du kan aldrig ta igen

Förglömmandes mig själv
Vandrar mitt själv livsvägen
…
Du kan aldrig ta igen de förlorade stegen
Du kan förverkliga de menade stegen, de skrivna tecknens steg

Du kan aldrig ta igen gårdagen
Du kan förverkliga dess ursprungliga vilja

Du kan aldrig leva om ditt nuvarande liv
Du kan förverkliga dess meningsfullhet

Dina ord faller ned över mig,
En sjal,
En vinge
Runt mitt frysande vara.
Dina ord faller in i mig
Tilliten uppfyller själen
Vinge runt det frysande hjärtat
Huden skimrar stjärnstoff
Dina ord faller in i mig
Ljuset faller ned om
Ljuset faller in i
Lyfter hjärtat ur
Ljuset
Strömmar
I varat

Livets böljande trådar
Kärlekens böljande trådar
Sanningens böljande trådar

Ljuset faller ned över kroppen
Huden skimrar stjärnstoff
Mitt liv är över
Ljuset faller in i
Ljuset lyfter upp hjärtat
Ur hjärtat
Andekvinnan leder själskvinnan till ljusets värme.

– Du skrev denna natt att du lämnade det gröna stjärnspannet och steg in i natten, att stegen blev osäkra, vingliga, du lyfte blicken till stjärnorna och själen viskade ohörbart för världen; led mig. Du slöt ögonen och med ens var stegen, smygande kännande, säkra.
Låt oss göra en bild;

Ljuset faller ned
över kroppen
Huden
skimrar stjärnstoff
Ljuset faller in i
Ljuset lyfter
upp hjärtat
Ur hjärtat
Tilliten
uppfyller
själen
Vinge runt det frysande hjärtat
Huden skimrar stjärnstoff
Ljuset faller ned om
Ljuset faller in i
Lyfter hjärtat ur
Ljusets
Ström
I varat
Hon vandrar in i skogen i gryningens timma. Marken doftar smekande hösthänder, grässtråna, ormbunkarna håller små pinglor mellan fingertopparna, det klingar vaknande morgonljus i skogens själ. De höga träden sträcker sig, det knakar i stammarna, det knirkar i tårna, marken kittlas till under jorden skratt.
Vindarna fyller träden med vinande sånger, väcker fågelns vingar, flyger med himlens strömmar, pärlemorstranden, molnen är där, hon vandrar med nakna fötter, pärlljuset målar hennes steg, vingarna cirklar runt, hon vandrar med skogens själ, andas in skönheten, fylls med frid.

Här och var ligger stora stenar, ännu morgontrötta, hoprullade, täckta av och med mossa,
Hon ser den gröna mossan och smeker den med handen, hon ser att överallt tindrar små stjärnor i mossan, i deras mitt finns små gröna pärlor.
Hon lyssnar och lägger kinden till.
Hon vandrar från liv till liv och känner
Inre lycka.

Dagen vandrar sakta in i skymningstimman, hon ligger där med kinden till stenen, hon ser rimfroststjärnor falla, hon fryser lite lätt, skönheten håller henne kvar.
Sakta reser hon sig och dansar runt stenens liv, de höga träden ler och de små pinglorna ljuder överallt, hon ler ljus.
Hon håller armarna runt någon,
Smeker någon varligt.
Följer någons steg.
Skymningstimman höljer henne,
stegen blir mer trevande,
Hon ser inte allt tydligt,
Vindarna fyller träden med vinande sånger, väcker fågelns vingar, flyger med himlens strömmar, pärlemorstranden, molnen är där, hon vandrar med nakna fötter, pärlljuset målar hennes steg, vingarna cirklar runt, hon vandrar med skogens själ, andas in skönheten, fylls med frid.
Sluter ögonen,
Drömmer,

Aftonvinden smeker henne, hon stiger in i det gröna stjärnspannet,
hon håller tömmarna i händerna, tömmarna är stjärnstrålars ljus,
Hon förs genom nattens himlar till stjärndalen,
Ögonen skrudas med nytt ljus
Åter är hon vid stenens sida
Ser stenen rulla ut sig,
Ser honom sträcka sig mot himlen,
Hör vindtjutets glädje öppnas genom honom
Den gröna mantelns stjärnljus faller ned över hans axlar
Han sluter henne i sin famn
De dansar
håller armarna runt varandra
Smeker varandra varligt
Följer varandras steg
Genom nattens himlar.
Gryningen vandrar in,
Här och var ligger stora stenar,
Två stenar håller om varandra i kärlek, täckta av och med mossa
Grön skimrande mossa, överallt tindrar små stjärnor i mossan, i deras mitt finns små gröna pärlor.
Stenarna andas värme
känner
Inre lycka.

Så skall vi då se;
Livets trådar,
Kärlekens trådar,
Sanningens trådar,

Med fasta steg vandrar människan i dagen, bildligt talat.
Hon kan vandra genom skogen och vara en bulldozer, hon kan hoppa mellan stenarna, vara helt okännande för det inneboende livet, hon hör inte markens suckar ty hennes stöveltramp är för höga.
Det är dagens liv,
Många föredrar att inte vara i skogen i skymningstimman på grund av att man inte vet vilka skumma typer som visar sig, uppenbarar sig.

I skymningen blir ljuset mildare och ögonen måste ställas om.

Egentligen är det ingenting att vara rädd eller osäker för.
Vilka skumma typer är det som kan visa sig.
Hör och häpna plötsligt blir människan hänvisad till att lyssna.
Åt vilket håll måste hon lyssna för att följa stegen, inte gå vilse?
Hon är tvingad att lyssna inåt.
I skymningen blir hon tvungen att konfronteras med det inres röst.
Hur kan detta komma sig?
Stämmer det inte?

I dagen är allt tydligt, eller hur, ni behöver inte tveka, ni ser alla gropar, tror ni, egentligen befinner ni er verkligen i en riktig grop, en riktig ormgrop.
Den är fylld med skuggfigurer.
Egentligen är det så att människan mer eller mindre somnar in under dagen, hon lever i villfarelsen av att vara vaken och närvarande.
Det är just i detta ljus det är svårt att vara närvarande, sinnesintrycken söver sinnet och sinnet blir mottagbart för allehanda angrepp.

Vad gör du i för starkt ljus, du kisar med ögonen eller lägger handen för, du skyddar dig, det blir för arbetsamt att befinna sig i starkt ljus hela tiden. Vi har sagt att var och en är en sol i Solens famn. Varje del är omgiven av tusen och åter tusen solar vilka bländar varandra. Skuggan ger skydd.
Natten kommer och skuggan ligger i bädden, nu sovandes.
Vilandes.
Detta kan tyckas vara motsägandes av mycket vi tidigare sagt.

Det finns ett lägre och ett högre jag, det lägre jaget leds av det högre. Det lägre jaget kan sägas vandra i dagens ljus, det är dock så att detta jag har behov av sin vägledare, det högre jaget.
Detta blir egentligen bilden av att ställa sig framför en spegel och se bilden och livet.
Det lägre jaget är bilden och den levande är livet.
Livets trådar är trådar i livets stora väv.
Den bilden lever i bilden av skogen.
Stenarna ligger här och var, de är inneslutna, rullar ihop sig.
Inom dem drömmer anden.
Träden har rötter, stenarna har rötter, allt liv har rötter, inte alltid synliga men de är alltid närvarande hos varandra.
I skymningen blir tecknen, de tydliga tecknen svårare att se med de yttre ögonen, sinnena skärps, människan måste anstränga sig för att se de trygga symbolerna. Nu suddas konturerna sakta ut, kropparna löses upp, nej – det är inga skygga gestalter eller spökbilder.
Det inre livet blir synliggjort.
Ser du i skymningen behövs inte kroppen för att synas, det inre livet vaknar och förnimmelsen är total för det skolade sinnet.
Förnimmelsen av värmen vaknar, förnimmelsen av kärlek lever,
Genom ljuset är ni skapade av värmen synliggörs ni, i skymningen, i natten är ni värmeavkännande varelser.
Kärlekens trådar väver i helheten.
I natten,
I nattens himlar strålar stjärnornas ljus.
Vad är dessa stjärnor,
Stjärnstoff lever i er,
Stjärnstoffet talar i er,
I natten strålar sanningens ljus,
Anden leder själen,
Själen är förbunden genom ljustråden/navelsträngen med kroppen, ljus och värme strömmar. Porlar genom denna. Förutan denna förbindelse skulle kroppen snabbt dö och själen irra vilsen, anden vet detta och leder själen. Varför sker detta?
Det högre jaget undervisas genom stjärnornas sånger om sin egen tillblivelse, ljusminnets sånger ljuder, sfärernas klanger.
Jaget erinras om livets tillblivelse för att i dagen tilltala och leda det lägre jaget.
Livsväsendet erinras om sanningens ljus,
Så klingar dessa tre vägar runt och i helheten.

Lämnade det gröna stjärnspannet

Steg in i natten

Stegen blev vingliga

Lyfte blicken såg stjärnorna

led mig

Slöt ögonen stegen var smygande säkra

Vem ser...

Den vilken sluter de yttre ögonen ser

Med

Hjärtat