väver

Han var en människofångare,
Människofångare,
Drömfångare,
Han var en människofångare, en drömfångare.
Han fann ut att han kunde se, se människornas drömmar.
Istället för att lyfta upp dem, började han använda sig av deras drömmar, han bakade kakor av dem, drömmar, var och en vet att dessa bakverk sjunker samman då ungsluckan öppnas för tidigt.
Han använde sig av deras drömmar att finna mening i livet, han fann en egen mening – omedvetet – han gjorde ärrade mynt av dem.

Barnet väver i himmelsdrömmens ljus,
Skuttar över regnbågsbron,
Ser skogar ängar sjöar, berg,
Ser liv,
Trådarna blir fler och fler i barnets väv.
Längtan föds.
Barnet åker rutschbana in i cirkelns ljus.
Suckarna hördes, jordlängtan blev jordtyngd, tung tyngande tung.
Barnet minns ljusminnet, minns livets återkomst, minns pirret i magen i rutschbanefärden; minns Moderns händer…
Nu lyfter jag mig upp
Tillåter himmelsdrömmen att förverkligas i jordedrömmens skönhet.
*
Himmelsdrömmen bar barnet
Jordtyngden
tyngde
ned
Hårt

Hon vattnade markens törstande blommor
med solljus
höll ut händerna,
andades in jordens tårar

Hon lyfte ansiktet mot Solen
höll upp jordens sorghänder

Såg tårarna
lyftas in i smaragdens ögon

Smaragden öppnade slöjan

Viskade hopp in i molnfamnens vagga

Tårarna sågs skingras
Ljusslöjan föll ned över livet

Lyfte
upp

Himmelsdrömmen
Förverkligas
I jorddrömmens skönhet