en natt i nätternas dag

En natt i nätternas dagar lämnade hon bonadens boning,
Hon trädde ut ur bilden, in i de vita sinnenas riken.
Ställde sig i ängsgräsets gnistrande vita ljus,
Stjärnan föll ned över henne,
skrudade henne i stjärnljusklädnad,
Hon vände blicken till Moderns öga,
såg hennes halva jag skimra,
såg natten i dagen,
Sträckte armarna upp,
Tårljusen tindrade i hjärtats ödmjuka skimmer,
Vandra dotter
*
Vandra

Hon lämnade stegen
Ängsgräsets purpur lyfte henne
Ljustrådar strömmade ur hennes ögon
Hon steg uppför
Hon hälsade stegens ljus med värme.

Hon far över himlen med tömmarna i sin hand,
Stjärnspannet bär henne
Tolv stjärnors ring
Hon lyfter dig upp däri
Pekar på månskäran
Se ljuset
Se dagen – se natten
Se ljuset – se mörkret
De är ett.
Vinden viner
Snön yr
Allt suddas ut
Den halve söker sin helhet
Vinden viner
Snön yr
Vindmantel
Hon sluter handen runtom
Öppnar handen
Det sammanförda är helt
Strålar i ljus

Blicka ut i mörkret genom fönstret,
Väggarna är ljudisolerade,
Fönstret är yta,
Mörkret genom fönstret är en tyst yta.
Ögat i natten är en tyst yta,
Ögat är spegeln.
Själens spegel.
Pupillen utan ljus är en tyst yta.
Inte inuti, där är liv.
Vad är natten?
Natten är en tyst yta, en reflekterande yta,
Reflekterande yta tar emot stjärnljus.
I natten talar den befriade tankens ord, den dansar från stjärna till stjärna, klingande klanger ljuder i harmoni.
Där är de vilsna tillsammans i svarande liv.
Kärlekens hjärta strålar i nattens famn, fyllt av den fyllda tystnadens sannhets svar.
Det yttre ögat styr inte stegen,
Den yttre gärningen styr inte känslan,
Allt är tom tystnad – Befriat i ljus.
Där är det åter; Indigomanteln sveper om, den vita ytan är nu närmast kroppen,
Själen kan äntligen röra sig i harmonisk dans i andens ljus, tanken sover in i den vävs ljustrådar vardande ljus i dagen. Kroppen väntar i bädden åter fylld med hopp om den randande gryningens ljus.
Randande,
Vackert ord då du befriar det - rand – ett gyllene streck böjer sig över, Andens vinge böjer sig över minner själen om rörelsens skönhet, nu läggs gåvorna i kroppens famn.
Den blå färgen bär en längtan att omsluta, att värna om, den bär i sig stjärnornas dagsskimmer,
Den bär drömmarna, hoppet och önskan i sina händer.
Mest av allt, störst av allt är kärlekens vävande dröm,
Blåskimrande mantel,
Blåskimrande händer, blåskimrande kupol av kristall, minns så att den kupolen även finns under,
Under är undrens tid,
Genom undren lyfts själens ljus,
Hennes hud skimrar i tusende prismors liv.
Ängerns blommor fylls med doftande ljusstrålar
Strömmar genom hjärtat
Hjärtvingarna bär
Händernas hjärtas gärning.

Hon far över himlen med tömmarna i sin hand,
Stjärnspannet bär henne
Tolv stjärnors ring
Hon lyfter dig upp däri

Tolv rosors ring
Fyller hjärtats
Rika äng.

Blåskimrande händer

Blåskimrande Kupol av Kristall

Snöblommor
Singlar

Över ängen
Ängen hälsar

Doftande ljusstrålar

Gnistrar
Tindrar

Kärlek

Till
Ängsfamnen

Blåskimrande händerBär
snöblommor i
Doftande ljusstrålar
GnistrarTindrar
Kärlek
Till
Kupol
av Kristall
Snöblommor gavs in i ängsfamnen
sjunger ljusstrålande Ögons
ljus
…

Frös inne, steg ut genom fönstrets stängda yta
Mötte skymningslandets värme
De kände.

De öppnade zinnobermanteln för mig
Jag steg in och kände värmen omsluta.
De lyfte ögonen.

Åter såg jag den blå skimrande kupolen
Smidd av renaste kristallers ljus
Hörde klangerna fylla mig.

Klanghänderna öppnade vägarna till kristalljusen
Klangerna, nu blomljusstjärnor

S
V
Ä
V
A
D
E

S
I
N
G
L
A
D
E

In i ängsfamnen
Turkosa slöjor föll ned över
Lyfte hjärtats värme
In i aftonlandets
Drömmar
Till ljus.

Länge sökte jag mig själv för att finna mitt själv
Fann att det inte fanns något mig själv
Det finns mitt själv
I helheten