Paradiset sjunger lovsånger,
De silverne bladen sjunger silverne klanger
De gyllenen bladen sjunger guld
Fyller de renade hjärtanas svarta vatten.
Paradiset finns i himlarna,
Finns på jorden,
I jordhimlens sfär,
Längta inte till molnen känn dem bära fötternas steg,
I paradisets sånger andas ljuset godhet
Andas ljuset
Frid och harmoni
Där har
Stenarna marken mossan det bra,
Till det yttre hård form,
Är moln,
Känn hur marken darrar i glömskans steg
Av människans glömskesteg,
Marken känner, lever med människans oseende tankar
Känner glömskans slöjor.
Träden marken stenarna livet gråter;
Säger: människan tänker så mycket, säger så mycket,
Varför söker människan vingar då hon behöver öva förnimmandets skönhet,
Berörandets ro.
De silverne bladen sjunger silverne klanger
De gyllenen bladen sjunger guld
Fyller de renade hjärtanas svarta vatten.
Paradiset finns i himlarna,
Finns på jorden,
I jordhimlens sfär,
Längta inte till molnen känn dem bära fötternas steg,
I paradisets sånger andas ljuset godhet
Andas ljuset
Frid och harmoni
Där har
Stenarna marken mossan det bra,
Till det yttre hård form,
Är moln,
Känn hur marken darrar i glömskans steg
Av människans glömskesteg,
Marken känner, lever med människans oseende tankar
Känner glömskans slöjor.
Träden marken stenarna livet gråter;
Säger: människan tänker så mycket, säger så mycket,
Varför söker människan vingar då hon behöver öva förnimmandets skönhet,
Berörandets ro.
En prinsessa dansar i skogens händermed tindrande pärlögons ljusHon lyfter pärlorna in i trädens händerDe tindrar i ängens famnI gryningens timma sjunger de
Vindarna
rullade ihop sig
Allt blev plötsligt
tyst
stilla
regnet började trilla
nedför backen
Sångerna
började dansa
runt i ring
Vindarna
lyfte dem med sving
Nu sjunger de i himlens salar
där rosen drömmarna talar
Skönhetens sånger ljuder
En prinsessa dansar i skogens händermed tindrande pärlögons ljusHon lyfter pärlorna in i trädens händerDe tindrar i ängens famnI gryningens timma sjunger de
Vindarna vaknade
steg ur bergets händer
Öppnade dagens sånger
Smeker gräsen ängarna haven träden
Klingande droppar sjunger
En prinsessa dansar i skogens händer
med tindrande pärlögons ljusHon lyfter pärlorna in i trädens händerDe tindrar i ängens famnI gryningens timma sjunger de
Dagens Mantlar
öppnas
Vindarna sträcker på sig
Stiger ur bergets händer
Dansar över ängarnas marker
Lockar fram tindrande skratt
Pärlorna fångas av trädens händer
sjunger i luftens famn
Hör vindarnas andning
såg dem stiga upp ur bergets händer
Dansa liv över markens längtan
Droppar lyftas in i trädens kronor
Pärlor ser fåglarna flyga i vindens händer
Ser skönheten
Ser vindarna beröra allt och inget
ser skönheten
Hör droppars klanger
Pärlors sånger
Idag såg jag vindarna stiga upp ur bergets händer
hörde deras vinande sånger
berörande livet
Klanger
Droppar
Droppljus
Porlande skratt
Pärlor
Allt upplöstes
Skönhet
Beröringens gester
Liv
Upplöser det vi tror är begränsat
Vindarna skrudade trädens kronor med ljussånger
Vindarna
rullade ihop sig
Allt blev plötsligt
tyst
stilla
regnet började trilla
nedför backen
Sångerna
började dansa
runt i ring
Vindarna
lyfte dem med sving
Nu sjunger de i himlens salar
där rosen drömmarna talar
Skönhetens sånger ljuder
En prinsessa dansar i skogens händermed tindrande pärlögons ljusHon lyfter pärlorna in i trädens händerDe tindrar i ängens famnI gryningens timma sjunger de
Vindarna vaknade
steg ur bergets händer
Öppnade dagens sånger
Smeker gräsen ängarna haven träden
Klingande droppar sjunger
En prinsessa dansar i skogens händer
med tindrande pärlögons ljusHon lyfter pärlorna in i trädens händerDe tindrar i ängens famnI gryningens timma sjunger de
Dagens Mantlar
öppnas
Vindarna sträcker på sig
Stiger ur bergets händer
Dansar över ängarnas marker
Lockar fram tindrande skratt
Pärlorna fångas av trädens händer
sjunger i luftens famn
Hör vindarnas andning
såg dem stiga upp ur bergets händer
Dansa liv över markens längtan
Droppar lyftas in i trädens kronor
Pärlor ser fåglarna flyga i vindens händer
Ser skönheten
Ser vindarna beröra allt och inget
ser skönheten
Hör droppars klanger
Pärlors sånger
Idag såg jag vindarna stiga upp ur bergets händer
hörde deras vinande sånger
berörande livet
Klanger
Droppar
Droppljus
Porlande skratt
Pärlor
Allt upplöstes
Skönhet
Beröringens gester
Liv
Upplöser det vi tror är begränsat
Vindarna skrudade trädens kronor med ljussånger
Natthändernas ljus öppnades, den lilla fågeln flög ut ur nattens hjärta, såg livet.
Världsvärlden är god.
Barnet var i världen.
Skuttade med solstrålarna, dansade med vattnets droppar, flög med vindarna, doftade blommornas värme, kände molnen runt fötterna och mindes, sände solströmmande kärlek till vännerna runt sig.
Barnet var i världen alltid nu större,
Vindarna, världsvindarna rev och slet, virvlade runt, slog hårt emot ansiktet.
Kindskålarna öppnades
Tindrande ljus
Hjärttårar
Strålade
Barnet sträckte fram händerna
Bjöd livet att dricka
Barnet viskade
Världsvärlden är skön
Barnet led
Vände blicken
Uppåt
Kände molnen runt fötterna
Mindes
Sände solströmmande kärlek till vännerna runt sig
Den lilla fågeln återvände in i hjärtvinden
Natthändernas ljus
Berätta
Låt mig se.
– För att förstå med hjärtat måste vi föra dig långt ned, djupt ned.
Det fanns ett paradis, med doftande skogar och marker, blommorna dansade med vinden, allt var ljusgenomgjutet, då inte i fast form. Vi menar att det var ljusfyllt, genomgjutet är här att det var i tillit i vetskapen av att ljuset och värmen är till kärlek.
Rötterna hade inget behov av att vara fästade i jorden, hade inget behov av att hållas av Moderns händer.
Hade inget behov av att sammanhållas i långa led. Livet, alla livs väsen var ett, bekymrade sig inte och bortsåg inte ifrån detta, det var en självklarhet, något att vara i.
Allt var mer eller mindre slöjornas dans.
Slöjor viner inte, de strömmar i skönhet, lugn, i den skönheten skapas liv i rörelsen.
I detta paradis somnade människan,
Behövde väckas varsamt för att inte vara drönare,
Vi lade slöjorna utanför människan,
Hon blev ”tvingad” att föra slöjornas rörelse själv för att se skönheten.
Detta är bilden av att lägga en slöja mellan templets förgård och det inre.
Detta är att ”avskilja” det lägre jaget ifrån det högre.
Det är att suga in det högre jaget i hjärtats händer.
Det är anden i flaskan.
Då ni vaknar i morgonens ljus gnuggar ni sömnen ur ögonen,
Genom att gnugga på korken öppnas flaskan och anden står framför er.
Ni måste själva vilja ta emot andens hand,
Ni måste själva vilja hålla i slöjorna och röra er vackert.
Då sker det,
Ni blir slöjorna.
Det fanns väsen vilka fylldes av bitterhet,
Deras ögon förblindades,
De ville ”ta över” Gudomens vilja,
De kände att de ville ta makten,
Sakta hårdnade deras ansikten och blev dödsmasker eller stenansikten.
Du tycker inte om att Vi säger stenansikten ty du ser stenarnas, livets sannhet.
Men det är en god bild, stenen är på ytan kall då Solen ej värmt dess yta.
Du skrev att det lilla barnet sade världen är god.
Det är och skall vara barnets upplevelse,
Du skrev att barnet sade att världen är skön,
Det är och skall vara barnets upplevande känsla.
Barnet lämnar aldrig, därför skrev du att barnet alltid är i livet.
Den tredje fasen är att världen är sann.
Hur skall världen vara sann då slöjorna har dragits i smutsen,
Fläckats med smärtans blod.
Då händer sökt fläka upp bröstet och lägga ned sina egengjorda sanningar.
Världsvärlden är god.
Barnet var i världen.
Skuttade med solstrålarna, dansade med vattnets droppar, flög med vindarna, doftade blommornas värme, kände molnen runt fötterna och mindes, sände solströmmande kärlek till vännerna runt sig.
Barnet var i världen alltid nu större,
Vindarna, världsvindarna rev och slet, virvlade runt, slog hårt emot ansiktet.
Kindskålarna öppnades
Tindrande ljus
Hjärttårar
Strålade
Barnet sträckte fram händerna
Bjöd livet att dricka
Barnet viskade
Världsvärlden är skön
Barnet led
Vände blicken
Uppåt
Kände molnen runt fötterna
Mindes
Sände solströmmande kärlek till vännerna runt sig
Den lilla fågeln återvände in i hjärtvinden
Natthändernas ljus
Berätta
Låt mig se.
– För att förstå med hjärtat måste vi föra dig långt ned, djupt ned.
Det fanns ett paradis, med doftande skogar och marker, blommorna dansade med vinden, allt var ljusgenomgjutet, då inte i fast form. Vi menar att det var ljusfyllt, genomgjutet är här att det var i tillit i vetskapen av att ljuset och värmen är till kärlek.
Rötterna hade inget behov av att vara fästade i jorden, hade inget behov av att hållas av Moderns händer.
Hade inget behov av att sammanhållas i långa led. Livet, alla livs väsen var ett, bekymrade sig inte och bortsåg inte ifrån detta, det var en självklarhet, något att vara i.
Allt var mer eller mindre slöjornas dans.
Slöjor viner inte, de strömmar i skönhet, lugn, i den skönheten skapas liv i rörelsen.
I detta paradis somnade människan,
Behövde väckas varsamt för att inte vara drönare,
Vi lade slöjorna utanför människan,
Hon blev ”tvingad” att föra slöjornas rörelse själv för att se skönheten.
Detta är bilden av att lägga en slöja mellan templets förgård och det inre.
Detta är att ”avskilja” det lägre jaget ifrån det högre.
Det är att suga in det högre jaget i hjärtats händer.
Det är anden i flaskan.
Då ni vaknar i morgonens ljus gnuggar ni sömnen ur ögonen,
Genom att gnugga på korken öppnas flaskan och anden står framför er.
Ni måste själva vilja ta emot andens hand,
Ni måste själva vilja hålla i slöjorna och röra er vackert.
Då sker det,
Ni blir slöjorna.
Det fanns väsen vilka fylldes av bitterhet,
Deras ögon förblindades,
De ville ”ta över” Gudomens vilja,
De kände att de ville ta makten,
Sakta hårdnade deras ansikten och blev dödsmasker eller stenansikten.
Du tycker inte om att Vi säger stenansikten ty du ser stenarnas, livets sannhet.
Men det är en god bild, stenen är på ytan kall då Solen ej värmt dess yta.
Du skrev att det lilla barnet sade världen är god.
Det är och skall vara barnets upplevelse,
Du skrev att barnet sade att världen är skön,
Det är och skall vara barnets upplevande känsla.
Barnet lämnar aldrig, därför skrev du att barnet alltid är i livet.
Den tredje fasen är att världen är sann.
Hur skall världen vara sann då slöjorna har dragits i smutsen,
Fläckats med smärtans blod.
Då händer sökt fläka upp bröstet och lägga ned sina egengjorda sanningar.
Se berget, det står där,
Mineral, hård yta, där berget står i skugga är kylan.
Du vet att i berget finns ådror, gångar, tunnlar,
Du vet att källan sjunger i berget,
Du vet att de lyfter fram ädla stenar ur bergets grund,
Gnomer, undiner, sylfer och salamandrar,
De är där alla i bergets liv, i det inre till det yttre.
De värnar om,
Vaktar runt sannheten.
Du ser draken och du ser ormen,
Omslingrade,
Rullade runt sannheten,
Hjärtats röst.
För att lyfta fram sannheten måste det yttre möta det inre.
Draken är inte av ondo, den är vis,
Ormen är inte av ondo, den är vis.
Draken sprutar eld då sannheten förfars,
Draken trängtar till det jungfruliga rena,
Riddaren kämpar med draken i höstens tid, därför att just då är människan alltid nära att dras in i falskhetens ”ljus”.
Det är alltid svårt att söka det inre ljuset utan att få eller erhålla yttre bekräftelse.
Ormen då,
Ormen kan förhäxa, förstelna då ormtämjaren inte är där.
Vi kan ge den ena bilden efter den andra, det väsentliga är att draken och ormen rullar ut sig och blir till stöd för det rena ljuset,
Läkedomen,
Sannheten,
Kärleken.
Det kan de endast bli då det inre jaget leder det yttre jaget,
Då sömnen har gnuggats ur ögonen.
Då är andens verkan i livet,
Anden besvarar tre önskningar vilka bär livet;
Världen är god,
Världen är skön,
Världen är sann.
Samvete, Frihet, Kärlek.
Obundenhet i bundenhet.
Deras vägar knyts samman med gyllene band,
Slöjan lyfts upp över ansiktet.
Stjärnbruden står där,
Stjärnorna tindrar
I hennes krona
Månljusets silver rinner nedför hennes kropp,
Smekande silvervita vågor
Hennes händer lyfts
Vita rosor
Doftar
Rent
Mineral, hård yta, där berget står i skugga är kylan.
Du vet att i berget finns ådror, gångar, tunnlar,
Du vet att källan sjunger i berget,
Du vet att de lyfter fram ädla stenar ur bergets grund,
Gnomer, undiner, sylfer och salamandrar,
De är där alla i bergets liv, i det inre till det yttre.
De värnar om,
Vaktar runt sannheten.
Du ser draken och du ser ormen,
Omslingrade,
Rullade runt sannheten,
Hjärtats röst.
För att lyfta fram sannheten måste det yttre möta det inre.
Draken är inte av ondo, den är vis,
Ormen är inte av ondo, den är vis.
Draken sprutar eld då sannheten förfars,
Draken trängtar till det jungfruliga rena,
Riddaren kämpar med draken i höstens tid, därför att just då är människan alltid nära att dras in i falskhetens ”ljus”.
Det är alltid svårt att söka det inre ljuset utan att få eller erhålla yttre bekräftelse.
Ormen då,
Ormen kan förhäxa, förstelna då ormtämjaren inte är där.
Vi kan ge den ena bilden efter den andra, det väsentliga är att draken och ormen rullar ut sig och blir till stöd för det rena ljuset,
Läkedomen,
Sannheten,
Kärleken.
Det kan de endast bli då det inre jaget leder det yttre jaget,
Då sömnen har gnuggats ur ögonen.
Då är andens verkan i livet,
Anden besvarar tre önskningar vilka bär livet;
Världen är god,
Världen är skön,
Världen är sann.
Samvete, Frihet, Kärlek.
Obundenhet i bundenhet.
Deras vägar knyts samman med gyllene band,
Slöjan lyfts upp över ansiktet.
Stjärnbruden står där,
Stjärnorna tindrar
I hennes krona
Månljusets silver rinner nedför hennes kropp,
Smekande silvervita vågor
Hennes händer lyfts
Vita rosor
Doftar
Rent
Ur nattens ljushänder
Stiger hon.
Vem är hon,
Ömhetens och Sannhetens Moder.
Hon vårdar vishetens visdom genom värme till kärlek.
Hon uppfyller berget med värme,
Hon uppfyller den iskalla tanken med värmande ljus.
Hon stiger ur nattens ljushänder, stjärnornas ljus,
Hon är i himlen och i jorden,
Hon är i jordhimmelssfären.
Hon är den gudomliga visheten, hennes händer är molnen vilka bär fötternas steg, molnen visar himmelsjorden/jordhimlen - ja, varför envisas ni med att dissekera och dela upp.
Barnen visar er detta och nu har barnet fått skor på fötterna att vandra i livet genom att de tre önskningarna är besvarade.
Gåvan är given att förvaltas.
Dotter,
För att du verkligen skall veta måste vi föra dig djupt ned,
Djupt in i den förborgade,
Förskansade tanken.
Du har förts djupare och djupare ned.
Berget har en grund, du har förts ”under” grunden, under havslinjen – vattenlinjen.
Du har sett och vandrat igenom mörker
För att ljuset skall lyftas fram
Måste alla mörka rum lyftas fram
Alla mörknade kroppar
Vad är det?
Det är smärtan inom varje levande väsen
Så ock inom hennes kropp.
Sakta sakta syns det vita ljuset
Opaliternas ljus,
Nej Dotter sök inte bekräftelse på det ordet,
Opaliter,
Det är den vita opalens ljus,
Denna Opal stiger nu fram,
Ett Opalägg,
Ägget är livets urform.
Denna vita opal lyfts upp av opaliternas händer,
De är väktare över denna vita stenform
Över detta ljus,
Visst är det ett vackert namn: opaliter,
Orakeldrömmar – paradis – andning – lever – i – tomhetens – eviga – rörelse.
Stiger hon.
Vem är hon,
Ömhetens och Sannhetens Moder.
Hon vårdar vishetens visdom genom värme till kärlek.
Hon uppfyller berget med värme,
Hon uppfyller den iskalla tanken med värmande ljus.
Hon stiger ur nattens ljushänder, stjärnornas ljus,
Hon är i himlen och i jorden,
Hon är i jordhimmelssfären.
Hon är den gudomliga visheten, hennes händer är molnen vilka bär fötternas steg, molnen visar himmelsjorden/jordhimlen - ja, varför envisas ni med att dissekera och dela upp.
Barnen visar er detta och nu har barnet fått skor på fötterna att vandra i livet genom att de tre önskningarna är besvarade.
Gåvan är given att förvaltas.
Dotter,
För att du verkligen skall veta måste vi föra dig djupt ned,
Djupt in i den förborgade,
Förskansade tanken.
Du har förts djupare och djupare ned.
Berget har en grund, du har förts ”under” grunden, under havslinjen – vattenlinjen.
Du har sett och vandrat igenom mörker
För att ljuset skall lyftas fram
Måste alla mörka rum lyftas fram
Alla mörknade kroppar
Vad är det?
Det är smärtan inom varje levande väsen
Så ock inom hennes kropp.
Sakta sakta syns det vita ljuset
Opaliternas ljus,
Nej Dotter sök inte bekräftelse på det ordet,
Opaliter,
Det är den vita opalens ljus,
Denna Opal stiger nu fram,
Ett Opalägg,
Ägget är livets urform.
Denna vita opal lyfts upp av opaliternas händer,
De är väktare över denna vita stenform
Över detta ljus,
Visst är det ett vackert namn: opaliter,
Orakeldrömmar – paradis – andning – lever – i – tomhetens – eviga – rörelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar