hjärtats röst

Samvetet är hjärtats röst.
Ur eldhavet stiger hon med öppnade händer
I händerna håller hon en strålande ädel sten
Rubinens röda kärlek
Strålar
Värmer
Orden
Orden är kärlekens vingar
Smekande sångers ljus
Ljusets händer
Vingar
Omfamnar
Förnekelsens
Rädslans
Tankar
Lyfter dem
Berör dem
Det yttre blir inre
Det inre blir yttre

Förnimmandet av evighetens samvete vaknar
Andeväsendet blir det, det var;
Evigt förnimmande samvete genom hjärtat i ljus.
Andemänniskan har aldrig behov av att tänka efter- vad är rätt/vad är fel - hon är samvetets röst. Denna röst lägger inte skuld på omvärlden, ofta bär hon omvärldens skuldtankar, tar dem in i sig och tvagar dem i månskenssjöns silver, rimfrostens stjärnor regnar ned, livet är strålande vitt, hon ser i skimrande aning lever regnbågens gnistors liv
Himmelssfärernas skapande livsljus strömmar in
Dimmans slöjor smeker mellan stammarna, öppnar upp.

Så sitter de vid stranden och samtalar överlämnar stegen till aftonstjärnans händer.
Dagen berättar om lyckans steg om sorgestegen.
De lägger inte dessa i glömskans hav, till viss del ja; ty allt vilket däri är, är stjärnljus.
Kärleken är det högsta,
Kärleken är samvetets röst,
Hjärtats röst,
Samvetet är det upp lyftade jaget.
Det är förnimmandet av anden i mig.

Samvetet är det vilket värmer livet, samvetet talar genom sanningen, den Gudomliga sanningen: det högre jaget– det är den högsta kärleken ”personifierad” – omfamnar i kärlek det lägre jaget. Det lägre jaget är: ursäkta! den oskolade människan, det ”rent” mänskliga. Då Vi här säger det rent mänskliga avser Vi den människa vilken håller händerna för och utropar: inte se/inte höra/inte tala – Inte vara i kärleken.
Att vara i kärleken är att var i Gud; i Gudomens ljus.
Vad är det de gör då de samtalar vid stranden i eldens sken?
Vad var det alla filosofer gjorde?
De samtalade om livets grund, de ritade cirklar, de byggde hus, de var i logos.

Människan, alla levande väsen måste vara/bli filosofer.
Varför?
Se de gamla filosoferna framför er och ställ er frågan: Sprang de runt, irrade de runt, stressade de?
Nej det gjorde de inte – de andades ut, tog paus och begrundade livets rikedom.
De lade alla yttre betingelser framför sig.
De begrundade alla steg de tagit. De stegen blev nu verktyg, redskap i livet.
De begrundade orsakens verkan.
De såg cirkelns lugna, ljusfyllda inre yta, de såg kärlekens ljus och värme,
De såg dessa två livsavgörande tillstånd: ljus och värme till kärlek, till jaget, jaget i Anden.
Andejaget kan inte synliggöras då samvetet, utan att lägga skuld på, inte får strömma i kärlek.