Den död vilken jag vet är en synfälla. Att fly ifrån denna smärta vore att svika det liv jag vet är sant. Att fly denna vånda och vanmakt vore att fly bort ifrån det viktigaste i livet. I den dröm jag djupt i det inre vet är orsaken till smärtan, till sorgen. Det är egentligen inte smärta, det är djup sorg, det är drömmens gråt,
Drömmens gråt, den dröm jag vet är sannhet, hjärtat vet dess ursprung.
– Drömmen gråter över den oseendes blickar, över den oseendes stängda ögonlock, ögonlocken tillåts inte att vara renande händer, ögonfransarna tillåts inte att måla drömmens förverkligande,
Den rädde har slutit drömmen in, in i sin knutna hand.
Den handen är inte förbunden med hjärtat, den är avsliten av begärelsens käftar, av tomma ögonhålor har den slitits av, kraniet ler inte längre, rosens blod fyller de tomma hålorna med djupa suckars nöd.
Den rädde har slutit drömmen in, in i sin knutna hand.
Skeppet seglar med svarta segel, seglen hänger slaka utan andning, Skeppet är tomt och innehållslöst, från dess inre höres kvidande ihåliga suckar,
Skeppet är ett spökskepp, irrande utanför havets strömmar.
Han sitter på klippan med ljuset i sin hand,
Havets vågor sjunger
Smeker klippans grund
Vita blommor dansar runt
Han ser in i lågan
Smeker lågan
Tar in
Känner liv
återvända
Kupar handen runt i kärlek
Han lyfter ögonen
Ser det gamla rasa samman
Han låter den gamla vinden släcka lågan
Lågan vandrar in i hans hjärtas slutna rum
Ger honom livsork
Han sugs in i klippan
Blir klippan
Hård är hans väg
Han banar sin egen vinst
I det gamlas spår
Ögonen ler döda
Han känner värmen
Lågan smeker hans inre
Han slår undan den med dubbla slag
Hon sitter på klippan med benen under sig
Havets vågor är stilla
Mörk
Hon ser havets stillhet
Ser dess stängda yta
Sorgen är i hennes bröst
Håller händerna runt hjärtat för att inte brista
Hon väntar
Väntar
En
Krusning
Havet öppnas sakta
Hon ser de mörka vingslagen
Ser händer sluta hans blick
Ser kraven
Ångestens snaror
Ser tusen händer sträckas efter hans händer
Han ser in i sitt hjärta
Smeker den röda rosen
Ögonen öppnas sakta
Hon smeker havets yta
Ljus
Klippan öppnar händerna
De är i händerna
Två Fjärilar dansar in i ljus
Skrudas i skimrande kläder
Två Fåglar flyger med luften
Cirklar
Svävar
Runt
Två blommor öppnas i livets äng
De kysser varandra med daggdroppars ljus
Hon vandrar in i hans ögon lyfter lågans värme
Han vandrar in i hennes ögon öppnar hennes hjärtas tillit
Deras händers ljus är i varandra
Spindeltråden
Skimrade
Klättrade uppför
Skrudades i skimrande vintersol
Ljusvattenfallet föll in i höstens blommor
I nattens sorg,
Plötsligt ser jag ett vitt ljus, stjärnstrålar, stjärnan strålar starkt in i pannan, in i mig, den helar mig.
Den vandrar i kroppen,
Den är bilden av;
Sitter och ser solen genom trädens grenar, solar överallt-
Denna stjärna är vit,
Såg Trädet,
I grenklykan fanns en droppe,
Den strålade,
Silverljus.
– Dörrarna måste öppnas med varsamhet,
Inte innan allt är färdigt.
Ser en vit boll falla ned i havet, ljudet av fallande eld ned i vatten uppstår, det bubblar kolsyrebubblor, det är vita ljusdroppar,
Bollen sjunker ned och ytan stängs.
Havet är mörkt och stilla, livshavet är stilla och sorgfyllt, inga bilder av det egentliga skeendet är synligt.
Det är upplevelsen av att livet är över, det är matt, orkeslöst, meningen i samtliga steg är borta, utförs bara av ett inre eller yttre måste.
Det är att leva utan hjärta eller det människan benämner leva med ett brustet hjärta.
Det är att överlämna hjärtat till kärlek, i kärlek till ett stort hjärta.
Det egna hjärtat lämnas över eller in i en tvåsamhet vilken är menad, tvåsamheten upplöses, kärleken hos den ena är så stor att den lämnar kvar hjärtat hos den andre för att denne skall överleva.
Den andres kärlek är egentligen inte mindre, ty då denna upplevelse av ett brustet hjärta är, då är det också så att deras kärleks hjärta överlämnas till världssjälens hjärta och därmed är detta hjärta omslutet av och med andeljus.
Denna kärlek upphör aldrig.
Den vilken med öppnade ögon vandrade in i detta, vet innebörden och är redo att lämna allt för att vandra de nya stegen. Ty dessa steg är helt nya, de är det ofödda barnets steg. Dessa själar har alltid varit i varandra, deras vägar och steg har aldrig tidigare korsats. Deras livsvägar har aldrig varit, låt oss säga: en dans på rosor eller ett svävande på rosenmoln eller blå skimrande drömmar. De har vandrat genom öknar och funnit oaser, de har slagits ned av åska och blixtar, deras hjärtans blod har vattnat jorden, deras ljus har alltid burits av andens händer, varit omgärdat av och med andeljus.
De förs samman ty deras livsuppgift är helande, läkande.
De förs samman därför att de blir en helande boll eller ljuscirkel.
Den vita bollen faller ned,
Bollen är deras händer, dessa omsluter bollen, i dess inre är deras kärlek, deras liv.
Den lyftes en gång upp, då de möttes,
Då den ene vandrar bort faller den ned i det stora eterhavet, i indigohändernas ljus.
Den vilken med öppnade ögon vandrar in, det har Vi sagt.
Nu sitter hon på klippan och ser det mörka havet.
De slutna ögonen.
Detta kan liknas vid en teater,
Salongen är fullsatt, publiken hör förberedelserna och fylls med förväntan.
Draperiet öppnas sakta,
Kulisserna öppnas sakta,
Med ett vindsus öppnas scenen och det heliga skådespelet kan börja.
Hon har blickat in i indigohavet,
Hon möter skådespelet, det nya livet i vitt ljus,
Detta kan liknas vid Granen och julklapparna,
Barnets förväntan, vi talar här om barnets rena förväntan.
Barnets rena förväntan är vitt ljus, den bär inga bilder om paketens innehåll, innehållet är inte det viktiga, utan stämningen.
Stämsången,
Lyssnandet.
Dörrarna måste öppnas med varsamhet,
Inte innan allt är färdigt.
Livets trådar, kärlekens trådar böljar i universums oändlighet,
Den ene har flytt på grund av det gamla. Kändas verklighet. Det tar tid att hela såren, att inge modet, att leda stegen rätt, men dessa möten är oundvikliga och de sker, ibland på sätt vilka människan inte anat.
Med sin vildaste fantasi inte kunnat drömma om.
De sker, men kulisserna kan inte öppnas i förtid, draperierna kan inte öppnas i förtid,
Men detta skådespel är skönhet, i separationen är det den största tragedin, detta går inte att förneka.
Minns dock att då blommorna vissnar är det tragedi, men deras skönhet är där och höstens blommor blommar nu.
Detta är de skrivna tecknen
detta är de oskrivna tecknen
icke skrivna av människan
skrivna av änglars händer
I Andens ljus
Detta är skrivna tecken icke sedda av människan
”de vandrade livets stigar följde tecken de inte visste om”
Visade till människans hjärtas händer
De tecknen skrivs med vita fjädrars sus
De är smekningen av ängelns händer runt hjärtats rum
Detta är skrivna tecken
Detta är oskrivna tecken
De är oändlighetens vilja
Är frihet i gudomens ljus genom kärlek:
”Han sträckte ut handen, med kärlek smekte han bort jorden från hennes panna.
Hon steg in i hans famn, han doftade skinn.
De andades närhet.
Tiden var kommen att åter färdas på vägarna.
Hon skyndade sig in, med lätthet satte hon på sig färdkläderna, han väntade i solens strålande ljus.
Han sträckte ut handen och hjälpte henne att stiga upp.
Mullret fyllde åter luften.
De susade fram på vägarna över vidderna, smekte kurvorna. Kände fartens frihet fylla sig.
De visste det inte men;
De följde en sedan länge nedskriven färdväg.
Dagen vandrade in i Nattens famn,
Nattluften var ren och befriad alla tvivel, alla tveksamheter i livet var borta.
Det var bara de tillsammans, okända och ändå kända för varandra.
Omgivningens ord dunstade bort.
Över dem var den mörkt blå baldakinen, skrudad med tusende ljusblommor. I natten dansade blommorna för dem, stjärnorna sjöng deras sånger till dem
Moder Måne log stilla, hon såg drömmens väv bli.”
I tystnadenupphör tiden
där vaknar det vita ljusets tid
där lever orden i ljus
där strömmar de värme till frysande själars längtan
Tid,
Oändlighetens vävande klangljus,
Ängen beströdd
Skrudad i tusen och åter tusen diamanter
Spindeltråden
den skira spindelnätstråden rörde sig med vinden
fylldes med regnbågsljuset
I stillheten visade den livets ursprung
skönheten
Ljuset
Ljushänder
Spindelnätets trådar
I ljuset strålar själen i andens ljus
Dörrarna öppnas
vi är i helhetens ljus
En stjärna en silver sol fyllde mina ögon,
Hämtade mina ögon
En vattendroppe i grenens fingrar
Fingrarna höll den varsamt
Tystnaden
Den vita tomheten
Där talas ordens sannhet
Oändlig frid fyller ängen,
Den tindrar av tusen och åter tusen diamanter, En stjärna en silver sol fyllde mina ögon, Hämtade mina ögon, En vattendroppe i grenens fingrar, Fingrarna höll den varsamt,
i höljande väntan
den skira spindelnätstrådenden rörde sig med vinden fylldes med regnbågsljuset I stillheten visade den livets ursprung skönheten Ljuset Ljushänder Spindelnätets trådar I ljuset strålar själen i andens ljus Dörrarna öppnas Varsamt i omfamnande svar
I Solljuset lever Andens ljusSolljuset väcker
Vatten porlar stilla
Markens händer öppnas
Ljuskaskader faller ned
Fyller
Uttorkade
flodfårans längtan
Runt stenarna
I stenarnas öppnade kronor
Dansar vattnets sånger
Den vita solen öppnas
Regnbågsstjärnor
Faller ned
De
Såg
I solljuset lever Andens ljus
Näckrosbladens händer
Lyfter hennes klädnad
Skimrar
Månljus
Han ger henne handen
Till stöd
Ögonen strålar
Solljus
De stiger in i vattnets famn
Omslutes
Han lämnade henne
Marken stelnade
Snöns vita händer
höljer deras kärleks hjärta
Snöstjärnorna
Vita strålade klingande klanger
Bäcken porlade
Sjöng ljus till hennes tyngda ögon
Höll livet öppnat
Kärlekens ögon glimmade varmt runt henne
Den vita vargen lade sig runt henne
De tres händer värnade om hennes hjärta
Örnen svävade över
Gav henne en fjäder
I dagens ljus var den fästad i håret
Var natt höll hon den i sin vänstra hand
Salvian brann
Dofterna
Fördes av vinden
Långt bort i fjärran hörde hon flöjtens längtande sånger
Föras närmare
Burna
Av hennes hopp
Den vita solen öppnas
Regnbågsstjärnor
Faller ned
De
Ser
I solljuset vaknar Andens ljus
Den vita solen öppnas
Regnbågsstjärnor
Faller ned
De
Ser
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar