Att se in i sitt hjärta är att se sin solbild.
Solbilden är solminnet och därmed ljusminnet.
Solguldet tindrar.
Många gånger har Vi sagt att allt inte är guld som glimmar.
Människan söker att se in i sitt hjärta genom att se in i sig själv. Vi har tidigare sagt att människan har en förmåga att lägga allt utanför sig, men nu då det handlar om att se sig själv och kunna säga jag är i mig, då ser hon endast i sig.
Men det är väl bra säger ni, och visst är det så, men låt oss vandra vidare.
Människan söker alltså se sitt hjärta genom att se in i sig. Detta att se in i sig själv är inte det vidgade seendet med vissheten eller insikten av att hjärtat är flerdimensionellt. Det är inte ”bara” ett fysiskt hjärta, Hjärtat har fyra vägar liksom allt sant liv har fyra vägar att lyssna till. Dessa vägar korsas över och runt bildar den heliga Solen runt er. Runt människan, denna heliga Sol är kupolen, guldbollen/guldägget. Ser ni; Solens strålar sluter om varandra och blir ett enormt Solklot, det heliga kretsloppet.
Människan söker se sitt hjärta genom att se in i sig själv, detta är inte det vidgade seendet, det klara medvetandet, detta se in i är förstånds seendet, det är att söka förstå livet genom ytsfären.
Det är att se stenarna och säga att de är stenar, se nu stenarna ur ett annat perspektiv,
Se inte stenarna på marken som varandes stenar, låt dem bli tanken, den gjorda tanken. Den fyrkantiga tanken, den enhandade tanken. Denna tanke blir till gravstenar, bekommer inte livsvärdigheten.
Dessa gravstenar blir negativa fundament.
Förr dränkte man kattungar genom att stoppa dem direkt i en säck då de föddes med stenar. Så knöt man samman säcken och kastade dem till havets botten. Kattungarna var inte önskade, människan gjorde sig av med dem på ett mycket barbariskt negativt egoistiskt sätt. Inte alls märkligt i den mänskliga världen, människan har lätt att göra sig av med oönskade ting, väsen.
Kattungarna lades alltså i en säck, med stenar. Det är vad dessa tankar gör; de dränker livet värdighet.
Den fyrkantiga tanken blir cementklumpar runt fötterna och drar er ned inte till havets djup, nej till botten.
Kattungarna då,
Se deras ljusfyllda ansikten, ögonens ljus, dessa ögon är ”ren” lekfullhet. De tycker om att smekas, då de smeks spinner de, de spinner ljusenergier.
Det gnistrar till och med om pälsen, då ni släcker lampan och smeker kattens päls kan ni se dessa gnistor, ibland kan ni få ”stötar”. Vi behöver inte säga så mycket mer runt detta; kattungarna talar sitt eget språk, men lev med bilden av att en katt tror man sig kunna tämja, varför reser katten ragg med svansen rätt upp i vädret.
Då ni ser alla dessa bilder framför er ser ni den levande tanken och förstår, ja förstår med klar tydlighet varför stenarna är tyngande.
Den gjorda tanken kan ni greppa men den levande tanken är mera livfull. Fylld med lek, var och en vilken sett kattungar leka eller barn, vet att det kan råda kaos men då dammet lagt sig har leken skapat i skönhet.
Det finns ingen bättre skola i livet än leken, efterhärmningen och denna avtar aldrig. Den leder den levande tanken, den gudomliga tanken är den levande tanken och därför är skapandet glädjerikt inte fyllt med dogmer och inskränkthet.
Vi har ingen som helst avsikt att dränka livet Vi vill att Vi tillsammans skapar levande Liv.
De fyra vägarna ser ni i årstiderna, vindarna, väderstrecken, korset, ja, överallt.
Ni vattnar jorden med era tårar,
Vad är det ni gråter över,
Ni gråter över er otillräcklighet att inte kunna se hjärtat, det mångfaldigade hjärtat. Ni ser det inte därför att den fyrkantiga tanken skapar rädsla.
Det är bra att ni vattnar jorden med era tårar, det är ert ljusminne ni vattnar.
Därför är tårarna solguld, det är solhjärtats tårar, tårar är solguld; då de tindrar, glimmar i mörkret,
Detta vill säga; tårarna är solguld, de fylls av glädje vid tillerkännandet av ert sanna väsen.
Lyft blicken och ni skall se att hjärtat inte ligger inom er, ert sanna väsen blickar mot er i Solsfären. Detta är den oändliga kärlekens sfär.
Ja, Dotter din förbundenhet med Månmodern känner du starkare dag för dag.
Hon vandrar vid Solfaderns sida, han vandrar vid hennes sida.
Han håller vänstra vingen i sin högra hand, hon håller högra vingen i sin vänstra hand.
Han håller hjärtats vinge ty hans gärning skall genomsyras av kärlekens värme.
Hon håller högra vingen i sin vänstra hand ty hennes gärning skall genomsyras av kärlekens ljus.
Ljuset är den högra handen; dagens. Livets gärning, den högra handen/vingen är staven, denna vinge skriver tecken genom den vänstra vingen.
Värmen är vänstra handen; nattens, livets gärning. Den vänstra handen/vingen är kvinnans förlösande värme till andligt ljus.
Då kvinnan inte bär den högra vingen slumrar hon in i sentimentalitet.
Då mannen inte bär den vänstra vingen blir hans stav en klubba.
Vingarna är symboliska bilder, vingarna skriver harmonins balanserande tecken, ingen fågel kan flyga med en vinge. Livet haltar då balansen inte är.
Om människan för en sekund kunde släppa den egna tanken.
Den eget gjorda fyrkantiga världen.
Om hon för en sekund, för en stund, för ett ögonblick vågade släppa den egna tanken skulle ögonen blicka in i den oändliga skönheten.
Irisens ring skulle omslutas av den gyllene cirkelns händer.
Djupt ned ur bergets grund hämtas prismor av guld, då dessa prismor möter ljuset utgjuter de helande värme. Då de förenas med ljuset skimrar, lever regnbågens färger.
Opalljuset fyller upp de döda rummen.
Detta är att se den gyllenen cirkeln omvandlas,
Hennes händer lyfter upp den röda lotusens kraft,
Ur dess famn strålar en låga, en eldslåga, denna låga är föreningen mellan ljus och värme, den bär visheten och visdomen i sig.
Opalljuset fyller upp – uppfyller de döda rummen med liv.
Vad är då ett rum?
Rummet är en boning;
Ge rum för, ge rum till,
Ge rymd för.
Rummet är inandningen av rymden,
Rummet är den slutna eller hellre den kupade handen, den värnar om, den skyddar om.
I rymden andas anden i rummet lever själen, öppnar hjärtats fyra vägar i vitt ljus,
Den rena tankens ljus.
I den rena tankens ljus steg en gång sagan, stiger sagorna fram,
Sagan är högst verklig inte det människan vill tro att den är, de imaginära bilderna är ofta smärtsamma att verkligen se för den så kallade vuxna människan.
Smärtsamma av den enkla anledningen att hon söker spika igen dessa dörrar. Det är inte sagan i sig som gör ont utan kampen emot den.
Möt sagan och se att sagan är livet.
Sagan är sann då själen möter den utan att göra egna bilder, då har sagan en helande verkan – du skrev idag till någon som tackade dig för en av de skrivna dikterna: Om de bilder jag här skriver öppnar sagans väg inom dig ... då har du just nu givit mig en skatt.
Skriv nu alla de ord du givit vidare idag – de belyser allt detta.
Kvinnosjälen dansar in i stjärnornas salarHennes hjärta lerStjärnorna öppnar vägenSjunger vita sångerOskrivna sångerKvinnosjälen ser de fyrkantiga tankarna öppnasBli Blommornas BladLuften Fylls med Rosornas dofterTankarna strålar i kärlekens ljusKärleken tar de fyrkantiga tankarna i handen ber dem att inte skapa hinderÅter sker detStenarnas fyrkant blir cirkeln fylld med ljusden är runt dig
Vandrade in i skymningen,Luften var ren och klar,Beundrade vattenpölarna, nu iklädda is skrudar,Beundrade deras mönster, silvertrådar, stjärnvägar,Frosten smekte gräset, i det inre såg jag de tindrande ljusen,stjärndansen,Såg himlen brinna,Trädens silhuetter skymde sjön,I det inre såg jag havet bada i eld,Lyfte blicken,Aftonstjärnan log skönhet,Runt henne skrudades himlen i turkos och svagt skimrande aprikosslöjor,Såg drömmarna vandra mellan träden, de fyrkantiga stenarna, plötsligt öppnades stenarna och drömmarna flög fria, de viskade och sa; Drömmen är inte förklädd, den fyrkantiga tanken döljer den vita vägens ljus, drömmens ljus.Skuggan harklade sig, Nu är du dum, du ser ju att stegen är här,en stjärnstråle fnissade, strålade ljus på skuggan,Skuggan sträckte på sig och mötte gryningsljuset.Oh så skönt det är i solen,Skuggan upptäckte att den var sedd nu kunde de båda dansa samman vara ett.Stjärnorna strålade; först då du ser skuggan kan du ta den i hand och smeka den med ljus.Då vaknar den varma poesin målar själens drömmars land, vingarna lyfter den in i verklighetens sfär,Ger dig glädjen åter,
det finns en mänsklig uppfinning som har krympt tillvaron,Denna uppfinning avskärmar Livet från Liv,Den gudomliga tiden är skönhet,Den gör skönhet,Det är en gåva till människan...Vart är nu dessa ord på väg,Känner smärtan i dina ord,kan inte lyfta bort den,Se dessa stjärnklara nätter,Se Aftonstjärnan och Morgonstjärnan,Är det inte fantastiskt, hon är densamma,Stjärnorna kan ses vara tomrum.. stjärnorna ler till oss, de viskar vackra drömmar till oss,De skriver sagor i våra hjärtan,Tiden får hjärtat att glömma stjärnornas sånger,Därför kommer hösten och vintern, Stjärnorna talar till oss, berättar att de ser och finns inom oss,
Människan lärs tidigt att se ned på sitt väsen,Barnet dansar stjärnljus,Se stjärnorna,Snöstjärnorna de speglar våra liv,Varje stjärna är unik,Ingen stjärna är den andra lik,Varför?Tillsammans skapar vi helhetens skönhet,Då vi vågar se skapelsens skönhet,
Solbilden är solminnet och därmed ljusminnet.
Solguldet tindrar.
Många gånger har Vi sagt att allt inte är guld som glimmar.
Människan söker att se in i sitt hjärta genom att se in i sig själv. Vi har tidigare sagt att människan har en förmåga att lägga allt utanför sig, men nu då det handlar om att se sig själv och kunna säga jag är i mig, då ser hon endast i sig.
Men det är väl bra säger ni, och visst är det så, men låt oss vandra vidare.
Människan söker alltså se sitt hjärta genom att se in i sig. Detta att se in i sig själv är inte det vidgade seendet med vissheten eller insikten av att hjärtat är flerdimensionellt. Det är inte ”bara” ett fysiskt hjärta, Hjärtat har fyra vägar liksom allt sant liv har fyra vägar att lyssna till. Dessa vägar korsas över och runt bildar den heliga Solen runt er. Runt människan, denna heliga Sol är kupolen, guldbollen/guldägget. Ser ni; Solens strålar sluter om varandra och blir ett enormt Solklot, det heliga kretsloppet.
Människan söker se sitt hjärta genom att se in i sig själv, detta är inte det vidgade seendet, det klara medvetandet, detta se in i är förstånds seendet, det är att söka förstå livet genom ytsfären.
Det är att se stenarna och säga att de är stenar, se nu stenarna ur ett annat perspektiv,
Se inte stenarna på marken som varandes stenar, låt dem bli tanken, den gjorda tanken. Den fyrkantiga tanken, den enhandade tanken. Denna tanke blir till gravstenar, bekommer inte livsvärdigheten.
Dessa gravstenar blir negativa fundament.
Förr dränkte man kattungar genom att stoppa dem direkt i en säck då de föddes med stenar. Så knöt man samman säcken och kastade dem till havets botten. Kattungarna var inte önskade, människan gjorde sig av med dem på ett mycket barbariskt negativt egoistiskt sätt. Inte alls märkligt i den mänskliga världen, människan har lätt att göra sig av med oönskade ting, väsen.
Kattungarna lades alltså i en säck, med stenar. Det är vad dessa tankar gör; de dränker livet värdighet.
Den fyrkantiga tanken blir cementklumpar runt fötterna och drar er ned inte till havets djup, nej till botten.
Kattungarna då,
Se deras ljusfyllda ansikten, ögonens ljus, dessa ögon är ”ren” lekfullhet. De tycker om att smekas, då de smeks spinner de, de spinner ljusenergier.
Det gnistrar till och med om pälsen, då ni släcker lampan och smeker kattens päls kan ni se dessa gnistor, ibland kan ni få ”stötar”. Vi behöver inte säga så mycket mer runt detta; kattungarna talar sitt eget språk, men lev med bilden av att en katt tror man sig kunna tämja, varför reser katten ragg med svansen rätt upp i vädret.
Då ni ser alla dessa bilder framför er ser ni den levande tanken och förstår, ja förstår med klar tydlighet varför stenarna är tyngande.
Den gjorda tanken kan ni greppa men den levande tanken är mera livfull. Fylld med lek, var och en vilken sett kattungar leka eller barn, vet att det kan råda kaos men då dammet lagt sig har leken skapat i skönhet.
Det finns ingen bättre skola i livet än leken, efterhärmningen och denna avtar aldrig. Den leder den levande tanken, den gudomliga tanken är den levande tanken och därför är skapandet glädjerikt inte fyllt med dogmer och inskränkthet.
Vi har ingen som helst avsikt att dränka livet Vi vill att Vi tillsammans skapar levande Liv.
De fyra vägarna ser ni i årstiderna, vindarna, väderstrecken, korset, ja, överallt.
Ni vattnar jorden med era tårar,
Vad är det ni gråter över,
Ni gråter över er otillräcklighet att inte kunna se hjärtat, det mångfaldigade hjärtat. Ni ser det inte därför att den fyrkantiga tanken skapar rädsla.
Det är bra att ni vattnar jorden med era tårar, det är ert ljusminne ni vattnar.
Därför är tårarna solguld, det är solhjärtats tårar, tårar är solguld; då de tindrar, glimmar i mörkret,
Detta vill säga; tårarna är solguld, de fylls av glädje vid tillerkännandet av ert sanna väsen.
Lyft blicken och ni skall se att hjärtat inte ligger inom er, ert sanna väsen blickar mot er i Solsfären. Detta är den oändliga kärlekens sfär.
Ja, Dotter din förbundenhet med Månmodern känner du starkare dag för dag.
Hon vandrar vid Solfaderns sida, han vandrar vid hennes sida.
Han håller vänstra vingen i sin högra hand, hon håller högra vingen i sin vänstra hand.
Han håller hjärtats vinge ty hans gärning skall genomsyras av kärlekens värme.
Hon håller högra vingen i sin vänstra hand ty hennes gärning skall genomsyras av kärlekens ljus.
Ljuset är den högra handen; dagens. Livets gärning, den högra handen/vingen är staven, denna vinge skriver tecken genom den vänstra vingen.
Värmen är vänstra handen; nattens, livets gärning. Den vänstra handen/vingen är kvinnans förlösande värme till andligt ljus.
Då kvinnan inte bär den högra vingen slumrar hon in i sentimentalitet.
Då mannen inte bär den vänstra vingen blir hans stav en klubba.
Vingarna är symboliska bilder, vingarna skriver harmonins balanserande tecken, ingen fågel kan flyga med en vinge. Livet haltar då balansen inte är.
Om människan för en sekund kunde släppa den egna tanken.
Den eget gjorda fyrkantiga världen.
Om hon för en sekund, för en stund, för ett ögonblick vågade släppa den egna tanken skulle ögonen blicka in i den oändliga skönheten.
Irisens ring skulle omslutas av den gyllene cirkelns händer.
Djupt ned ur bergets grund hämtas prismor av guld, då dessa prismor möter ljuset utgjuter de helande värme. Då de förenas med ljuset skimrar, lever regnbågens färger.
Opalljuset fyller upp de döda rummen.
Detta är att se den gyllenen cirkeln omvandlas,
Hennes händer lyfter upp den röda lotusens kraft,
Ur dess famn strålar en låga, en eldslåga, denna låga är föreningen mellan ljus och värme, den bär visheten och visdomen i sig.
Opalljuset fyller upp – uppfyller de döda rummen med liv.
Vad är då ett rum?
Rummet är en boning;
Ge rum för, ge rum till,
Ge rymd för.
Rummet är inandningen av rymden,
Rummet är den slutna eller hellre den kupade handen, den värnar om, den skyddar om.
I rymden andas anden i rummet lever själen, öppnar hjärtats fyra vägar i vitt ljus,
Den rena tankens ljus.
I den rena tankens ljus steg en gång sagan, stiger sagorna fram,
Sagan är högst verklig inte det människan vill tro att den är, de imaginära bilderna är ofta smärtsamma att verkligen se för den så kallade vuxna människan.
Smärtsamma av den enkla anledningen att hon söker spika igen dessa dörrar. Det är inte sagan i sig som gör ont utan kampen emot den.
Möt sagan och se att sagan är livet.
Sagan är sann då själen möter den utan att göra egna bilder, då har sagan en helande verkan – du skrev idag till någon som tackade dig för en av de skrivna dikterna: Om de bilder jag här skriver öppnar sagans väg inom dig ... då har du just nu givit mig en skatt.
Skriv nu alla de ord du givit vidare idag – de belyser allt detta.
Kvinnosjälen dansar in i stjärnornas salarHennes hjärta lerStjärnorna öppnar vägenSjunger vita sångerOskrivna sångerKvinnosjälen ser de fyrkantiga tankarna öppnasBli Blommornas BladLuften Fylls med Rosornas dofterTankarna strålar i kärlekens ljusKärleken tar de fyrkantiga tankarna i handen ber dem att inte skapa hinderÅter sker detStenarnas fyrkant blir cirkeln fylld med ljusden är runt dig
Vandrade in i skymningen,Luften var ren och klar,Beundrade vattenpölarna, nu iklädda is skrudar,Beundrade deras mönster, silvertrådar, stjärnvägar,Frosten smekte gräset, i det inre såg jag de tindrande ljusen,stjärndansen,Såg himlen brinna,Trädens silhuetter skymde sjön,I det inre såg jag havet bada i eld,Lyfte blicken,Aftonstjärnan log skönhet,Runt henne skrudades himlen i turkos och svagt skimrande aprikosslöjor,Såg drömmarna vandra mellan träden, de fyrkantiga stenarna, plötsligt öppnades stenarna och drömmarna flög fria, de viskade och sa; Drömmen är inte förklädd, den fyrkantiga tanken döljer den vita vägens ljus, drömmens ljus.Skuggan harklade sig, Nu är du dum, du ser ju att stegen är här,en stjärnstråle fnissade, strålade ljus på skuggan,Skuggan sträckte på sig och mötte gryningsljuset.Oh så skönt det är i solen,Skuggan upptäckte att den var sedd nu kunde de båda dansa samman vara ett.Stjärnorna strålade; först då du ser skuggan kan du ta den i hand och smeka den med ljus.Då vaknar den varma poesin målar själens drömmars land, vingarna lyfter den in i verklighetens sfär,Ger dig glädjen åter,
det finns en mänsklig uppfinning som har krympt tillvaron,Denna uppfinning avskärmar Livet från Liv,Den gudomliga tiden är skönhet,Den gör skönhet,Det är en gåva till människan...Vart är nu dessa ord på väg,Känner smärtan i dina ord,kan inte lyfta bort den,Se dessa stjärnklara nätter,Se Aftonstjärnan och Morgonstjärnan,Är det inte fantastiskt, hon är densamma,Stjärnorna kan ses vara tomrum.. stjärnorna ler till oss, de viskar vackra drömmar till oss,De skriver sagor i våra hjärtan,Tiden får hjärtat att glömma stjärnornas sånger,Därför kommer hösten och vintern, Stjärnorna talar till oss, berättar att de ser och finns inom oss,
Människan lärs tidigt att se ned på sitt väsen,Barnet dansar stjärnljus,Se stjärnorna,Snöstjärnorna de speglar våra liv,Varje stjärna är unik,Ingen stjärna är den andra lik,Varför?Tillsammans skapar vi helhetens skönhet,Då vi vågar se skapelsens skönhet,
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar