vita drömmar

Jag låter mina vita drömmar
Falla ned i det azurblå havet
Ser dem stiga upp
Lapis Lazuli
Pärlorna
Lägger sig runt mitt liv.

Drömmarna är vita pärlor, de är skimrande vita, pärlemor.
De är pärlstoff,
Du håller dem i handen och släpper ned dem i det azurblå havet.
Dessa pärlor är skapade i de högre sfärerna.
De har missfärgats av rädslan att leva eller rättare sagt av icke hörandet.
De har missfärgats av de gjorda tankarna, vilsenheten i livet.
Sorgen över att se stegen bort från liv, vilka leder bort från livet.
Du har aldrig i egentlig mening stigit bort från livet, det sanna Livet.
Det är så och kommer alltid att vara så.
Du har alltid sett de inre pärlornas ljus och du har lyft fram dem, sökt vara där och ”locka” människan till modet att se sin inre pärlas ljus.
Du bär dem i dina händer.
Du lägger dem i det Azurblå havet,
Detta hav är rent, så rent att det näst intill smärta ögats lins att möta.
Du släpper ned dessa pärlor,
De tvagas rena till liv,
Nu stiger de upp i långa rader,
Lapis Lazuli,
Pärlorna är matta livlösa, de läggs runt halsen och putsas av själens bejakande till skimrande liv.

Du släpper ned dina vita drömmars pärlor
In i det Azurblå havet
De bär din längtan
Din oskrivna längtan
Dina vita drömmar
Pärlorna har skapats i sfärernas hav
Nu släpps de ned i eterns hav
Där sköljs de rena av tårarnas vatten
Azurblå ögon omfamnar dem
De stiger upp matta och de stiger in i dina ögon
De putsas rena av dina ögons händer
De fyller dina ögon
vandrar ut och in genom de öppnade portarna
Pärlhalsbandet ligger runt din hals är dina vita drömmars sanna ord.

Att vandra bort från livet,
Se havets blå yta omvandlas till en glasyta, ytan är djupt blå, nästan svart.
Egentligen är detta inte glas, det är stelnat livsvatten.
I havet, det eteriska havet är livet, änglarnas slöjor och därmed era slöjor.
Rörelsen stelnas,
Urtanken,
Urmeningen förstelnas.
Att stiga ur livet är att stiga ur urlivet, urtanken, urmeningen.
Går det?
Nej, det går inte, det går för en tid, men den hemlöse söker alltid sitt hem.
Ursprunget är där,
Ur sprunget,
Du ser nu sprickan i berget och du ser källådern springa fram. Källådern finner alltid vägen till havet, den är förbunden med havet, med alltet.
De liv vilka är förbundna förs alltid till varandra.
Går källådern rakt fram?
Nej, den sipprar fram mellan stenar och språng, var gång den smeker stenen och ser vägen tar den ett porlande skutt och sprider glädjens ljus.
Det är klart att källan suckar vid mötet av stenen, men den vill hem och den bärs hem av hennes händer.

Du söker en bild du var i denna natt,
Den heliga cirkeln, den gyllene cirkeln,
Du såg Solen, Fadern,
Den övre kupolen och du såg Modern den undre kupolen.
Du såg pärlorna stiga upp ur hennes händer, de en gång vita pärlorna,
Du såg hennes händer kämpa sig upp till ytan, verkligen söka sig genom gyttjelera,
Hon stiger upp ur leran,
Hon bär pärlor i sina händer,
Så länge har människan vägrat se hennes kärlek.
Hennes händer är över ytan, likt blommans knopp har de öppnats,
Pärlorna,
De steg upp och släpptes ned av Hennes händer.
Du såg den gyllenen kupolen och jordkupolen.
Du såg det stora ögat och du såg att det var delat, det är att kliva ut ur ursprunget – Rosen blir aldrig en utsprungen Ros den blir taggar i livet.
Jag är halv
Drömmen
är halv
Cirkeln
är halv
Ögat
är halvt
Kupolen öppnades ni steg in och han steg ur. Han steg ur/ut var av tanken, han steg ur tanken ur urtanken.
Den hemlöse söker alltid sitt hem.
Ursprunget är där,
Ur sprunget,
Den bärs hem av hennes händer.