Snöjungfrun och Regnbågsbruden

– Varför söker du orden, du har skrivit dem i ditt hjärta och i världen,

Regnet faller

Nordanvinden viner

Renande sfärisk sång

Lindar hjärtat
runt

Regndroppsljusen

Sträcker sig i ring

Snöstjärnor glimmar
Gnistrar
Faller

Bäddar marken vit
Vit strålar marken

Snöstjärnor
Flingor

Flingor av liv

Pudersnö
Snötäcke

Snöhav
Hav

Böljande
Skimrande Siden

Sveper runt hennes kropp
Hon reser sig

Snöjungfrun dansar
Kärlek
In i ögons djup.
Väcker sovande hjärtans

Önskan.

Hon lyfter snöstjärnorna in i vindens strömmar
Stjärnor Virvlar skimrande blå
Andedräkten andas droppars ljus
Iskristaller fyller luften
Snöstjärnehanden smeker kinden
Smälter
Bäckens rännil
Färgar kindens
Rodnad
Smälter isens kyla
Viskar
Värme
Varför söker du orden, du har skrivit dem i ditt hjärta i vårt hjärta och i världen,
Våren, sommaren, hösten,
Hennes kropp är redo, har druckit skirt violett ljus, sommarens guld, höstens silver, himmelsjärnet har fyllt hennes blod.
Regnljusen smeker henne varsamt sjunker in i hennes hjärtas händer.

Regndropparna lyssnar, möter nordanvindens händer, snöstjärnorna vecklar ut sina armar,
Kristaller sjunger, renar örats stängda snäcka, fyller själens mörker.
Marken böljar vit, skimrande vit, samtidigt bär snön alla färger inom sig, snön tar emot himlens blå, underifrån skimrar hennes färger, ögat skulle aldrig orka ständigt leva i skinande vitt.
Ögat måste finna ro, finna vägens djupsinne.
Snöstjärnorna är inte kalla, de är fyllda av värme,
Känn den värmen då de dansar runt liven, hur de är kärlek.
De lägger sig över allt,
Vingarna breder ut sig över sorger och bekymmer,
Lyfter dem in i ljus.
Luften andas kyla,
Andedräkten andas droppar,
Kristalldroppar,
Silverdroppar,
Då solen finner dem skiftar de i guld.
Sångljus,
Vemodssånger,
Ljussånger är de alla oavsett om de bär vemod eller lycka.
De berättar att själen lever och att andens dräkt är runt den.

I värmen är det lätt att somna in, i denna kyla är det vakenhet.
Det inre ljuset är där,
Själens blomstarar i det inre,
Sommarens kärleksäng är i det inre,
Fyllt med Sol och doftande blommor.
Känn inte snöns kyla, känn dess värmande kärleks händer,
Den vilken gått vilse i snölandskapen vet att snögrottan, täcket ger värme.
Minns snöflingans smekande hand s beröring,
Känn ängelns kärlek inom dig.
Barnet vet detta,
Därför äter de snö.
Stjärnan blickar in i jordsfären, ser lyssnar, känner av.
Söker gensvar, genklanger.
Söker svarande ljus.

Klangerna finner varandra, nu väver klangerna sånger i luftens sfär, är nu andningskännande.
Söker ut och in andningens puls.
Söker svarande andningsljus.

Strömmarna finner varandra och sänder nu ljus in i värmens sfär, är nu hjärtkännande.
Söker rytmen.

Stjärnan föds in i jordsfären till en bestämd ”plats”.
Känner där igen klangernas ljus och värme.
Stjärnan vilken blickade ned är totalt medveten – vaket medveten då den ser, lyssnar och känner av.
Ja, vem kan köra bil sovande?
Vem kan finna sin destination sovande?

När är stjärnan renast, klarast?
I vinterns famn, i snöängens hjärthänder.
Snö är inte kall skrev du någonstans; snön väcker rodnadens kind.

Detta är bilden av det klara medvetandet.
Det avklädda medvetandet andas salighet
Saligheten är kärlekens lovsång,
Endast det klara medvetandet förmår sjunga lovprisandets sånger.
Det klara medvetandet är inte dagens ljus, det lever i nattens stjärngensvar.
Endast där kan medvetandet vara helt klart och uppfyllt med kärlek ty där är allt yttre borta. Det fysiska ögat kan inte avkläda mörkret, mörkret avkläder sig mörkermanteln och öppnar det inre seendet.
Stjärngensvaret är stjärnsångernas nedfallande i brunnen, i hjärtat.
Hjärtats händer öppnas och rent vitt ljus strålar.
Detta ljus berättar vad verkligheten är.
Under ytan väver stjärnguld och silver.
Du vaknade med
Medvetandegöra,
Skrev till någon: Läromedel, vänd på ordet då blir det annorlunda:
Medel till lära.
Det är goda ord vilka belyser det Vi så ofta säger, Djupt in i brunnen – ögonens brunnar, hjärtats brunn.
Se de gamla brunnarna framför dig.
Sten på sten, noga utvalda bildar ovalen runt brunnen, det andas jord upp ur och det hörs porlande vatten, porlande själsvatten.
Ofta finns det ett brunnslock över, det är gjort av trä, planka vid planka, alltid dessa bilder, sida vid sida, sida till sida.
Vi behöver inte säga mer runt detta infoga orden du skrev:
Hjärtat är djupt i brunnenHör trumman rytmenHjärtat öppnasDet virvlar/dansar upp - vad är det jag ser – confetti - bladguld naturligtvis. Vad berättar det... öppna brunnslocket se i medvetet ljus... med vetande gör ande.
De avkläddagudarna är vackrast,De dansar vid månsilversjönDeras ögon tvagas av det vita ljusets hjärtaSlöjorna sveper omSjälens osannolikhetAnden vaknar Strör vita rosenblad i själens havRenad stiger hon uppAuroraSkönhetens väktareKammar sitt vackra hårVågorna böljarLinjerna skriverPoesi.
Det klara medvetandet är inte dagens ljus, det lever i nattens stjärngensvar.
I vinterns sanna sommartid, då anden dansar fri i själens äng.
Dansar fri i själsängens famn väver innerlighetens doftande rosors blad.
Då våren vandrar in öppnar marken händerna, rosens klara grenar fylls med liv, bär mossans färg.
Knoppen omsluten av fingrar kännande, värnande svarande vecklar däri ut sina blad, genom Jordmoderns kärleks händer doftar innerlig skimrande kärleks ljus,
Skira slöjor andas cerise – Ceres – Skimrande vitt violett.
Detta starka rena ljus är i vårens famn, i sommaren fylls det med guldskimrande värme. Lockar fjärilarna alla vingars bärare att cirklande finna stjärnornas doftade ljus. De bär det in i hjärtans rum, regnet faller i höstens tid, frön, kapslar vad ni vill famnas av tusende ögons ljus.
Bäddas in i kärlek.
Vintern dansar in över skog och mark, världen, den yttre är strålande vit, i det inre lever det yttre, nu strålar det ifrån hjärtats händer i kärlek genom det vita, Det yttre är renat vitt ljus.
Snön smälter,
Vårbäckar vattnar jorden med rent vitt ljus.
Medvetandet är rent.
Vad är vackrare, renare än stjärnornas värld eller stoff, stoft.
Människan är gjord av detta stoff, ändå söker hon förstå utanför detta.
Varför söka förstå, varför inte vara i livet, med livet.
Lev med bilden av vårbäckarna, hur skulle det se ut om de hela tiden var tvungna att tänka, eller göra sig bilder om livet bakom stenen, jorden skulle inte vattnas, öknarna skulle öppnas, uttorkade öknar, själar skulle skria med vinden, vindarnas vackra sånger skulle omvandlas inte till suckar, till skrin, skriande skrin,
Se stjärnhimlarna och se barnets blick, där är det – tillit och förtröstan.
Den underbart vackra snön,Det tindrande rena ljuset,Hur skall mötet då vara rent – vitt?
Det kan inte vara rent om medvetandet inte är vaknat, tömt på egenlivets erfarenheter eller fördomar, eller mera rätt svartdomar.Hur skall snöstjärnorna tindra då deras själs Andeandning har låsts fast.Jaget är kärleken, kärleken är hjärtats kraft, brunnen är kroppen, kärleken är jaget, jaget är sanningen, sanningen är moralen, hjärtat, kärleken är väktare över liv.
Lyssna till trummans inre rytm och lyssna till Moderns hjärtrytm, då ni vandrar utanför rytmen drabbas ni av hjärtarytmi.
Arytmi, öppna så ert inre, öppna bröstets gärning och låt hjärtats jubelsånger ljuda: A rytm i – Jag är i rytm med livet, jag känner min väg och jag känner mig i mig genom andens ljus i kärlek.
Det är inte lätt att lyssna till hjärtat, det finns så mycket surr runt,
det är svårt att urskilja den subjektiva rösten/begäret och den objektiva rösten/behovet.då man börjat lyssna till hjärtat finns det ingen återvändo,
det skriker inte är en ängels smekning, ängeln är i den nya tiden inte utanför, den är inom - åter bilden av den gyllenen cirkeln.
"Tag tiden i dina händer, böj varsamt linjen, se den strålande cirkelns ljus i värme, upptäck att den omfamnar dig, du är i dess mitt"
Såg AftonstjärnanHon var
Är
oändligt vacker
Himlen
fylldes med klangljusklanglivSnösånger
skimradeKlara
rena kristallerDe är inte kalla, de ger värme då man ser bakom deras "kyla"regnbågskristallernas ljus,drömljus
väver
rent.

Dagarna är inte alltid lätta att vandra, ibland fylls jag bara av längtan att vandra in i stjärnhimlen,Känna mig hemma,välkomnad,
Ändå;
Trots att jag är djupt ned i det svarta är jag i ljus.

Då Havet tar Solen i sin famn

Lever den Allomfattande kärlekens Heliga Eld

Regnets klanger

öppnar

stängda örons snäckor

Lyfter havets mantel in

Lyfter hjärtans slutna slöjor

Snöstjärnor dansar

Leende

Skimrande

Gnistrande

Vitt

Ljus.

Hon sågs vandra över ängarnas linjer
Klädnadens slöjor
suddade ut allas konturer
Ängarna skimrade regnbågsljus

Regnbågsbruden öppnade händerna
Skålar tog emot klangfärgernas toner
Strödde dem in i ängarnas liv
Blommor steg upp ur marken, dansade runt hennes fötter

I den mänskliga världen var hon en främmande fågel
Vingarna bar henne alltid bort till gråtande hjärtan
Hennes händer var doftande rosenblad
Hennes ord var rosens taggar för den ovarsammes händer
Hennes själ andades längtan till närhet
Vandringens
Leendet
Hjärtljus

Hon sökte den aldrig
Var stilla i visshetens livsgärning
Litade till deras ord
Hon fann vägen
Var given vägen
Vandrade
i givandets ljus
Glömde i stunden
Sig själv

Jordkvinnans längtan
Såg sitt själv
Andekvinnan leende hölja själen

Hon sågs vandra över himlarna
Haven skogarna bergen ängarna
allt liv
Hon kände livets varma närhet
Regnbågsbrudens slöjor
smekte
dalens famn
Bjöds att dricka färgernas ljus
Hon öppnade ödmjukt själen
Målade livets bilder till trötta ögons brunnar
Log ljus ur händernas kärlek