Andesommar

Ja – mitt liv är slut
Andelivet har börjat.

Andesommar,
Själens sommaräng dansar i vinterns händers ljus.

Samvetets röst sjunger i natten
Öppnar de svarta vingarna slutenhet
Visar deras stjärnbeströdda fjädrar
Faller in i ögonens vinklar
Öppnar upp hålens tömda tomhet
Ut ur själen seglar
Stenstodernas minnen
Upplöses
Stjärnskotten sjunger
Stavsångernas gnistrande vägar
Sanningsljuset strålar i nattens drömmar
Vänder vingarna
Vita öppnar dagens dagg be strödda ögon
Dropparna öppnar händernas skimrande hjärtljus
Himmelsmänniskan leder jordmänniskan i vinterns rena klarhet

Själens sommaräng dansar i vinterns händers ljus.
Just Nu;
Ett av de mest farliga orden i denna epok, epokgörande epokalyptiska dröm.
Epokalyptisk dröm – vad är nu det – Epokalyptisk, ja, det kan synas vara calypso, en dans fylld med rörelse. Denna rörelse kan inte leva då lederna, kugghjulen har stelnat eller rostats, de måste smörjas. Andningen kan inte leva om den stelnat; eukalyptus renar andningen.
Så epokalyptisk dröm är rörelse, är liv.
Epok är oändlighetens ström.
Epokgörande är förstelnad rörelse, då rörelsen frigörs blir detta epok gör ande.
Andens ljus gör epoken till epokalyptisk dröm.
Det visar att just nu är en trasig ventil, den ventilen släpper ut luft, ringarna är upplösta.
Andningsvägen har luckrats upp.
Luften pyser ut.
Detta är ansvarslöst liv, inte liv detta är en ansvarslöst livsgärning.
Ansvaret har luckrats upp av de yttre ringarna, de har inte blivit stadfästa av de inre ringarnas ljus.
Denna så kallade livsföring är lustans lakejers dans.

Den vita Solen är det renade ljuset,
Är det renade ljusets steg,
Det renade ljusets steg bär människans steg i glädje
Varje människosjäl bär längtan till att bära dessa steg hem
Då de icke tillåts detta dväljs de i gravens kammare
Törstar i öknen efter vitt ljus
Det yttre ljuset förbränner deras själars floder
Ådror fyllda med kärlekens värme.
Den vita Solen är sanningens ljus,
Själarna dväljs ty då de överger eller lämnar det vita ljuset har de för en stund lämnat sitt själv, de lever i sig själva, de förverkligar sig själva inte sitt själv.
Människan talar inte människoandens varande liv.
De yttre ringarna dras åt runt ventilen av andra livs händer, idoldyrkan kan Vi kalla det. Dessa ringar blir tumskruvar, de skruvar fast händerna, tummen och hjärtats gärning blir skruvad,
Just nu är att ha tummen mitt i handen, denna tumskruv binder gärningen till bländverket.

Se Flygeln,
Flygen väntar i andakt, blank skinande putsad, smekt av kärlekens händer.
Flygeln har ett lock, ett trekantigt lock, staven håller locket uppe.
Locket är uppfällt över strängarnas liv, himmelshänderna är runt själarnas dansande sångliv.
Strängarnas vägar är där, för det stängda ögat kan det synas vara ett myller av liv, ett myllerverk.
Ett verk av myller.
Myrstacken ser också ut så för det stängda ögat.
Varje sträng har ett mål, en väg, ett syfte, Vi skall inte stanna vid vad varje del heter, det är i detta sammanhang oväsentligt. Att namnge är i många fall, alltid, att låsa fast något, att namnge förenklar mötet med vardagen, samtidigt låser det fast livet i en fast form, blomman blir en blomma, människan blir en människa, livets strömmar, dofterna, livets väsen faller ned i en grop.
Det finns många vackra bilder;
Vida världen, vida vyer, vidga vyerna,
Vidsynthet, vidvinkel, vidvinkelseende är gott att öva att våga vara i.
Låt oss så återvända till flygeln,
Flygeln har en pall framför sig, den har pedaler, gyllene fötter,
Den har tangenter svarta och vita.
Det vita omfamnar det svarta, eller kanske är det så att det svarta öppnar det vita?
Se så ögats pupill, denna öppnar sig och slutes.
Nåväl.
Steg höres,
Sätter sig ned, allt är tyst väntan,
Det är en vacker gest att bre ut vingarna, bre ut frackens vingar bakom, över. Då det är en klänning bres den ut framför, över. Du tar ett djupt andetag, hör knappnålen falla,
det är att höra en knappnål falla, sträcker fram armarna, sträcker fram fingrarna, rör dem, mjukar upp lederna,
Åter; inandning,
Fokusera, det är att höra en knappnål falla,
Du hör tonen falla in i dig, du lyfter upp den,
Fingrarna följer med, de faller ned över tangenterna,
Anslaget,
Andens sus,
Fingrarna faller ned mjukt, ackorden ljuder.
Ljudar ut i rummet,
med luften,
Vävs samman.
Musikstyckets slingor böljar,
Klangslöjor sveper
Runt
Livet.
Böljar
Rör sig
Rör luften
Rör livet.
Livets rörelse är genom det svarta och vita i samspel, samklang.
Du är redskap, alla våra redskap är skönhet genom den musik vilken strömmar genom dem. Belivande rörelseredskap till skapande skönhet.
De sitter vid elden och samtalar,
Berättar om dagens ljusa steg,
Berättar om dagens sorgesteg,
Sluter dem varsamt i sina händers kärlek,
Överlämnar dem i vördnad till aftonens händer,
Så vaknar den nya dagen i vitt kysst.
De kysser varandra med daggens droppar.

Låt oss så se på detta ord, detta nu – varande begrepp; sanning.
Detta ord har blivit var och ens/den enskildes sanning.
Denna sanning lyder: Lev ditt liv i sanning.
Detta innebär att alltid lyssna inåt till det egna/enskilda hjärtat;
Det heter eller sägs vara för det allmänskligas bästa.
Detta inåtlyssnande är att lyssna till hjärtats röst, men det har spårat ur eller ut. Det har blivit ett slags självförverkligande för allmännyttan.
Sanningen är var och ens – sant är detta, mycket sant.
Men sanningen är fri och obunden, därav ordet sannhet.
Sanningen är vit, den är att kunna möta vilket väsen du än vänder blicken till utan att namnge det/den och därmed låsa fast dess väsen/låsa fast den i en form.

Sanningen är att bli väsendet – det är frihet – det är att ge fri.

Sanningen och friheten ligger nära varandra och är ursprungets vita lilja, ursprungets vita ros,
Ut sprungen vit ros.
De vita liljornas rena ljus doftar i himmelssalarnas dans,
Upp stiger människosjälen ur kroppens bojor
Dansar i himmelsdansen,
Med himmelsdansen i Andens ljus,
Anden leder själen.
Själen längtar alltid till rörelse, längtar till liv, den bästa beskrivningen för denna längtan är dans, därav detta upprepande av odet dans.
Dansen är sfärernas musik och denna musik väver i själen, hur kan den uttryckas bäst än genom dansen, det är dock så att all konst lever i denna rörelse.
Kroppen ger stadga eller form, men rörelsen förmår inte att evigt vara kroppsbunden, hur skall den förmå det, det vore likartat med att gräva ner kroppen i jord, stampa ytan och säga; lev.
Därav sker nattens liv, kroppen ligger i bädden, själen ges fri att dansa i andens ljus,
De sitter och språkar vid elden,
Stjärnljuset faller in,
Människan vandrar in i dagen
Andekysst genom Själen.

Sanningen och friheten ligger nära varandra, är ursprungets vita lilja, vita ros.
Människan eftertraktar friheten och sanningen genom att vilja se till sin beskärda sanning och frihet.
Friheten är vitt ljus, båda dessa är vitt ljus.

Det går inte emot något av det Vi tidigare sagt eller visat.
Vi har sagt: Värna om ditt själv, det egna livet, lär känna dig själv.
Låt oss för en stund stanna vid detta,
* Värna om ditt själv,
Lägg handen runt ditt hjärta, låt ingen söka vända det mot dig, låt ingen vända ditt ansikte bort från gudomens ljus. Det är att värna om den du är genom gudomens skapande kärlek.
Lägg vingen runt ditt hjärta.
* Det egna livet.
Lägg handen runt din gärning, öppna hjärtats väg.
Det egna livet innebär; se att livet är egenartat, särskilt, varje liv är unikt, låt inte andra livs åsikter färga din väg.
Lägg vingen runt din gärning.
* Lär känna dig själv.
Lägg handen runt ditt hjärta, din gärnings skapande ljus.
Att lära känna sig själv är mötet med självet, det är att bli vit.
Öppna vingarna flyg i ljusets frihet i andens ljusgärning.

Detta sammantaget blir nu:
Känn dig själv, känn ditt andeväsen, ty däri är sanningen och friheten. Friheten erhåller ni först då ni inser att ni är världssjälen,
Är i världssjälen.

I dagen klingar orden; lev ditt liv i frihet, lev ditt liv i sanning.
Denna innebörd blir, även om den inte är menad så att linda in sig i en kokong.
Denna kokong är inte ljus eller silkestrådar, den är mera likt klistertrådar, de vidhäftar och låser självet i det egna självet.
Det finns många typer av lim, förr fanns det lim vilka klistrade samman så var det bra med det. Nu finns det epoxylim, snabbhäftande lim.
De fäster ihop mycket fast, och de härdar, blir starkare och starkare, tar över väsendet, efter tre dagar och nätter har de ofta härdat klart, stegrats till förstelnad verkan.
Dessa lim är snabblim, snabblösningar, är att mötas i vimlet, ta emot andra livs sanningar, låta dem bli egna och leva i sanning; deras sanning. Det är snabblösningar, och de är mycket svåra att genomskåda, nästintill omöjliga att genomskåda, precis lika svåra som det är att se fogarna sammanfogade ytor.
Oftast brister dessa fogar om inte annat så spricker själen i tusen bitar, antingen utåt eller inåt.
Vi sade alltså att det kan liknas vid att linda in sig i en kokong, silkeshandskar är mjuka, de skyddar mot kyla och värme, denna kokong bär inte silkesvantar,
Den valda vägen är hård, inom citationstecken är det att välja den dödsdömdes vandring.
Tidsanden, andemänniskan säger till er: Lev ditt liv i lyssnande till hjärtats andeljus.
Människoanden säger: lev ditt liv lyssnande till hjärtats röst.
Vari ligger skillnaden?
Skillnaden är att andemänniskan visar objektivitet,
Människoanden visar subjektivitet.
Människoanden är i varande, det vill säga: är i övande, lärande process.

Människan eftersträvar, suktar efter frihet. Mer eller mindre säger hon at hon vill ha sin beskärda del i rättvisans namn.
Så är det; omedvetet beskär hon sitt liv.

Se nu andemänniskan, världssjälen är i andens ljus, världssjälen är i hjärtat/ hjärtat, själshjärtat i Anderhjärtats blodomlopp.

När – i den stund – i det ögonblick då människoanden inser detta upplöses formen för människan, människogestalten är inte längre kroppsbunden.
Detta är att ta tag i trådändan och dra, den ”virvlar” spinner upp sig, ljustråden är inte klister den är av ljus och den är oändlig.

Fjärilen breder ut, vecklar ut vingarna och flyger fri.
Det är också bilden av solfjädern,
Hon vecklar ut solfjädern, med behagfulla rörelser för hon solfjädern fram och åter,
Befriar sig själv från alla farhågor/tankestoff.
Möter sitt själv.
Ibland erfordras det att solfjädern åker upp med en smäll, det sker då livet är i fas med den gudomliga andningens puls och själen vägrar ingå i världssjälen.

Vad är sammanfattningen:
Människan eftertraktar och kämpar för att få frihet, sin beskärda del, därigenom beskär hon sitt liv och blir ofri.
Hon blir nämligen beroende av varje millimeter hon tillskansar sig, hon blir beroende, begärs - beroende av varje markområde hon erövrar, den givande gesten uteblir.
Hon blir begärs - beroende av varje millimeter hon tillskansar sig. Hon lever i kramp och upplever en illusionistisk frihet.
Den friheten är ofrihet.

Då människan inser att hon är fri. Då människan inser att hon är i ursprunget, vilket är fritt – alltid fritt/frihet/ sanning då upplöses kroppsbundenheten, hon är helhet.

Det är det vita ljuset, vilket också beskrivs av de vilka sett övergången.
Det är det vita ljuset ögat möter då det blickar rakt in i solen.
Det är den vita dimman.
Det är att se alla konturer upplösas.
Det är att klart inse att: jag är fri.

Allt ”yttre” varande är gudomlig tanke, jag släpper de egna farhågorna – tanken; då strömmar den gudomliga tanken in i mig – varde ljus – var ljus –
I Gudomens ljus strömmar världssjälen in i människosjälen till ljus i Gudomens ljus.
I Andeljuset/världstanken strömmar världssjälen/Världskänslan in i människosjälen/människokänslan till liv i världssjälen.
Förnimmande världssjälen i mig lever jag i Andens ljus i frihet, i sanningens ljus,
Friheten och sanningen är ett heligt förbund,
Detta förbund är sannheten.

Friheten är mannens längtan,
Sanningen är kvinnans längtan
Friheten är det manliga elementet,
Sanningen är det kvinnliga elementet.
Sanningen värmer friheten, friheten ger stadga eller höljer om sanningen.
Sannheten är det heliga äktenskapets förbund.
Sigillet är; vörda och älska varandra i evig tid/ i oändligheten, genom universums hjärta.
Förnimmande Andens ljus i oss lever vi i världssjälen i sanning i kärlek.
Detta är bilden av att mannen bär vänstra vingen i sin högra hand och kvinnan bär högra vingen i sin vänstra han.
Vems vingar bär de? De bär Örnens vingar.
Ser ni de blir Örnens kropp,
Örnen vakar över,
Lyssnar med stark blick,
Vingarna bres ut över,
Örnen svävar fri,
Andas ren luft,
Örnen kan inte flyga med en vinge
Livet kan inte flyga i obalans och genom brustna drömmar,
Genom brustna löften.
Mannen och Kvinnan Är Örnens Vingar,
Åter är detta strömmen av in och utandning, det är den harmoniska åttan, lemiskatan och Örnens blick är ljus och värme till kärlek.
I begynnelsen var kärlek,
I begynnelsen var ordet.
Kärlekens Vingar
Kysste Luften
Vidrörde Luften
Skapade ordet – Formade gestaltande Liv.