Under en längre tid har dropparna stigit fram och glaspärlorna lever kvar.
Dropparna faller,
Vattenpölen är där,
Den vita kroppen är där,
Liksom den vita tanken, bönen, hjärtat, önskan,
Droppen faller,
Färgas röd,
Kärleken faller ned över,
Höljer
Omsluter.
Den vita fjädern föll ned i hennes hand, den vita boken ligger på stenen,
På altaret,
Deras kärleks sång skriver svarande tecken. De tecknen finns redan sången väcker dem, detta kunde inte ske på grund av föråldrat synsätt.
Detta föråldrade synsätt är det sätt vilket många i den så kallade nya rörelsen uttalar.
Det de inte ser eller vill se är att de är förivrade, förirrad boskap.
De hade en väg, fylld med skönhet,
Gavs redskapen att skriva vita ark,
Vita vingar,
Pennorna rafsade hål i arken och läckte bläck, det blev bläckplumpar.
Till viss del kan dessa bläckplumpar liknas vid dammbyggen.
Det vilket skulle leda till medveten andlig frihet, insikten av helhetens kärleks bud, inringade friheten genom det vanliga temat: Penninghjulen eller penningskallrorna.
Märkligt är det hur rädsla kan få vacker hud att knottra sig och krympa ihop.
Nej, det är inte märkligt däremot borde människan stanna upp och säga att det är märkligt.
Kanske skulle hon då med full kraft se det hon gör med enkla självklara sanningar.
Ja – Sanningar, Gudomliga Sanningar.
Vad har skett då pennan spottar bläck?
Kanalen har stängts, bläcket har inte det rätta flödet,
Kanske räcker det med en enkel morgontvagning,
Oftast är det dock så att ju längre bort stegen har tagits desto större hinder har byggts.
Pennans spets måste nu ligga länge i källans vatten för att lösa upp stoppet.
För att kanalen skall friläggas och pennan åter skall skriva de vackra tecknen.
Detta kan även kallas för inspirationstorka, solglasögon har satts på och förhindrar inspirationens ljusflöde.
Nåväl bläckplumpar är vackra i sig, men inte för att bära sannhet in i livets sfär.
Vi har länge nu talat runt de vita drömmarna, det vita ljuset,
Arket är vitt, vi benämner det; de oskrivna tecknen att du skriver/ni skriver nya tecken.
Tecknen är förskrivna de är där, de lyfts fram i ert ljus.
Då barnet lär sig att skriva eller har svårigheter kan den vuxne svagt skriva före, förskriva, barnet behöver sedan bara följa tecknen.
Barnet slipper få kramp i handen,
I själen och i hjärtat.
Det blir ett flödesregn av klangljus inom och utom - utom och inom, runtom över.
Dessa tecken känner hjärtsjälen igen och de ges hela tiden ansikten,
Dessa ansikten blir det du skrev idag:
Ljusleende minnesansikten
Smeker hjärtats rum
Dessa ansikten, ljusminnen lyfter slöjan av hjärtats bojor.
Genom detta kan modighetsstegen tas.
Du står vid stranden av allt det förgångna
Blickar bakåt,
Den ena vågen efter våg väller fram,
Du möter ansikte efter ansikte,
Frigörs,
Du faller ned på knä,
Känner att du inte orkar mer,
Du håller händerna för ansiktet,
Känner tårarna rinna nedför armarna,
Ringla sig nedför,
De faller in i havet,
Du vill inte mera,
Vill förena dig med havet,
Inser att du redan är havet,
Du faller samman
Ser stenen och vet att du är stenen,
Stenen är vår skyddade hand runt dig,
Kroppen ligger på stranden,
ett tomt skal,
Orkeslösheten har tagit över.
Kärleken lämnade henne.
Havets vågor öppnas,
Snäckan stiger upp,
Öppnas,
Ur dess famn stiger hon,
Naken,
Ohöljd,
Stjärnbeströdd,
Hon förs in till stranden
Känner igen sitt skal
Sträcker fram handen
Smeker skalet
Fyller kroppen
Helad vandrar hon in i Gryningen
Skymtar hans längtans röst.
Hon står i ängens famn
Håret är tovigt
Kläderna hänger i trådar
Hon vill inte mer
Gräset viker undan,
Blommorna stiger ned
Molnen faller ned över
Tunga
Hon ser jordens kropp sina
Hon bryr sig inte längre
Hon håller händerna för ansiktet
Gråter
Tårarna rinner nedför armarna
Faller ned
Vattnar jorden
Blommor växer upp
Gräset susar stilla
Bäcken porlar
Runt tårpilens rötter
Solstrålar lyfter undan hennes händer,
Vinden kammar håret silverljust
Spindelmor höljer hennes kropp
Pilträdets händer lyfter henne upp
Glaspärlor sjunger i klädnadens mönster
Ögonen tindrar stjärnors ljus
Huden skimrar aprikos
I händerna håller hon murgrönans bladskålar
fyllda med vita blommor
Hon ser honom komma
Nära.
Vad visar dessa bilder?
Insikten i att allt liv är förenat,
Ibland kan det tyckas att livet är drabbat av den ena straffdomen efter den andra. Outtydbara tecken.
Varför måste allt förstås med den mänskliga tanken, det kan synas vara straffdom, det är det inte.
Allt kan inte ske med en gång,
Allt måste ske vilket har en mening, det är tillitsfullt att andas i det.
Det går inte att bortse ifrån meningens klanger, de är där och de bär en önskan till liv och det livet är verklighet.
Regnet faller,
Dropparna faller,
Den röda droppen faller ned över,
Kärlekens mantel faller ned över,
Omsluter och Höljer.
Det är:
Kärlekens mantel föll ned över henne
Likt ett mjukt regn.
Dropparna faller,
Vattenpölen är där,
Den vita kroppen är där,
Liksom den vita tanken, bönen, hjärtat, önskan,
Droppen faller,
Färgas röd,
Kärleken faller ned över,
Höljer
Omsluter.
Den vita fjädern föll ned i hennes hand, den vita boken ligger på stenen,
På altaret,
Deras kärleks sång skriver svarande tecken. De tecknen finns redan sången väcker dem, detta kunde inte ske på grund av föråldrat synsätt.
Detta föråldrade synsätt är det sätt vilket många i den så kallade nya rörelsen uttalar.
Det de inte ser eller vill se är att de är förivrade, förirrad boskap.
De hade en väg, fylld med skönhet,
Gavs redskapen att skriva vita ark,
Vita vingar,
Pennorna rafsade hål i arken och läckte bläck, det blev bläckplumpar.
Till viss del kan dessa bläckplumpar liknas vid dammbyggen.
Det vilket skulle leda till medveten andlig frihet, insikten av helhetens kärleks bud, inringade friheten genom det vanliga temat: Penninghjulen eller penningskallrorna.
Märkligt är det hur rädsla kan få vacker hud att knottra sig och krympa ihop.
Nej, det är inte märkligt däremot borde människan stanna upp och säga att det är märkligt.
Kanske skulle hon då med full kraft se det hon gör med enkla självklara sanningar.
Ja – Sanningar, Gudomliga Sanningar.
Vad har skett då pennan spottar bläck?
Kanalen har stängts, bläcket har inte det rätta flödet,
Kanske räcker det med en enkel morgontvagning,
Oftast är det dock så att ju längre bort stegen har tagits desto större hinder har byggts.
Pennans spets måste nu ligga länge i källans vatten för att lösa upp stoppet.
För att kanalen skall friläggas och pennan åter skall skriva de vackra tecknen.
Detta kan även kallas för inspirationstorka, solglasögon har satts på och förhindrar inspirationens ljusflöde.
Nåväl bläckplumpar är vackra i sig, men inte för att bära sannhet in i livets sfär.
Vi har länge nu talat runt de vita drömmarna, det vita ljuset,
Arket är vitt, vi benämner det; de oskrivna tecknen att du skriver/ni skriver nya tecken.
Tecknen är förskrivna de är där, de lyfts fram i ert ljus.
Då barnet lär sig att skriva eller har svårigheter kan den vuxne svagt skriva före, förskriva, barnet behöver sedan bara följa tecknen.
Barnet slipper få kramp i handen,
I själen och i hjärtat.
Det blir ett flödesregn av klangljus inom och utom - utom och inom, runtom över.
Dessa tecken känner hjärtsjälen igen och de ges hela tiden ansikten,
Dessa ansikten blir det du skrev idag:
Ljusleende minnesansikten
Smeker hjärtats rum
Dessa ansikten, ljusminnen lyfter slöjan av hjärtats bojor.
Genom detta kan modighetsstegen tas.
Du står vid stranden av allt det förgångna
Blickar bakåt,
Den ena vågen efter våg väller fram,
Du möter ansikte efter ansikte,
Frigörs,
Du faller ned på knä,
Känner att du inte orkar mer,
Du håller händerna för ansiktet,
Känner tårarna rinna nedför armarna,
Ringla sig nedför,
De faller in i havet,
Du vill inte mera,
Vill förena dig med havet,
Inser att du redan är havet,
Du faller samman
Ser stenen och vet att du är stenen,
Stenen är vår skyddade hand runt dig,
Kroppen ligger på stranden,
ett tomt skal,
Orkeslösheten har tagit över.
Kärleken lämnade henne.
Havets vågor öppnas,
Snäckan stiger upp,
Öppnas,
Ur dess famn stiger hon,
Naken,
Ohöljd,
Stjärnbeströdd,
Hon förs in till stranden
Känner igen sitt skal
Sträcker fram handen
Smeker skalet
Fyller kroppen
Helad vandrar hon in i Gryningen
Skymtar hans längtans röst.
Hon står i ängens famn
Håret är tovigt
Kläderna hänger i trådar
Hon vill inte mer
Gräset viker undan,
Blommorna stiger ned
Molnen faller ned över
Tunga
Hon ser jordens kropp sina
Hon bryr sig inte längre
Hon håller händerna för ansiktet
Gråter
Tårarna rinner nedför armarna
Faller ned
Vattnar jorden
Blommor växer upp
Gräset susar stilla
Bäcken porlar
Runt tårpilens rötter
Solstrålar lyfter undan hennes händer,
Vinden kammar håret silverljust
Spindelmor höljer hennes kropp
Pilträdets händer lyfter henne upp
Glaspärlor sjunger i klädnadens mönster
Ögonen tindrar stjärnors ljus
Huden skimrar aprikos
I händerna håller hon murgrönans bladskålar
fyllda med vita blommor
Hon ser honom komma
Nära.
Vad visar dessa bilder?
Insikten i att allt liv är förenat,
Ibland kan det tyckas att livet är drabbat av den ena straffdomen efter den andra. Outtydbara tecken.
Varför måste allt förstås med den mänskliga tanken, det kan synas vara straffdom, det är det inte.
Allt kan inte ske med en gång,
Allt måste ske vilket har en mening, det är tillitsfullt att andas i det.
Det går inte att bortse ifrån meningens klanger, de är där och de bär en önskan till liv och det livet är verklighet.
Regnet faller,
Dropparna faller,
Den röda droppen faller ned över,
Kärlekens mantel faller ned över,
Omsluter och Höljer.
Det är:
Kärlekens mantel föll ned över henne
Likt ett mjukt regn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar