marmor

Den vita kroppen vilade stilla
Buren av kalla vattenkylda stenar
Vit marmor
Tömda ådror

På hennes bröst
Glödde en röd ros
Vattenslöjor smekte hårets vågor
Böljande sjögräs svepte om
Tyst bad hon vattnet om stillhet
Varje våg gav smärta
Mindes hans händers smekning
hennes spruckna stämma bars bort
För en stund öppnades slutna ögons sorg
solens nedgång glödde
Stjärnornas moder rörde vid hennes själ

Han såg henne skymta
tårar föll
Gav vattnet värme
tilläts se
komma henne nära
Varsamt lade han henne i gräsets famn
Lade manteln runt henne
Såg vit marmor fyllas med liv

Stenarnas händer
öppnades
Runt dem
dansade rosenfjärilar
Upp ur havet
steg solen leende
välsignade deras hjärtas liv
…

Den vita kroppen vilade stilla
Buren av kalla vattenkylda stenar
Vit marmor
Tömda ådror
På hennes bröst
Glödde en röd ros
Vad säger denna bild?
Då människan med full klarhet inser att ingenting vinnläggs genom att virvla runt, då vilar hon stilla i vindens händer.
Vinden kan virvla, den har givits den förmågan, den virvlar och driver upp de hårda knutarna, trasselbuskarna/nystanen, vinden driver upp det hårda.
Driver upp den förstelnade eller förhårdnade formen inte i bemärkelsen av växthuseffekt, den driver upp dem från gömda platser.
Se boskapsdrivarna, här i positivt ljus.
De rider på hästarna vilka en gång var fria, de tämjde det vilda djuret i dem, blev ett med dem.
Boskapsdrivaren blev ett med hästen och håller det vilda djuret i tyglarna.
I handen håller de lasson eller piskor, inte för att skada eller åsamka smärta, för att förhindra smärta.

Boskapen leds eller förs till färskvatten och färskt bete.
Boskapsdrivarna driver dem bort från, driver dem förbi de vägar vilka inte är deras och samtidigt bort från faror, boskapsdrivaren vet vad som är bäst.
Vi vet vad som är bäst, varje sann vuxen vet vad som är bäst,
Varje förälder är där för att veta vad som är bäst.

Fäst nu blicken vid lasson eller piskan,
Ett av djuren har lämnat flocken eller vägen, har förirrat sig eller förivrat sig, har tagit ett sidospår. Detta djur syns på avstånd vara en mörk fläck eller en punkt, en hård punkt, en förstelnad form vilket den blir då den lämnar hjärtat bakom sig.
Nu viner lasson eller piskan genom luften:
Minns: Inte för att skada.
Repets rörelse är vindens rörelse,
Vinden omfamnar och för åter.

Stenarna är vattenkylda stenar, stenarna ger tyngd – positiv tyngd – till liv.
Stenarna är helande, de bär mycket starka energier i sina händer,
De kan inte hela då de är glödstenar, flygande glödstenar.
Flygande glödstenar eller flygande, utslungade ord, källan kyler ned dem till sannhetens ordljus, då väcks kärleken och den röda rosen glöder på hennes bröst.

Marmorn då?
Marmorn, den vita marmorn har lyster i sig,
Den används till golv och den är mycket användbar vid kavling av olika degar.
Den har lyster,
De tömda ådrorna är den förstelnade rörelsen, formen, stenformen eller boskapen.

Han tillåts att lägga kärlekens mantel runt henne.
Livet återvänder till dem båda,
Då ler det fyllda Universums kärlek.
De möts rena och vita utan förstelnade eller föråldrande formspråk.