Aftonstillhet lägger sig runt, är en vinge fylld med inre ljus
Aftonstjärnan vandrar
Böljande är hennes slöjor
Skimrande
Hon lyfter dem
Sakta
Varsamt
Aftonstillhet lägger sig runt,
är en vinge fylld med inre ljus
Hennes fingrar
Strålande bloss
Tänder
Stjärnors liv
Stjärnorna stiger
Upp ur snötäckets händer
Dansande pärlrader
Finner vägar
Lägger sig runt hjärtans liv
Gryningen öppnar kronbladens händer
Snövindarna
Andas
Aftonstillhet
Aftonstjärnan vandrar
Böljande är hennes slöjor
Skimrande
Hon lyfter dem
Sakta
Varsamt
Aftonstillhet lägger sig runt,
är en vinge fylld med inre ljus
Hennes fingrar
Strålande bloss
Tänder
Stjärnors liv
Stjärnorna stiger
Upp ur snötäckets händer
Dansande pärlrader
Finner vägar
Lägger sig runt hjärtans liv
Gryningen öppnar kronbladens händer
Snövindarna
Andas
Aftonstillhet
– Denna natt har du åter sett havets yta,
Detta hav är inte ”endast” havet, det är alla livshaven i ett hav.
Deras slöjor höljer varandra och skiftar in och ut i varandra utan att överta eller förringa,
Du vet att då Vi säger ut och in är detta endast ett förtydliggörande begrepp.
Det är densamma upplevelsen vilken är då de älskande omfamnar varandra, det är kärlek, strömmande och varm, två kroppar eller liv blir ett.
Nu studsar kanske många då Vi säger så, det är dock ofrånkomligt, det enda lilla människan behöver inse är att detta inte förtar henne eller gör henne mindre, det är att bli upplyst i kärlek, det är att vara strålande auravärme.
Vi skall inte stanna vid detta nu.
Det du denna natt såg var att inte tusentals utan miljoner med glittrande pärlor dansade in i havet.
Pärlor, droppar, regndroppar, liv.
Lufthavets händer andades och lyfte detta hav, en enorm böljande vågrörelse, suset av himlens vingar.
Ljusdropparnas liv dansade ringlade in i detta hav, pärlbanden fann vägen till havet och var däri,
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Ja – falla – du ser inte att det är falla, du ser falla som negativt, det är inte det, falla in i tillit, falla ned i tillit, hoppa över klippans kant, falla ned i tillit.
Falla in i mörkret och känna vår famn runt.
Fri Ande Ler Ljus Andning = Falla.
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Marken bäddas in av droppar, knoppar,
Knopparna öppnas sakta,
Snöstjärnor
Stjärnorna snöblommor skrudar marken,
Så skrev du:
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse
Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…
Låt oss nu öppna ytterligare bilder;
Detta hav är inte ”endast” havet, det är alla livshaven i ett hav.
Deras slöjor höljer varandra och skiftar in och ut i varandra utan att överta eller förringa,
Du vet att då Vi säger ut och in är detta endast ett förtydliggörande begrepp.
Det är densamma upplevelsen vilken är då de älskande omfamnar varandra, det är kärlek, strömmande och varm, två kroppar eller liv blir ett.
Nu studsar kanske många då Vi säger så, det är dock ofrånkomligt, det enda lilla människan behöver inse är att detta inte förtar henne eller gör henne mindre, det är att bli upplyst i kärlek, det är att vara strålande auravärme.
Vi skall inte stanna vid detta nu.
Det du denna natt såg var att inte tusentals utan miljoner med glittrande pärlor dansade in i havet.
Pärlor, droppar, regndroppar, liv.
Lufthavets händer andades och lyfte detta hav, en enorm böljande vågrörelse, suset av himlens vingar.
Ljusdropparnas liv dansade ringlade in i detta hav, pärlbanden fann vägen till havet och var däri,
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Ja – falla – du ser inte att det är falla, du ser falla som negativt, det är inte det, falla in i tillit, falla ned i tillit, hoppa över klippans kant, falla ned i tillit.
Falla in i mörkret och känna vår famn runt.
Fri Ande Ler Ljus Andning = Falla.
Vingarnas mantel lyfter och vad sker nu?
Du ser snöstjärnor falla,
Marken bäddas in av droppar, knoppar,
Knopparna öppnas sakta,
Snöstjärnor
Stjärnorna snöblommor skrudar marken,
Så skrev du:
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse
Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…
Låt oss nu öppna ytterligare bilder;
När mörkret är tätast, slut då ögonen
Känn det ögonlocken gör.
När mörkret är tätast, lyft händerna,
för dem sakta samman,
Känn att det svävar en ljusboll framför dig.
För händerna sakta samman,
Kupa händerna runt ljusbollen.
När mörkret är tätast,
Bli ljusbollen,
Låt mörkret vara dina händer,
Låt mörkret vara dina ögonlock,
Känn att mörker inte är mörker,
Det är ett skyddande värn- eller detta ord du tycker så mycket om: hägn.
Låt mörkret vara en älskads famn.
Tillåt dig att vara i den famnen.
Låt värmen strömma till dig,
Känn hjärtans rytm,
Finna varandra,
Känn ljuset stråla
Runt
Känn kärlekens tröst,
Känn kärlekens tillit.
Ett hägn av rosor faller ned över
Ett rosenhägn väver liljans rena ljus
Din uppgift är att upplysa – belysa genom kärlek i den värme du alltid är.
När mörkret är tätast,
Känn stjärnornas sångljus fylla själen,
Känn hjärtans rytm finna varandra,
Hjärtan,
Öppnade fjärilsvingar fyller luften,
Luften andas ljus,
Själen dansar i älskad rörelse i andens ljusfamn.
Vet att du är älskad
med jagets hand smeker den kroppens band Banden upplöses ett efter ett.
Den är där, kroppen – ett skönhetens tempel inte längre ett fängsel.
Du är icke mer fängslad av människans liv.
Ibland kniper ni samman ögonen för hårt.
Du sade:”jag klev lite för långt in i mörkret”
Det är en bra bild.
Nu är det så att i egentlig mening kan du aldrig kliva för långt in,
Du ser en svart malström nu, formen är ett svart ymnighetshorn, du ser insidan och åter ser du dropparna virvla mot eller till mynningen.
Ja – de virvlar igenom,
Ut i mynningen,
Andningsluft,
Hör lyckans skri:
Jag är fri.
Dina ord är en bra bild för de ihopknipna ögonen.
Känn skillnaden på att av att lugnt och stilla stänga/sluta ögonen och knipa ihop.
Att sluta ögonen är molnupplevelse, värme, ängelns smekning inifrån.
Ängelns hand sträcks upp från hjärtat och omsveper ögat,
Vingen sluts varsamt runt; sov i ro älskliga barn.
Då ögonen knips ihop följer hela ansiktet med. Delar av eller hela beroende av vilka muskler du använder.
Ansiktet blir en stelnad mask, upplevelsen i ögonen är svarta hålor.
Hålor – tomma.
Se det lilla barnet, det nyfödda barnet med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer.
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad kvar i den nyfödda kroppen.
Se de älskande med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer,
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad åter i den nyfödda kroppen.
Varför säger Vi nyfödda kroppen?
De älskande är en nyfödd kropp, en kärlekskropp.
De kan inte vara utan varandra.
Den kärlekskroppen förenar dem all – tid.
Evinnerligen.
Evig Innerlig Enhet.
De kan aldrig fly bort,
Vindarnas kärleks andning,
För dem alltid åter till ursprungets kärleks vilja.
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse
Känn det ögonlocken gör.
När mörkret är tätast, lyft händerna,
för dem sakta samman,
Känn att det svävar en ljusboll framför dig.
För händerna sakta samman,
Kupa händerna runt ljusbollen.
När mörkret är tätast,
Bli ljusbollen,
Låt mörkret vara dina händer,
Låt mörkret vara dina ögonlock,
Känn att mörker inte är mörker,
Det är ett skyddande värn- eller detta ord du tycker så mycket om: hägn.
Låt mörkret vara en älskads famn.
Tillåt dig att vara i den famnen.
Låt värmen strömma till dig,
Känn hjärtans rytm,
Finna varandra,
Känn ljuset stråla
Runt
Känn kärlekens tröst,
Känn kärlekens tillit.
Ett hägn av rosor faller ned över
Ett rosenhägn väver liljans rena ljus
Din uppgift är att upplysa – belysa genom kärlek i den värme du alltid är.
När mörkret är tätast,
Känn stjärnornas sångljus fylla själen,
Känn hjärtans rytm finna varandra,
Hjärtan,
Öppnade fjärilsvingar fyller luften,
Luften andas ljus,
Själen dansar i älskad rörelse i andens ljusfamn.
Vet att du är älskad
med jagets hand smeker den kroppens band Banden upplöses ett efter ett.
Den är där, kroppen – ett skönhetens tempel inte längre ett fängsel.
Du är icke mer fängslad av människans liv.
Ibland kniper ni samman ögonen för hårt.
Du sade:”jag klev lite för långt in i mörkret”
Det är en bra bild.
Nu är det så att i egentlig mening kan du aldrig kliva för långt in,
Du ser en svart malström nu, formen är ett svart ymnighetshorn, du ser insidan och åter ser du dropparna virvla mot eller till mynningen.
Ja – de virvlar igenom,
Ut i mynningen,
Andningsluft,
Hör lyckans skri:
Jag är fri.
Dina ord är en bra bild för de ihopknipna ögonen.
Känn skillnaden på att av att lugnt och stilla stänga/sluta ögonen och knipa ihop.
Att sluta ögonen är molnupplevelse, värme, ängelns smekning inifrån.
Ängelns hand sträcks upp från hjärtat och omsveper ögat,
Vingen sluts varsamt runt; sov i ro älskliga barn.
Då ögonen knips ihop följer hela ansiktet med. Delar av eller hela beroende av vilka muskler du använder.
Ansiktet blir en stelnad mask, upplevelsen i ögonen är svarta hålor.
Hålor – tomma.
Se det lilla barnet, det nyfödda barnet med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer.
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad kvar i den nyfödda kroppen.
Se de älskande med persikokinder och doftande hy, vishetens ögon och kännande händer,
Saktmodiga rörelser, planetrörelsen lever i allra högsta grad åter i den nyfödda kroppen.
Varför säger Vi nyfödda kroppen?
De älskande är en nyfödd kropp, en kärlekskropp.
De kan inte vara utan varandra.
Den kärlekskroppen förenar dem all – tid.
Evinnerligen.
Evig Innerlig Enhet.
De kan aldrig fly bort,
Vindarnas kärleks andning,
För dem alltid åter till ursprungets kärleks vilja.
Mjuka lätta dun faller ned,Himmelssvanen putsar sina fjädrar,Varje fjäder är ett nyskrivet ord,VittorörtFyllt med skönhetVarje fjäder är en vingeVingarna är händerHänderna skapar rörelseljusrörelse
Ser du dina ord?
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…
Varje fjäder är en vinge, varje dun är en vinge,
Varje dun minns vingens rörelse, varje dun är en vinge ty det är i helheten, i vingen.
Detta är kanske obegripligt, o – fattbart.
Det är inte svårt, det är mycket enkelt.
Se åter snöblommorna,
Se dropparna, dropparna faller ned, regnet faller ned, ångan strömmar upp och faller ned,
Det är en vävande rörelse, Regn ger liv, ådror, källan, bäckar, hav, rötter,
Förenande liv – för en ande liv.
Livsrörelsen stiger upp och möter stjärnljusen faller så ned renade och bär ljuset inom sig.
Det är en vävande rörelse och det spinns trådar mellan uppe och nere, klangerna ljuder överjordiskt sköna och vackra.
I universum böljar…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar