svart

Den svarta marmorns kyla kryper upp genom fötterna, ruta vid ruta ligger plattorna, här och var har bitar rasat bort, fogarna är svarta streck, över dem löper blixtar, under dem stiger böljande ekon av gråt upp, stegen vittrar sönder.

Hon har slitit av sig håret, lockarnas ligger döda runt hennes bara fötter, händerna hänger tomma utefter sidorna, runt midjan bär hon livets smidda kedja, ryggen är vänd bort, ögonen är dolda för världen,

Hon ser ut över det älskade landskapets död, ljungen blöder de svarta stegen, hon hör suckarnas djup överallt, täta dimslöjor sveper runt henne, söker leda henne bort.
Svart är marken, svart är gräset, träden har vissnat ned, molnen står stilla, svarta tyngda utan regn.

Ännu bär hon den långa vita klädnadens skimrande purpurmönster närmast huden, fållen trampades av hårda fotsteg, över den är den svarta djellbahn svept, ur hennes ögon rinner röda tårar, tårarna färgar bröstet rött.

Långt bort ser hon två pelare, ur den ena strömmar ljus, ur den andra strömmar värme, hon andas djupt in, sakta, varsamt lyfter hon stegen till, mellan de tunga molnen skymtar duvblå skyar, nu andas molnen böljande ljus, skimrande eld syns, vallmoblommornas knoppar finner hennes händer, vindarna andas fri gör ande, andedräkten skimrar blå, blåklockorna klingar in i själen, gräset andas, susar liv, bär blommornas skålar in, träden reser sig upp vecklar ut rötternas trådar sträcker kronornas händer in i ljus bjuder fåglarna livets fästen.

Hårets lockar famnar huvudskålen, med ett sus lyfts den svarta manteln av hennes axlar, fåglarna sjunger leende ljus, runt henne läggs orkidéernas ring, hennes läppar skimrar persikoljus, han känner hennes doft, han andas längtan, hon ler stilla,

Den vita marmorns värme kryper upp genom fötterna, ruta vid ruta ligger plattorna, alla bitar har funnit vägen hem, fogarna är vita linjer, över dem strömmar livets ådror, under dem stiger böljande ljusminnen fram, runt stegen dansar stjärnljusets värme.

För länge sedan talade Vi runt livets träd inom cirkeln,
Se nu åter detta träd, rötterna slingrar sig rätar ut sig, stammen reser sig upp och kronans armar sträcker ut sig,
Se pärlorna bildas och vecklas ut.
Se pärlorna,
Glaspärlorna hänger i silvertrådar i träden,
Vindarna lockar fram klanger
Andningens ljus
Väcker glaspärlornas klanger
Klangerna stiger uppför ljussträngarna
Stjärnorna tänds,
Glaspärlorna klingar i trädens kronor och i himlahavet.
Trådarna är mellan, förenar himmel och jord, de är ett.
Vad sker nu,
Klangvibrationer vandrar upp och ned och fyller livets väsen,
Detta är den gudomliga sfärens sångdanser,
Ohörbara och hörbara,
Detta är Glaspärlespelet och Himmelsdansen.
Så till viss del är egots längtan att krypa in i indigofamnen längtan till skönhetens skapande liv, den sunda längtan hos egot är inte att drucken somna in, den är att medverka i dansen, Känna indigoljusets böljande rörelse mellan ljus och mörker. Det vill säga Indigo till vitt, vad sker då? Glaspärlorna dansar i jordehavet och i himlahavet, Himmelsdansen skapar i rörelsen mellan ljusets och värmens förenande i kärlek och till kärlek.
Detta är bröllopsvalsens ursprung.

I gamla tider klädde man den döde i vitt, det var en mycket vacker bild. Nu lämnar du det fyllda arket och vandrar in i den ”nya” drömmen i vitt ljus.
Bruden kläddes i svart, det svarta är inte svart, det bär alla möjligheter inom sig.
Genom det vita inre ljuset öppnas den yttre gärningen till hjärtrörelse.