Flegmatikern: Andeljus
Fjärilen: Själsljus
Temperamenten ut ur ett nytt perspektiv,
Stenar söker aldrig vara Fjärilar, den vet att den är det.
Den vet att den innehar förmågan, att den måste övas. Stenen sörjer inte sin stengestalt.
Människan sörjer oftast, hon glömmer tillika att hon måste öva, öva stegen.
Människan tror sig kunna hoppa över hindren eller förbi och det är väl bra i och för sig. Det brukar oftast bli senvägar. Dessa genvägar försenar utvecklingen eller stegen, det är innebörden av senvägar.
Det finns också en annan innebörd, ser du – vid övandet blir stegen mjuka och smidiga, senorna i kroppen andas, då du tror dig kunna gå förbi övandet, vad sker då?
Jo, senorna befinner sig i ständig stretching, dels ut ur att alldeles för mycket kraft erfordras. Men den viktigaste orsaken är krampen vilken livet hamnar i, rädslans kramp. Ty långt därinne, bakom hindren vet själen att det här kommer att brista. Det enda själen inte vet är hur länge det kommer att hålla.
Senorna krampar och de går av till slut. Det är bilden av gitarrspelaren, den oövade spänner strängarna för hårt och de brister.
Nu säger du: det finns de som tar gitarren i handen och bara spelar. Så är det, de har ett gehör. Gehöret föds ni alla med, en del av er behåller det till priset av någon annan förmåga, det blir en ensidighet, det är fel att säga pris, det leder bara till ert negativa seende, detta värdeprissättande eller straffdomarna.
Gehör kan också uppövas och då smeker händerna med lyssnande kännande hjärta.
Senvägar,
Senor behöver andas annars torkar de ut och brister.
Barnet har mjuka senor,
Mycket mjuka senor, de växer in i kroppen och så småningom tillkommer brosk och andra leder.
Dessa senor är där och töjs ut efter med barnets växande. Då barnet inte tillåts att öva blir dessa senor till hinder, till stenar.
Men! Det är aldrig för sent hur mycket ni än säger det.
Senorna går att vattnas och uppövas till elasticitet.
Ni är ballerinor allesammans.
Fjärilsvingar.
Vingar,
Fjärilen är ljus – ljusvingar eller vingljus,
Se Fjärilen, den fladdrar och så sänker den sig ned, brer ut vingarna. Vingarna vibrerar, de dricker Solljus, så flyger Fjärilen och sprider ut sitt ljus, in i blomskålarna. Ni ser den ena rörelsen att Fjärilen dricker nektar, men dess huvudsakliga gärning är att den är en ljusspridare.
Fjärilen blir med ens bilden av det lilla barnet, urbilden av barnet, det sangviniska temperamentet.
Du fastnade idag med att söka runt temperament, det blev en låsning då din tanke tog över, du började tänka runt inspiration, imagination, intuition och insikt.
Det var väl bra, det Vi inte förstår är, varför du vid det här laget inte kan ha förtröstan och tillit. Orden kommer då du skriver.
Ja, sangvinikerna är Fjärilsbarnet och själsljuset, själen tycker om rörelse och att dofta och smaka, har inte ro att sitta still. Det är ingen direktvegetativ tillvaro, ändå var barnet i vegetativt tillstånd i moderlivet.
Barnet flyger från blomma till blomma i inspirationens ljus, ser du; tanken flyger också, där var det du hakade upp dig.
Tanken kan liknas vid blommans kronblad, de omfamnar solstrålarna, inspirationens ljusvingar.
Det sangviniska barnet kan skutta över hindren, men Vi har redan nämnt vad som sker om detta fortfar.
Låt oss nu se på flegma, alla strömmars strömmar, det är behagligt att leva i och vara i dessa strömmar, de är havets vågor, det är att sitta vid havet i den månbelysta sanden och drömma. Drömma ljusminnets bilder, de förs av vågorna fram och åter böljar de.
Imaginationens strömmande böljande vågor. Vem vill väl lämna dem och rusa vidare. Det förflyttar dock inte hindren och det löser inga hinder. Dessa två är bra partners, den ena drömmer och den andra ger ljus; de förverkligar ljusminnet i balans.
I Jorden strömmar andra strömmar, melankolikern är där och lider eller tycker synd om sig själv. Det är en behaglig tillvaro att omges av hennes hud och vilka skapelser det kommer fram ur detta, genom rötterna, genom källans ådror, musik, konstnärligt skapande strömmar här, det måste dock ut i handling, hjärtats gärning.
Du kan se sagan om grytan,
Du kan se gröten koka eller magman bubbla. Grytan kokar och kokar, om ingen håller i sleven stannar bubblandet kvar därinne men till slut kokar det över i en seg massa. Men – grytan innehåller näring till alla och den ger kraft att lösa hindren. Intuitionen bubblar, den stannar gärna kvar i denna sfär, den är behaglig även om den gör ont då den inte brukas.
Nu dånar det i marken, nu dånar den stora himmelstrumman, blixtarna slår ned.
Vilka enorma energier, vad sker om blixten slår ned i människan, hon blir oerhört varm, blodet kokar hon ser vitt ljus, insiktens klarhet slår ned och hon ser vägen ut ur jordtyngden. Kolerikern sluter om melankolikerns hand och de förverkligar intuitionen.
Men ser du alla dessa går in och ut i varandra. Det är en omöjlighet att isolera dem en och en, de behöver varandra och det är det övandet leder till.
Du fann gamla visdomar; de är intressanta.
Det stod att sangvinikern betyder blod och flegmatikern slem; är inte det fantastiskt.
Blod är en mycket egen saft den bär alla vita och röda blodkroppar i sig. Blod är rött och immunförsvaret är vitt, lymfan är vit. Det är blod och slem i förening.
Så stod det att melancholia betyder svart galla och kolerikern gul galla, är inte det fantastiskt; kolerikern ger ljus till den svarta gallan, grubbleriet blir själsdans.
Så nu har vi Fjärilens ljus, Ljustråden, strängarna vibrerar och tanken ansätter klangen, tanken, den rena vita tanken lyfter upp över, lyfter upp tyngden jordtyngden in i kolerikerns famn, med insikt vandrar livet i varats famn,
Strör kärlekens färger runt sig.
Fjärilen: Själsljus
Temperamenten ut ur ett nytt perspektiv,
Stenar söker aldrig vara Fjärilar, den vet att den är det.
Den vet att den innehar förmågan, att den måste övas. Stenen sörjer inte sin stengestalt.
Människan sörjer oftast, hon glömmer tillika att hon måste öva, öva stegen.
Människan tror sig kunna hoppa över hindren eller förbi och det är väl bra i och för sig. Det brukar oftast bli senvägar. Dessa genvägar försenar utvecklingen eller stegen, det är innebörden av senvägar.
Det finns också en annan innebörd, ser du – vid övandet blir stegen mjuka och smidiga, senorna i kroppen andas, då du tror dig kunna gå förbi övandet, vad sker då?
Jo, senorna befinner sig i ständig stretching, dels ut ur att alldeles för mycket kraft erfordras. Men den viktigaste orsaken är krampen vilken livet hamnar i, rädslans kramp. Ty långt därinne, bakom hindren vet själen att det här kommer att brista. Det enda själen inte vet är hur länge det kommer att hålla.
Senorna krampar och de går av till slut. Det är bilden av gitarrspelaren, den oövade spänner strängarna för hårt och de brister.
Nu säger du: det finns de som tar gitarren i handen och bara spelar. Så är det, de har ett gehör. Gehöret föds ni alla med, en del av er behåller det till priset av någon annan förmåga, det blir en ensidighet, det är fel att säga pris, det leder bara till ert negativa seende, detta värdeprissättande eller straffdomarna.
Gehör kan också uppövas och då smeker händerna med lyssnande kännande hjärta.
Senvägar,
Senor behöver andas annars torkar de ut och brister.
Barnet har mjuka senor,
Mycket mjuka senor, de växer in i kroppen och så småningom tillkommer brosk och andra leder.
Dessa senor är där och töjs ut efter med barnets växande. Då barnet inte tillåts att öva blir dessa senor till hinder, till stenar.
Men! Det är aldrig för sent hur mycket ni än säger det.
Senorna går att vattnas och uppövas till elasticitet.
Ni är ballerinor allesammans.
Fjärilsvingar.
Vingar,
Fjärilen är ljus – ljusvingar eller vingljus,
Se Fjärilen, den fladdrar och så sänker den sig ned, brer ut vingarna. Vingarna vibrerar, de dricker Solljus, så flyger Fjärilen och sprider ut sitt ljus, in i blomskålarna. Ni ser den ena rörelsen att Fjärilen dricker nektar, men dess huvudsakliga gärning är att den är en ljusspridare.
Fjärilen blir med ens bilden av det lilla barnet, urbilden av barnet, det sangviniska temperamentet.
Du fastnade idag med att söka runt temperament, det blev en låsning då din tanke tog över, du började tänka runt inspiration, imagination, intuition och insikt.
Det var väl bra, det Vi inte förstår är, varför du vid det här laget inte kan ha förtröstan och tillit. Orden kommer då du skriver.
Ja, sangvinikerna är Fjärilsbarnet och själsljuset, själen tycker om rörelse och att dofta och smaka, har inte ro att sitta still. Det är ingen direktvegetativ tillvaro, ändå var barnet i vegetativt tillstånd i moderlivet.
Barnet flyger från blomma till blomma i inspirationens ljus, ser du; tanken flyger också, där var det du hakade upp dig.
Tanken kan liknas vid blommans kronblad, de omfamnar solstrålarna, inspirationens ljusvingar.
Det sangviniska barnet kan skutta över hindren, men Vi har redan nämnt vad som sker om detta fortfar.
Låt oss nu se på flegma, alla strömmars strömmar, det är behagligt att leva i och vara i dessa strömmar, de är havets vågor, det är att sitta vid havet i den månbelysta sanden och drömma. Drömma ljusminnets bilder, de förs av vågorna fram och åter böljar de.
Imaginationens strömmande böljande vågor. Vem vill väl lämna dem och rusa vidare. Det förflyttar dock inte hindren och det löser inga hinder. Dessa två är bra partners, den ena drömmer och den andra ger ljus; de förverkligar ljusminnet i balans.
I Jorden strömmar andra strömmar, melankolikern är där och lider eller tycker synd om sig själv. Det är en behaglig tillvaro att omges av hennes hud och vilka skapelser det kommer fram ur detta, genom rötterna, genom källans ådror, musik, konstnärligt skapande strömmar här, det måste dock ut i handling, hjärtats gärning.
Du kan se sagan om grytan,
Du kan se gröten koka eller magman bubbla. Grytan kokar och kokar, om ingen håller i sleven stannar bubblandet kvar därinne men till slut kokar det över i en seg massa. Men – grytan innehåller näring till alla och den ger kraft att lösa hindren. Intuitionen bubblar, den stannar gärna kvar i denna sfär, den är behaglig även om den gör ont då den inte brukas.
Nu dånar det i marken, nu dånar den stora himmelstrumman, blixtarna slår ned.
Vilka enorma energier, vad sker om blixten slår ned i människan, hon blir oerhört varm, blodet kokar hon ser vitt ljus, insiktens klarhet slår ned och hon ser vägen ut ur jordtyngden. Kolerikern sluter om melankolikerns hand och de förverkligar intuitionen.
Men ser du alla dessa går in och ut i varandra. Det är en omöjlighet att isolera dem en och en, de behöver varandra och det är det övandet leder till.
Du fann gamla visdomar; de är intressanta.
Det stod att sangvinikern betyder blod och flegmatikern slem; är inte det fantastiskt.
Blod är en mycket egen saft den bär alla vita och röda blodkroppar i sig. Blod är rött och immunförsvaret är vitt, lymfan är vit. Det är blod och slem i förening.
Så stod det att melancholia betyder svart galla och kolerikern gul galla, är inte det fantastiskt; kolerikern ger ljus till den svarta gallan, grubbleriet blir själsdans.
Så nu har vi Fjärilens ljus, Ljustråden, strängarna vibrerar och tanken ansätter klangen, tanken, den rena vita tanken lyfter upp över, lyfter upp tyngden jordtyngden in i kolerikerns famn, med insikt vandrar livet i varats famn,
Strör kärlekens färger runt sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar