visa mig

Han lade drömmarnas silver i kattguldsklippans hägn
Fastnade själv däri

Han såg
Bedragelsen rämna
bit för bit

Flagnande blek hud
Orkade ej resa sig ur

Vindarna svepte ropade
Se
Se
Vakna
Älskade själ

Han
Böjde huvudet ned
Stirrade
In i händernas sprickskålar

Ekande
Eko
Armod

Vingar svepte över hans döende liv

Hon

Smekte honom med purpurvingars kärlek
Klädnadens pärlors klingande klanger vidrörde hans själ

Han

Lyfte blicken

Anade hennes närhet
Kände doften av vita rosor

Såg vargen vila vid hennes sida
Blicka in i

Sakta
Vaknade han ur stungna dvalan given av rädslotaggar

Han reste sig upp

Såg nordklippan i de stora skogarnas hägn
Vandrade i dagens ljus i nattens ljus
Fann henne väntande i eldarnas ring

Han såg drömmarnas silver
Hjärtat strålade guld

Klippan sjöng kristallrenande ljus
Förde deras händer samman
Ljusfolket log
Kärlek
…
Dotter låt oss se på det du nu skrivit,
Människan vill gärna bygga egna klippor, de finner glimmer här och var. Glimmer är vackert, det är inte det.
Grunden till allt liv är glimmer, glimmerljus, glimrande skönhet.
Detta glimmer ligger inte ovanför ytan eller rättare sagt ligger inte ovanpå marken.
Ni är fyllda med sorg och foten sparkar till en sten, ibland svara stenen genom att bita er i tån.
Ibland sparkar ni så hårt att tån går av.
Ni får ett benbrott och måste halta ett slag.
Är det en straffdom, inte alls.
Stenen visar er att det gjorde ont att bli sparkad.
Den flyr dock inte den stannar dit den valde att hamna.
Människan har väldigt lätt för att tro att den har tillåtelse att sparka på stenar eller så kallade döda ting och avreagera sig. Detta utan att känna – känna vad? Att sorgen ökar i styrka.
Det blir inte ”endast” den egna sorgen, nu fördubblas den.
Stenen ropar inte straffdom ty den vet att detta inte är straffdom, den har sett och den svarar till.
Våra ord är väldigt lätta att tolka till att: Du har själv skapat ditt öde eller dessa populära fraser; du drar till dig genom dina tankar.
Glimrande skimrande ljus,
Stenarna kan synas ligga ovanpå marken, nu borde åtminstone du inse att fallet inte är så.
Berget då, klippan då,
Den är lika mycket ovan marken som under marken, den förgrenar sig, den är ett träd.
Den lever med och i djup grund.
Glimret ni plockar.
Är vackert,
Det är bara det att då ni verkligen vågar inse den djupa grunden kommer ni att se de luftslott ni bygger.
Den andlige vandraren är alltid resande på väg, möter och ser lyssnande.
Bränner inte alla böcker på bål och förkastar inga andra livs upptäckter.
De lyssnar och tar emot. Det kan tyckas att Vi förkastar, hur skall Vi kunna det då det är Vi som strör pärlor i ert hår.
Det Vi säger är att det finns en ursanning, en djup grund.
Då ni strävar emot, kämpar emot att nedstiga; ja – nedstiga vilket är att uppstiga – då sker detta.
Vyerna blir så stora att ni ryggar.
Istället börjar ni plocka säkra bitar.
Säkra bitar vilka inte kräver förändring av en bra livssituation.
Varför lämna det invanda, det är bättre med lite guldstänk här och var.
Ja ni plockar säkra bitar vilka ger ljus för er egen tillvaro genom att ni möts av beundrande ögon.
Det är sant! Många är det vilka finner mod och kraft till att leva – men gör de det då ni inte är där. Kanske för en dag, i den mänskliga tiden för några år. Men vad sker sedan.

Se Modern,
Hon bar sitt barn in i jordesfären, hon gjorde det trots att hon visste.
Se Barnet,
Han vandrade sin väg trots att han visste,
Se Ljusets folk
De vandrar sin väg trots att de vet,
Se Kärlekens folk
De vandrar trots att de vet.
Vad vet de,
De vet smärtan, de vet ensamheten, de vet övergivenheten – i den mänskliga tillvaron. De vet utanförskapets väg,
De vet att detta utanförskap är ett innanförskap. De vet och känner insikten av helhetens kärleks verkan och gärning.
De vet att fast grund kan inte byggas med bitar av, flagor av.
Vad är kattguld,
Det är vackert, delar du kattguldet blir det skira vingar, eller varför inte världsdelar.
De blir bilder av bergets rörelser, av jordens rörelser.
Dessa rörelser har en gång fört allt samman.
Det går inte att plocka bit för bit, det faller samman.
Det finns bara en väg och det är modet av att gå in i.
För en tid är kattguldets väg av godo,
Det är sökaren.
Det går dock inte att bygga en fast grund med flagor,
Och varför bygga en egen grund – det finns en grund.
Kattguldsvägen är förförisk, glimrande skönhet,
Den är förförisk och den är hypnotisk, förglömmandes mitt själv vandrar jag in i dödsrikets salar,
Vi behöver inte orda vidare runt detta, bilden är mycket klar; den klippa vilken bygges av eller med kattguld ramlar en dag samman.
Det sker då själen vaknar och ropar ande,
Andeljus tala till mig,
Visa mig vägen in i kärlek till kärlek.