Vi har talat mycket om detta att en yta måste belysas för att synas.
Vi har talat om hjärtat ovanför, Solbilden.
Urtanken är andens mening,
Det är så att du måste vandra in i stenriket.
Detta för att se, för att befrias.
I stenriket finns många sprickor, det handlar här inte om att lyfta upp.
Lyfta upp,
Så är vi åter vid kupolen.
Den gyllene ringen, diademet vilar över/runt hennes panna,
den strålar i guld och silver,
guldtopaser och månstenar bär den
Detta diadem är skyddande värnande händer,
De strålar ljus in i Moderns famn,
De hjälper henne att Lyfta upp pärlorna ur gyttjan,
Cirkeln är delad skrev du,
Denna cirkel är inte delad, den kan inte delas, inte med den bästa atomklyvningsmetod, däremot kan den andas in, komma närmare och vidgas.
Många har det svårt, så är det, klaustrofobi kan detta tillstånd beskrivas som.
Människan har så lätt att vilja ta språng istället för trippande steg.
I berget finns klippor och språng
Sprickor och språng,
Visst går det att lyfta upp den ena stenbumlingen efter den andra och kasta ut den, allt i förlåtelsens tecken.
Men kastade stenar träffar ofta omgivningen. Kastade stenar som kastas en efter en, urholkar berget och det rasar samman.
Tas det språng över sprickorna, är deras mörker kvar.
Det finns något som heter att göra utsprång, det är att anfalla, det går oftast inte att ta språng ut, se bungy jump, du tar ett språng ut och livstråden för dig åter.
Det går inte att bygga vackra byggnader i all hast, de rasar samman..
Det går inte att ta sig över isen, det stelnade vattnet utan att öva.
Ingen kan sätta på sig skridskor och bara åka, det fördras övanden för att segla.
Svanen seglar stilla ty den har övat.
Den vilken inte har övat skridskoåkning, gör sår eller hack i isen, den slår sig och ramlar, får ont både här och var.
Vad vill vi säga; du sade igår att vattenpölarna är skrudade i is, du såg silverlinjer, stjärnvägar.
Så är det,
Studera denna stelnade yta med kärlek och se sprickorna för vad de är.
Arkeologer kommer inte till utgrävningsplatsen och kastar ut stenbumlingar.
De har en mjuk bortse, de snurrar denna borste och frilägger sprickan.
I stenriket handlar det om att varsamt frilägga, borsta upp och tillåta ljuset att nå in.
Du såg det svarta hålet, grottans öppning,
Med varsamma kännande steg gick du in.
Kände bergets golv möta dina fötter, kände den skrovliga ytan,
Långt bort hörde du vattnets porlande,
Du såg inte vattnet visste att det är där.
Dina fingrar kände bergets väggar,
väggarna kändes kalla,
du berörde dem med kärlek, de fylldes med skimrande värme.
Du satte dig ned och lyssnade i tystnaden av bergets inre.
Du såg en vit fjäder falla ned, den låg framför dig, den skimrade ljus.
Länge satt du och beundrade dess skönhet,
Så tog du upp den och borstade bergets golv.
Du vandrade från rum till rum.
Det var inte kala rum, många hade stora stenar,
dessa stenar log värme, de var inte hårda, kändes mera vara bergets urgrund.
Du smekte dem en och en, de öppnade ögonen
du gav tillåtelse att se deras liv, ditt liv.
Du såg också dessa sprickor, de löpte likt svarta blixtar
De andades längtan till befrielse.
Du borstade varsamt bort det svarta dammet och såg det uppfyllas med ljus.
Sakta såg du bergets golv fyllas med skimrande gult,
Du satte dig ned och såg fjädern i handen.
Du lyfte den upp och lät den falla,
Snöstjärnor föll vita,
Det vita täcket lade sig över,
Rent
Vitt
Ljus.
Du slöt dina ögon och kände vindens sus,
Du hörde hur det knastrade
Värmen smekte
Hennes ansikte.
Hon öppnade ögonen
Såg bergets väggar skimra röda.
Hon såg berget öppna sig,
hon satt i himlens famn,
Han hoppar från språng till språng
Han ser inte sprickornas mönster
Han känner inte berget rasa under honom
Ser inte klippans rullning
Han dras ned i djupet
Sanden virvlar
Den blinde
skriar
Giv mig din hand
Giv mig ögon att se
Du satte dig ned och lyssnade i tystnaden av bergets inre.
Du såg en vit fjäder falla ned, den låg framför dig, den skimrade ljus.
Länge satt du och beundrade dess skönhet,
Så tog du upp den och borstade bergets golv.
Du vandrade från rum till rum.
Det var inte kala rum, många hade stora stenar,
dessa stenar log värme, de var inte hårda, kändes mera vara bergets urgrund.
Du smekte dem en och en, de öppnade ögonen
du gav tillåtelse att se deras liv, ditt liv.
Du såg också dessa sprickor, de löpte likt svarta blixtar
De andades längtan till befrielse.
Du borstade varsamt bort det svarta dammet och såg det uppfyllas med ljus.
Hon såg den befriade marken
Hennes ansikte log ljus
Hennes händer fylldes med hjärtats värme
Skimrande röda slöjor omgav henne
Saturnus var bakom henne
Jupiter är framför
hon är omgiven av himlens blå
Långt bort hör hon vattnets porlande
Hon smeker hans ögon ljusa
Vi har talat om hjärtat ovanför, Solbilden.
Urtanken är andens mening,
Det är så att du måste vandra in i stenriket.
Detta för att se, för att befrias.
I stenriket finns många sprickor, det handlar här inte om att lyfta upp.
Lyfta upp,
Så är vi åter vid kupolen.
Den gyllene ringen, diademet vilar över/runt hennes panna,
den strålar i guld och silver,
guldtopaser och månstenar bär den
Detta diadem är skyddande värnande händer,
De strålar ljus in i Moderns famn,
De hjälper henne att Lyfta upp pärlorna ur gyttjan,
Cirkeln är delad skrev du,
Denna cirkel är inte delad, den kan inte delas, inte med den bästa atomklyvningsmetod, däremot kan den andas in, komma närmare och vidgas.
Många har det svårt, så är det, klaustrofobi kan detta tillstånd beskrivas som.
Människan har så lätt att vilja ta språng istället för trippande steg.
I berget finns klippor och språng
Sprickor och språng,
Visst går det att lyfta upp den ena stenbumlingen efter den andra och kasta ut den, allt i förlåtelsens tecken.
Men kastade stenar träffar ofta omgivningen. Kastade stenar som kastas en efter en, urholkar berget och det rasar samman.
Tas det språng över sprickorna, är deras mörker kvar.
Det finns något som heter att göra utsprång, det är att anfalla, det går oftast inte att ta språng ut, se bungy jump, du tar ett språng ut och livstråden för dig åter.
Det går inte att bygga vackra byggnader i all hast, de rasar samman..
Det går inte att ta sig över isen, det stelnade vattnet utan att öva.
Ingen kan sätta på sig skridskor och bara åka, det fördras övanden för att segla.
Svanen seglar stilla ty den har övat.
Den vilken inte har övat skridskoåkning, gör sår eller hack i isen, den slår sig och ramlar, får ont både här och var.
Vad vill vi säga; du sade igår att vattenpölarna är skrudade i is, du såg silverlinjer, stjärnvägar.
Så är det,
Studera denna stelnade yta med kärlek och se sprickorna för vad de är.
Arkeologer kommer inte till utgrävningsplatsen och kastar ut stenbumlingar.
De har en mjuk bortse, de snurrar denna borste och frilägger sprickan.
I stenriket handlar det om att varsamt frilägga, borsta upp och tillåta ljuset att nå in.
Du såg det svarta hålet, grottans öppning,
Med varsamma kännande steg gick du in.
Kände bergets golv möta dina fötter, kände den skrovliga ytan,
Långt bort hörde du vattnets porlande,
Du såg inte vattnet visste att det är där.
Dina fingrar kände bergets väggar,
väggarna kändes kalla,
du berörde dem med kärlek, de fylldes med skimrande värme.
Du satte dig ned och lyssnade i tystnaden av bergets inre.
Du såg en vit fjäder falla ned, den låg framför dig, den skimrade ljus.
Länge satt du och beundrade dess skönhet,
Så tog du upp den och borstade bergets golv.
Du vandrade från rum till rum.
Det var inte kala rum, många hade stora stenar,
dessa stenar log värme, de var inte hårda, kändes mera vara bergets urgrund.
Du smekte dem en och en, de öppnade ögonen
du gav tillåtelse att se deras liv, ditt liv.
Du såg också dessa sprickor, de löpte likt svarta blixtar
De andades längtan till befrielse.
Du borstade varsamt bort det svarta dammet och såg det uppfyllas med ljus.
Sakta såg du bergets golv fyllas med skimrande gult,
Du satte dig ned och såg fjädern i handen.
Du lyfte den upp och lät den falla,
Snöstjärnor föll vita,
Det vita täcket lade sig över,
Rent
Vitt
Ljus.
Du slöt dina ögon och kände vindens sus,
Du hörde hur det knastrade
Värmen smekte
Hennes ansikte.
Hon öppnade ögonen
Såg bergets väggar skimra röda.
Hon såg berget öppna sig,
hon satt i himlens famn,
Han hoppar från språng till språng
Han ser inte sprickornas mönster
Han känner inte berget rasa under honom
Ser inte klippans rullning
Han dras ned i djupet
Sanden virvlar
Den blinde
skriar
Giv mig din hand
Giv mig ögon att se
Du satte dig ned och lyssnade i tystnaden av bergets inre.
Du såg en vit fjäder falla ned, den låg framför dig, den skimrade ljus.
Länge satt du och beundrade dess skönhet,
Så tog du upp den och borstade bergets golv.
Du vandrade från rum till rum.
Det var inte kala rum, många hade stora stenar,
dessa stenar log värme, de var inte hårda, kändes mera vara bergets urgrund.
Du smekte dem en och en, de öppnade ögonen
du gav tillåtelse att se deras liv, ditt liv.
Du såg också dessa sprickor, de löpte likt svarta blixtar
De andades längtan till befrielse.
Du borstade varsamt bort det svarta dammet och såg det uppfyllas med ljus.
Hon såg den befriade marken
Hennes ansikte log ljus
Hennes händer fylldes med hjärtats värme
Skimrande röda slöjor omgav henne
Saturnus var bakom henne
Jupiter är framför
hon är omgiven av himlens blå
Långt bort hör hon vattnets porlande
Hon smeker hans ögon ljusa
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar