slam - träsk - till god måltid

Hör du luften
Surra
Vibrera
Fåglarnas sånger
Cikador
Fallande droppar.

Ser du markens ringlande stigar
Rötterna andas
Minnen
Bladverket är tätt
Överallt trassel
Längtan
har slingrat dem samman
Du anar blickar
Goda
Hotfulla.

Ser du
Stammarnas höghet
Blommorna i deras kronor
Fjärilsljusets dans
Ser du tindrande pärlor
Honung
Guld
Skogen badar i lufthavet
Fukt droppar sjunger
Djungeln andas stilla.

Stiltje
Vibrerande liv.

Känner du floden
Ådrorna
Djuren
Växterna
Insekterna
Människostegen har tystnat
Var är den
Du andas fara
Känner dess närhet.

Du sätter dig stilla ned
lyssnar utåt
Du andas in
lyssnar inåt
Känner
faran fly
Känner
Närhet
Vill
Svar

Skogen förvildas då ingen ser den, kulturen försvinner bort och ändå är den där i skogens hjärta.
Kulturen är det skolade sinnets kärleks kraft.
Res så bort och var i djungeln och lev med bilden ovan,
Trädens stammar är oerhört höga, kronorna är i ljuset och samtidigt är de hjärthänder vilka ger skydd.
De ger skugga och skänker marken skimrande ljus, matar jorden med frön, gudomliga tankefrön,
Luften kan tyckas vara stilla, men fjärilarna dansar och beströr luften med små honungspartiklar, guldpärlor, dessa pudras över huden,
Fåglarnas vingar smeker luften och rör den i cirklar, andningsljuscirklar.
Lianerna binder allt samman, tankeströmmarna, de vilka en gång var kärleksströmmar.
Människan besöker då och då dessa platser,
De har skarpa macheters med sig, hugger sin väg genom undervegetationen.
Svärdet viner,
Kniven viner,
Hugger,
Slår,
Det finns en orsak varför de gamla folken benämnde de vita för de vita knivarna. De visste att man kan hugga sig en väg igenom, göra livet farbart. Men de visste också att undervegetationen sluter sig lika fort som den öppnats.
De gamla folken levde med sina ritualer,
Lärde sig livets vägar genom kännande lyssnande steg.
Vi skall inte stanna vid detta.
Djungeln är där och den vibrera med liv av liv till liv för liv.
Överallt finns rötter, rottrådar,
Överallt finns bäckar och floder under marken stundtals ovan.
Denna djungel är helt igenvuxen och därför säger vi att flödena är under marken.

Floden längtar till liv, då den inte är synliggjord eller frilagd är den en fara för mänskligt liv.
Insekterna är stingande.
Krokodilens käftar kan slå igen runt människan,
Det blir till slut ett ”kärr”
Tropikernas luft blir träskmarker,
De tröskar liv för det sovande ögat.

Se nu vad som behövs,
Slammet behöver lyftas upp,
Muddermaskiner höres,
Dagar och nätter förflyter,
Slammet grävs upp,
Tas till vara, blir näring för hennes liv.
En dag ligger floden där,
Ringlar,
Slingrar sig,
Sträcker ut sig och följer skogens, djungelns liv.
Farorna, fallgroparna är synliggjorda,
Käftarna kan inte greppa om och dra ned i djupets hålor.
Själen andas liv.
Vi använder inte muddermaskiner,
Vi använder våra händer,
Se barnet,
Det sitter i sanden och leker, gräver med sin skopa och bygger hus, säg nu inte att sandslott rasar,
Vad säger sandslottet,
Sandkorn till sandkorn blir helhet,
Slottet strålar silver och guld.
Se glassen,
Glass innehåller, grädde – ägg – honung
Den har frysts, nu vill ni servera glassen, ni värmer skopan och lägger upp runda välsmakande bollar.
Vad vi vill visa med detta är att en god måltid serveras då den varsamt lyfts fram med värmande händer.

Då ni vandrar tunga steg, möter svåra saker, eller blir slagna till marken,
Tillåt inte dessa käftar att dra ned er i djupet,
Tillåt inte dessa käftar att lemlästa er.
Tillåt dem inte att gömma sig under ytan, lyft fram dem och känn sorgens vinge vagga er till ro.
I ron lyfts smärtan,
Vi vill gärna säga i ron lyfter vi slammet och det blir till näring.
Vi lyfter inte samma slam gång på gång – det vill säga använder samma slam. Det skulle ju innebära att vi lyfter upp det och ni sväljer det igen.
Slammet finns där i er, men det har genom att ni har sett det ligga på stranden i ljus, blivit näring.
Se händerna framför digde håller daggens droppar
Hämtade ur de fria skogarnas källaDe bjuder dig att dricka dina ögon rena
Känn skogens liv fylla dig
…
Suckarnas saktsteg
vaggar
vemodets sånger
in i
lugn.
Slam kan vara av mångahanda slag ändå kommer det från samma källa - Andra livs erfarenheter eller vilja över ditt själv.
Det kan tyckas underligt att Vi ofta säger, läs inte andras liv.
Under perioder, skiften i livet är det av godo att inte läsa andras liv ur böcker.
Böckerna är av stor vikt, de får dock aldrig ta över.
Böckerna borde vara föräldrar, vägledare, de finns där men de har inget behov, ingen begärelse att ta över barnets liv, eller att barnet skall leva deras liv.
De är skimrande pärlor, solen finner dem, de gnistrar och fyller ögat,
Själen utbrister aha!
Med en salig suck.
Det kan tyckas märkligt att Vi så ofta säger tänk inte, Vi säger tänk, men tillåt tanken att vara det den är.
Tänk gudomliga tankar,
De är solstrålarnas ljus,
Anden utbrister aha!
Med en salig suck,
In och utandning.
Vad skrev du igår; tanken tänker fnöske - hjärtat tänker värme.
Mycket träffande ord eller hur?
Då ni inom citationstecken slänger böckerna, med detta avser vi att ni slänger böckerna och provar deras/ordens sanna väsen. Ni befriar er från bokklokskapen och finner er vandringsväg.
Ni öppnar indigomantelns ljus.
Böckerna blir nu vingar, dessa vingar famnar hjärtat.
Ni vandrar in i ert själv och ljuset uppenbaras.
Kärlekens ljus uppfyller er och strömmar ut i händerna,
Drick Älskade Drick,
Visdomen, huvudvisdomen läggs i hjärtats händer,
Bröstet öppnas,
Vingarna bär er i kärlek.
Kärlekens visdom är det enda språk vilket förenar,
Kärlekens språk är det enda gemensamma språket,
Kärlekens vingar förenar alla liv,
Förenar stammarnas heliga visdom,
Samlar dem runt den heliga elden,
Deras ansikten skimrar värme,
Deras kroppar skimrar värme,
Deras pannor bär pärlor,
De svettas ut tankens kyla,
Andas
Helig
Är
Kärlekens Hjärtas
Kraft.
…
tanken tänker fnöske och hjärtat tänker värme,

Stenar är i min värld vackra,de är inte hårda och kalla,tanken tänker kallt,tanken är egentligen ett dataminne,Den bedömer varje ögonblick ur minnet,Förstelnar
förstelnas,Blir en sten i hjärtat,Hjärtat värmer tankenOmfamnar tankenNu ler tanken, stenen blir varm och livgörande,Tanken andas i själens händer,Den inre heliga elden tillåts att brinna,