Med vita segel följer skeppet havets linjer
Med fyllda segel följer skeppet vindens linjer
Seglen skimrar
I guldets
Röda
Skeppet står i hamnen, seglen vilar i mjuka veck, repen slår mot masterna,
Seglen är vita rena.
ivriga hästar, ivriga barn, sjunger med rodnande kinder, med stjärnögon, vi vill ut.
Högt upp i skyn svävar de, vingarnas sus bär havets vågor, deras skrin, deras sånger känner av.
Skeppet står i hamnen, seglen vilar i mjuka veck, repen slår mot masterna, skeppet är förtöjt vid kajen, skeppet är i hamn.
Repet vandrar mellan skeppet och kajen, lindat runt Förtöjningarna i cirklande cirklar. Skeppet andas stilla, vaggar mjukt.
Skeppet lastas med skatter, blir tyngre och tyngre, tyngs ned.
Förtöjningsrepen är trasade, vattenlinjen ligger under havets yta, skeppet andas tungt.
Skeppet står i hamnen, seglen vilar i mjuka veck, repen slår mot masterna,
Seglen hissas svarta.
Repen sträcks hårt, sångerna tystnar, fåglarna flyr med höga skrin.
Skeppet står stilla.
Seglaren lyssnar, lättar lastens tyngd,
Skeppet ler,
Solen tvagar seglen,
Med vita segel följer skeppet havets linjer
Med fyllda segel följer skeppet vindens linjer
Seglen skimrar
I guldets
Röda
Skeppet byggdes en gång av skeppsmakaren, skeppet formades till en kupad hand, till en svan.
Skeppets formgestalt avpassades för att följa havet.
Skeppsmakaren vandrade i de höga skogarna, kände trädens stammar, tillfrågade och bad om deras lov.
Träden bär vindarna i sig, de har druckit av källans ådror, de känner livet.
Skeppsmakaren fäller trädet och lyssnar till trädets röst, lyssnar till havets röst.
I dagar och nätter bygger skeppsmakaren skeppet.
Skeppet bär master, stavar, spiror, repen är fästade därvid, repen känner jordens liv och himlarnas liv, mjukt är trådarna tvinnade runt varandra, är flera och ändå ett.
Skeppsmakarens hustru, har skördat växternas röster, hon har spunnit tråden och vävt väven.
Nu sitter hon vid eldens sken och sömmar seglen,
Hennes ögon strålar värmens ljus däri,
Varje stygn är kärlekens stygn.
Med varsamma händer lägger hon seglen i skeppsmakarens händer.
De hissas vita rena,
Med kärlek,
Nu seglar mannen och kvinnan i livets hav
Strålar i kärlekens ljus
Seglen skimrar
I guldets
Röda
…
Stjärnspannet dras av stjärnornas händer,
Tömmarna är stjärnstrålarnas ljus
Stjärnjungfrur seglar däri
Seglar
In i Moder Månes famn,
Där upplöses de
Dansar i natthavet in.
Himmelsspannet,
Himmelssvanen,
Stjärnsvanen,
Dagen vandrar in i aftonens famn,
Kvällen omfamnar dagens hand, tillsammans vandrar de till stranden.
Sätter sig ned vid elden. Känner den goda värmen, ser elden tala,
Ser flammornas liv och rörelse.
Dagen berättar för kvällen, visar lyckans steg och sorgens steg.
De smeker dem varsamt alla, lindar sina händer runt och bygger en lykta.
Lyckans steg omfamnar sorgens steg, vaggar sorgens smärta stilla.
De ser in i varandra, dagen sträcker på sig, rullar ihop sig och spinner mjukt och stilla.
Kvällen lyfter varsamt lyktan i sina händers skålar,
Möter aftonens följe,
Ber dem vördsamt att ta till sig lyktans gåva.
Aftonens följe tar i kärlek till sig lyktans gåva, nu skimrar en lång rad av skimrande ljus.
Kvällen vandrar in i aftonvinden drömmer värmens ljus i natten.
Aftonens följe ställer sig i ring, lyfter händerna,
Förenar lyktornas gåvor,
Stjärnspannet dras av stjärnornas händer,
Tömmarna är stjärnstrålarnas ljus
Stjärnjungfrur seglar däri
Seglar
In i Moder Månes famn,
Där upplöses de
Dansar i natthavet in.
Dansen är själens rörelse, lyckans steg omfamnar sorgens steg, vaggar smärtan stilla.
För att se smärtan måste dess tagg tas ut, den har behov av att vaggas stilla.
Detta är ingen lätt dans, den är fylld med oerhört komplicerade turer och steg så länge själen inte är i rörelse.
Då själens rörelse cementeras av smärtan, blir den en kvarnsten runt halsen,
Smärtan mal sakta sönder sorgen,
Nu skulle du kunna säga, mals till död, förintelse,
Så är det inte.
Kvarnstenen mal sönder, benen till mjöl,
Benen är mineral och minns då orden om stenarna, kvarnstenen mal sönder den fyrkantiga tanken, mal sönder taggen, mal sönder fängselkedjan,
Kvarnsten vill befria och befriar själen.
Benmjölet är ett näringsrikt material, befrämjar växandet, befrämjar jordelivet.
Då benmjölet virvlar, faller är det stoffregn, dimma.
Benmjölet är för en tid den ogenomträngliga dimman, men så sker något;
Solen belyser dammet och dammet skimrar,
Stjärnjungfrur seglar däri
Seglar
In i Moder Månes famn,
Där upplöses de
Dansar i natthavet in.
Vad är natthavet?
Natthavet är drömmarnas hav, själen dansar in i sitt ljusminne, stjärnjungfrurna dansar tillsammans.
Lyft blicken och se stjärnhimlen, det är inte lätta dansturer, men de samverkar och ljustrådarna väver, böljar hela tiden.
Återvänd så till kvarnstenen,
Den är mineral, den bär stenarnas visdom och minne.
Den känner jordens och himlarnas alla steg, i stenen drömmer anden skapande liv.
Kvarnstenen är rund, den är en cirkel, de snurrar med och mot solen, så är det i livet, ni vandrar in i nya drömmar, ni vandrar , lättast är att säga att ni vandrar ut och in genom dörrar, det är en kedja av förverkligade drömmars ljus.
En kedja,
Vandra så åter tillbaka till bilden av skeppet, se repen, till viss del är även de en kedja, trådarna är tvinnade runt och de bär seglen, repen sjunger då de är i balans, då tyngden inte tynger skeppet under vattenlinjen.
Skeppet, Livet är alltid förtöjt i cirkelns ljus,
Skeppsmakarens hustru sömmade seglen, hon har en böjd nål, långt tillbaka var denna gjord av ben, senare blev den silverfärgad.
Hon syr in kärlek, men hon syr också in det rena silverljuset, seglen har förgjorda hål, nålen har hål och kvarnstenen har ett hål, hjulet har ett hål; format till ett nav.
Vad vill vi säga med detta;
Förtvivla icke då smärtan ”dräper” livet, tråden förs genom hålet. Vi säger inte att du skall acceptera eller uppsöka smärta för att komma vidare.
Vi säger att Vi alltid bär allt tillsammans.
Bilden med stjärnsvanen är tämligen tydlig,
Svanen är inandningen av dagens upplevelser,
Svanen seglar in i natten, den är dagens samlade steg och kvällens händer bar den in i natten,
I natten lever stjärnornas ljus, trådar helas och spinns in i själarnas livsrum.
Natt till natt eller natt efter natt är ni i helande ljus.
Med fyllda segel följer skeppet vindens linjer
Seglen skimrar
I guldets
Röda
Skeppet står i hamnen, seglen vilar i mjuka veck, repen slår mot masterna,
Seglen är vita rena.
ivriga hästar, ivriga barn, sjunger med rodnande kinder, med stjärnögon, vi vill ut.
Högt upp i skyn svävar de, vingarnas sus bär havets vågor, deras skrin, deras sånger känner av.
Skeppet står i hamnen, seglen vilar i mjuka veck, repen slår mot masterna, skeppet är förtöjt vid kajen, skeppet är i hamn.
Repet vandrar mellan skeppet och kajen, lindat runt Förtöjningarna i cirklande cirklar. Skeppet andas stilla, vaggar mjukt.
Skeppet lastas med skatter, blir tyngre och tyngre, tyngs ned.
Förtöjningsrepen är trasade, vattenlinjen ligger under havets yta, skeppet andas tungt.
Skeppet står i hamnen, seglen vilar i mjuka veck, repen slår mot masterna,
Seglen hissas svarta.
Repen sträcks hårt, sångerna tystnar, fåglarna flyr med höga skrin.
Skeppet står stilla.
Seglaren lyssnar, lättar lastens tyngd,
Skeppet ler,
Solen tvagar seglen,
Med vita segel följer skeppet havets linjer
Med fyllda segel följer skeppet vindens linjer
Seglen skimrar
I guldets
Röda
Skeppet byggdes en gång av skeppsmakaren, skeppet formades till en kupad hand, till en svan.
Skeppets formgestalt avpassades för att följa havet.
Skeppsmakaren vandrade i de höga skogarna, kände trädens stammar, tillfrågade och bad om deras lov.
Träden bär vindarna i sig, de har druckit av källans ådror, de känner livet.
Skeppsmakaren fäller trädet och lyssnar till trädets röst, lyssnar till havets röst.
I dagar och nätter bygger skeppsmakaren skeppet.
Skeppet bär master, stavar, spiror, repen är fästade därvid, repen känner jordens liv och himlarnas liv, mjukt är trådarna tvinnade runt varandra, är flera och ändå ett.
Skeppsmakarens hustru, har skördat växternas röster, hon har spunnit tråden och vävt väven.
Nu sitter hon vid eldens sken och sömmar seglen,
Hennes ögon strålar värmens ljus däri,
Varje stygn är kärlekens stygn.
Med varsamma händer lägger hon seglen i skeppsmakarens händer.
De hissas vita rena,
Med kärlek,
Nu seglar mannen och kvinnan i livets hav
Strålar i kärlekens ljus
Seglen skimrar
I guldets
Röda
…
Stjärnspannet dras av stjärnornas händer,
Tömmarna är stjärnstrålarnas ljus
Stjärnjungfrur seglar däri
Seglar
In i Moder Månes famn,
Där upplöses de
Dansar i natthavet in.
Himmelsspannet,
Himmelssvanen,
Stjärnsvanen,
Dagen vandrar in i aftonens famn,
Kvällen omfamnar dagens hand, tillsammans vandrar de till stranden.
Sätter sig ned vid elden. Känner den goda värmen, ser elden tala,
Ser flammornas liv och rörelse.
Dagen berättar för kvällen, visar lyckans steg och sorgens steg.
De smeker dem varsamt alla, lindar sina händer runt och bygger en lykta.
Lyckans steg omfamnar sorgens steg, vaggar sorgens smärta stilla.
De ser in i varandra, dagen sträcker på sig, rullar ihop sig och spinner mjukt och stilla.
Kvällen lyfter varsamt lyktan i sina händers skålar,
Möter aftonens följe,
Ber dem vördsamt att ta till sig lyktans gåva.
Aftonens följe tar i kärlek till sig lyktans gåva, nu skimrar en lång rad av skimrande ljus.
Kvällen vandrar in i aftonvinden drömmer värmens ljus i natten.
Aftonens följe ställer sig i ring, lyfter händerna,
Förenar lyktornas gåvor,
Stjärnspannet dras av stjärnornas händer,
Tömmarna är stjärnstrålarnas ljus
Stjärnjungfrur seglar däri
Seglar
In i Moder Månes famn,
Där upplöses de
Dansar i natthavet in.
Dansen är själens rörelse, lyckans steg omfamnar sorgens steg, vaggar smärtan stilla.
För att se smärtan måste dess tagg tas ut, den har behov av att vaggas stilla.
Detta är ingen lätt dans, den är fylld med oerhört komplicerade turer och steg så länge själen inte är i rörelse.
Då själens rörelse cementeras av smärtan, blir den en kvarnsten runt halsen,
Smärtan mal sakta sönder sorgen,
Nu skulle du kunna säga, mals till död, förintelse,
Så är det inte.
Kvarnstenen mal sönder, benen till mjöl,
Benen är mineral och minns då orden om stenarna, kvarnstenen mal sönder den fyrkantiga tanken, mal sönder taggen, mal sönder fängselkedjan,
Kvarnsten vill befria och befriar själen.
Benmjölet är ett näringsrikt material, befrämjar växandet, befrämjar jordelivet.
Då benmjölet virvlar, faller är det stoffregn, dimma.
Benmjölet är för en tid den ogenomträngliga dimman, men så sker något;
Solen belyser dammet och dammet skimrar,
Stjärnjungfrur seglar däri
Seglar
In i Moder Månes famn,
Där upplöses de
Dansar i natthavet in.
Vad är natthavet?
Natthavet är drömmarnas hav, själen dansar in i sitt ljusminne, stjärnjungfrurna dansar tillsammans.
Lyft blicken och se stjärnhimlen, det är inte lätta dansturer, men de samverkar och ljustrådarna väver, böljar hela tiden.
Återvänd så till kvarnstenen,
Den är mineral, den bär stenarnas visdom och minne.
Den känner jordens och himlarnas alla steg, i stenen drömmer anden skapande liv.
Kvarnstenen är rund, den är en cirkel, de snurrar med och mot solen, så är det i livet, ni vandrar in i nya drömmar, ni vandrar , lättast är att säga att ni vandrar ut och in genom dörrar, det är en kedja av förverkligade drömmars ljus.
En kedja,
Vandra så åter tillbaka till bilden av skeppet, se repen, till viss del är även de en kedja, trådarna är tvinnade runt och de bär seglen, repen sjunger då de är i balans, då tyngden inte tynger skeppet under vattenlinjen.
Skeppet, Livet är alltid förtöjt i cirkelns ljus,
Skeppsmakarens hustru sömmade seglen, hon har en böjd nål, långt tillbaka var denna gjord av ben, senare blev den silverfärgad.
Hon syr in kärlek, men hon syr också in det rena silverljuset, seglen har förgjorda hål, nålen har hål och kvarnstenen har ett hål, hjulet har ett hål; format till ett nav.
Vad vill vi säga med detta;
Förtvivla icke då smärtan ”dräper” livet, tråden förs genom hålet. Vi säger inte att du skall acceptera eller uppsöka smärta för att komma vidare.
Vi säger att Vi alltid bär allt tillsammans.
Bilden med stjärnsvanen är tämligen tydlig,
Svanen är inandningen av dagens upplevelser,
Svanen seglar in i natten, den är dagens samlade steg och kvällens händer bar den in i natten,
I natten lever stjärnornas ljus, trådar helas och spinns in i själarnas livsrum.
Natt till natt eller natt efter natt är ni i helande ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar