderna stiga upp ur livshaven.
Ser ni, de lyfter fram, tar upp barnet Framom i knäet och lyssnar.
Kvar blev inte det ni idag kallar historia, de stannade inte kvar i den negativa historien.
Hur skulle barnet Bakom överleva då och kunna berätta för barnet Framom om deras tredje syskon Nu.
Framom skulle inte lämna Moderns famn om allt var negativ historia, den vilken står i alla böcker och även visas i alla nyhetsprogram för att negativt fånga era själsljus så att ni inte orkar resa er.
Filosofin var och är samtalande berättarkonst,
Livsvisdom,
De kastade stenen i vattnet,
Såg verkningen,
Ringarna,
Cirklarna,
Rör inte mina cirklar –
Rör inte livets mening
Följ meningen i ljus och värme
Till Kärlek.
Filologi- kärlek till ord
Filosofi – vän till visdom.
Filo – vän/Kärlek
Sophia- Visdomens Moder.
Filosofen levandegör, de gjorde levande, visionen om livet hölls levande, de skapade, de levde skapande.
De hade ett barn,
Mannen och Hustrun älskade varandra djupt och innerligt,
De älskade med varandra, hade samlag,
De förenades i den heliga akten,
Kvinnan blev havande och bar barnet fram
Framom.
Hela livet är en helig akt, är samlag, älskog, frösådd.
Genom hjärtats händer, Barnet Nu,
Nui – Nu i.
Alltså;
Filosofin levandegör, är hälsobringande,
Är ett skuttande lekande barn i vattenpölen,
Mäktig och klok.
Den går från framtiden till verkligheten, den berättar om Gudomens skapande glädje till skönhet.
Den förklarar i ljus det förgångna med hjälp av framtiden.
Filosofin blir då den positiva historien, berättandet med ljus och värme.
Historien, den ”moderna” negativa, berättar det omvända.