sluter sina händer,
Stenen seglar in till stranden,
Moder Måne lyfter den in i stjärnkretsen.
Linneskåpet står i huset – i stugan.
Det skimrar drömskt runt det,
inifrån.
Det doftar skog och marker,
Längder,
Ytan är slät,
Stickfri,
Solblank,
Linneskåpet viskar,
Stig närmare, se mitt liv.
Linneskåpet har två dörrar,
De öppnar drömskt sus.
Ögon blickar,
Ådror strömmar
Fötter står stadigt,
Dörrkläpparna
Dörrarnas beslag - handtag
glimmar i Moder Månes silver.
Linneskåpet berättar skogens liv;
Hör strömmarna djupt in i hennes famn, de dunkar porlar susande jämn rytm, överallt och ingenstans är de skimrar kärleks kraft, överallt och ingenstans är de känner livets längtan.
Hennes hjärta hör en spröd stämma ropa, låt mig leva, hon vänder ansiktet till ropet, lyfter ropet varsamt in i handen lyssnar stilla.
Ropet öppnas spröda skira drömmar vävs.
Modern lyssnar stilla.
Klanger färger toner andas runt
Varsamt lägger hon drömmen in i ro sjunger vaggande sångers ro.
Fröet sover med skimrande drömro,
Fransarna målar vackra bilder inom
Huden rodnar skimrande gryningsljus.
Ögonen darra ett ögonblick ser ljuset,
Sträcker armarna upp, upp.
Jorden öppnas grodden finner vägen ut.
Modern höljer
Fadern leder
Livet spirar
Leende
Kärlek.
Kvisten den spröda vänder och vrider livet med Solens vandring,
Moder Måne skänker kvisten skönhet.
Kvisten ges fingrar med pärlor runda klara.
Livet lindas om
Stammen finner vägen upp
Inom strömmar ljus och värme.
Lånt bort och nära lever de stora orörda skogarnas liv,
Alltet är frid är stilla harmoni,
Stämsångerna ljuder endräkt,
Vindarna bär dem över under genom om i överallt och ingenstans, källans vatten porlar bäckarnas sånger bär tindrande ljusens dans stiger över under genom om i överallt och ingenstans.
Där lever den gamla mannen och kvinnan i kärlek.
Vårdar ömt livet.
En gammal man en gammal kvinna hade levt länge i Solen och Månen,
Hårets vita snö glimmade månsilver och solguld.
De vattnade ängarna skogarna sjöarna bergen markerna länderna, är med ljus och värme.
Deras fötter smekte var steg, händernas slöjor stillade längtan,
Deras hår smekte vindarna, de lyssnade, de kände,
Älskade hustru vem ser oss,
Älskade make de känner,
Vi älskar,
Varsamt satte de sig ned vid den vita elden,
Ögonen strömmade in i varandras,
Stjärnorna samlades runt dem,
Stjärnkretsen andades bilder,
De gamla lyfte blicken,
Händerna lyftes
Spann trådar,
Upp ur liv
Steg
Liv
Vårdar ömt livet.
Kvinnan spinner trådar, hon väver lärftens vita väv gömda rosens gång.
Hennes ansikte ler hennes hjärta hör en spröd stämma ropa.
Hon sätter sig invid elden och sömmar vävens mening blickar in i månmoderns ögon ser stjärnkretsens skapande rörelser.
Sätter sig vid rundeln knypplar spetsar och bårder stjärnmönstrens sånger hörs i själens dans.
Mannen beger sig med varsamma steg in i skogens liv, lägger handen till stammarnas vilja bugar sig invid lyssnar stilla. Finner den rätta stammens bejakelse nu höres klangerna sjunga trädet ler visshet faller in i mannens liv. Mannen delar varsamt och med vördnad trädet.
Hans ansikte ler hans hjärta hör en spröd stämma ropa.
Han blickar in i solens ögon ser solstrålarnas skapande rörelse.
Nu fogar han samman höljets mening.
Linneskåpet står i huset – i stugan.
Det skimrar drömskt runt det,
inifrån.
Det doftar skog och marker,
Längder,
Ytan är slät,
Stickfri,
Solblank,
Linneskåpet viskar,
Stig närmare, se mitt liv.
Linneskåpet har två dörrar,
De öppnar drömskt sus.
Ögon blickar,
Ådror strömmar
Fötter står stadigt,
Dörrkläpparna
Dörrarnas beslag - handtag
glimmar i Moder Månes silver.
Mannen och kvinnan ser därpå med kärlekens ögon.
Dörrarna öppnas sakta den vita lärftens strålande ljus möter dem.
Lakan vita med sömmade linjer, brodyrer och spetsar undersköna stjärnmönster,
Lakan vita släta örngotten med veckade band.
Varsamt lyfter de lakanen fram bäddar rent.
Dunbolstren läggs däröver
Drömmarna
Flyger
Fria
Ja,
Linneskåpet har mycket att förtälja,
Så har även bädden.
Även bädden, sängen känner livets djup.
Vi skall dock icke stanna vid detta.
Vi vill stanna vid lakanen – Vi kunde ge fyllda bilder runt dessa, hur bomull växer, fibrernas uppbyggnad, linets växande och fibrer. Sådden, skörden i det oändliga.
Öppna nu dörrarna och bländas av det vita.
Bländas verkligen, låt alla gjorda bilder bländas – brännas bort ur ögonens linser och se livets skönhet.
Se lakanen ligga vita,
Rullade eller hopvikta.
Se örngotten eller kuddvaren ligga vikta, se också knytbanden, de är veckade.
Fallande vitt vattenfall, eller varför inte en drömstege.
Förr hade människan endast vita lakan, ett rent, slätt lakan under, det sträcktes över madrassen och veks fint.
Kuddar av dun fick örn gott.
Örnens vishet strömmar,
Över detta lades överlakanet det vackra med spetsar och brodyrer, den översta kanten veks över dunbolstret.
Så kröp människan in i drömmen.
Eller barnet lades i den vita rosensömnens gång.
Bländas av det vita ljuset,
Underlakanets vita vithet ger er möjligheten att se det underliggande eller meningens mening.
Ni ser sömmarna och vävens mönster, den ”osynliga” rosengången strömmar in i er.
Örngotten då,
De läggs runt kudden och de veckade banden strömmar livskälla.
Livets vatten faller in i drömmen och huvudet sjunker ned i kudden.
Vilande ro,
Drömro.
Överlakanet läggs över, visar den himmelska drömmen.
Den övre kanten viks över, synliggörs, den bär spetsar och brodyrer, stjärnkretsens rörelse strålar i natten in i livet.
Dunbolstret omfamnar er, drömvingarna lyfter er ur jordtyngden.
Anden befrias i vitt ljus.
Nu använder ni färgade och mönstrade påslakan av alla de slag.
Enklare eller svårare?
Skönjbar eller osynliggörande verkan?
Vita ljus tindrar drömmar, minns att alla drömmar redan finns - drömmen vävde du redan innan du vandrade in i jordsfären.NEJ! icke negativa straffdomar,
Skönhetens drömmar.
Genom att du drömmer förverkligas urdrömmen.
En gammal man en gammal kvinna hade levt länge i Solen och Månen,
Hårets vita snö glimmade månsilver och solguld.
De vattnade ängarna skogarna sjöarna bergen markerna länderna, är med ljus och värme.
Deras fötter smekte var steg, händernas slöjor stillade längtan,
Deras hår smekte vindarna, de lyssnade, de kände,
Älskade hustru vem ser oss,
Älskade make de känner,
Vi älskar,
Varsamt satte de sig ned vid den vita elden,
Ögonen strömmade in i varandras,
Stjärnorna samlades runt dem,
Stjärnkretsen andades bilder,
De gamla lyfte blicken,
Händerna lyftes
Spann trådar,
Upp ur liv
Steg
Liv
…
Det skimrar drömskt runt det,
inifrån.
Det doftar skog och marker,
Längder,
Ytan är slät,
Stickfri,
Solblank,
Linneskåpet viskar,
Stig närmare, se mitt liv.
Linneskåpet har två dörrar,
De öppnar drömskt sus.
Ögon blickar,
Ådror strömmar
Fötter står stadigt,
Dörrkläpparna
Dörrarnas beslag - handtag
glimmar i Moder Månes silver.
Linneskåpet berättar skogens liv;
Hör strömmarna djupt in i hennes famn, de dunkar porlar susande jämn rytm, överallt och ingenstans är de skimrar kärleks kraft, överallt och ingenstans är de känner livets längtan.
Hennes hjärta hör en spröd stämma ropa, låt mig leva, hon vänder ansiktet till ropet, lyfter ropet varsamt in i handen lyssnar stilla.
Ropet öppnas spröda skira drömmar vävs.
Modern lyssnar stilla.
Klanger färger toner andas runt
Varsamt lägger hon drömmen in i ro sjunger vaggande sångers ro.
Fröet sover med skimrande drömro,
Fransarna målar vackra bilder inom
Huden rodnar skimrande gryningsljus.
Ögonen darra ett ögonblick ser ljuset,
Sträcker armarna upp, upp.
Jorden öppnas grodden finner vägen ut.
Modern höljer
Fadern leder
Livet spirar
Leende
Kärlek.
Kvisten den spröda vänder och vrider livet med Solens vandring,
Moder Måne skänker kvisten skönhet.
Kvisten ges fingrar med pärlor runda klara.
Livet lindas om
Stammen finner vägen upp
Inom strömmar ljus och värme.
Lånt bort och nära lever de stora orörda skogarnas liv,
Alltet är frid är stilla harmoni,
Stämsångerna ljuder endräkt,
Vindarna bär dem över under genom om i överallt och ingenstans, källans vatten porlar bäckarnas sånger bär tindrande ljusens dans stiger över under genom om i överallt och ingenstans.
Där lever den gamla mannen och kvinnan i kärlek.
Vårdar ömt livet.
En gammal man en gammal kvinna hade levt länge i Solen och Månen,
Hårets vita snö glimmade månsilver och solguld.
De vattnade ängarna skogarna sjöarna bergen markerna länderna, är med ljus och värme.
Deras fötter smekte var steg, händernas slöjor stillade längtan,
Deras hår smekte vindarna, de lyssnade, de kände,
Älskade hustru vem ser oss,
Älskade make de känner,
Vi älskar,
Varsamt satte de sig ned vid den vita elden,
Ögonen strömmade in i varandras,
Stjärnorna samlades runt dem,
Stjärnkretsen andades bilder,
De gamla lyfte blicken,
Händerna lyftes
Spann trådar,
Upp ur liv
Steg
Liv
Vårdar ömt livet.
Kvinnan spinner trådar, hon väver lärftens vita väv gömda rosens gång.
Hennes ansikte ler hennes hjärta hör en spröd stämma ropa.
Hon sätter sig invid elden och sömmar vävens mening blickar in i månmoderns ögon ser stjärnkretsens skapande rörelser.
Sätter sig vid rundeln knypplar spetsar och bårder stjärnmönstrens sånger hörs i själens dans.
Mannen beger sig med varsamma steg in i skogens liv, lägger handen till stammarnas vilja bugar sig invid lyssnar stilla. Finner den rätta stammens bejakelse nu höres klangerna sjunga trädet ler visshet faller in i mannens liv. Mannen delar varsamt och med vördnad trädet.
Hans ansikte ler hans hjärta hör en spröd stämma ropa.
Han blickar in i solens ögon ser solstrålarnas skapande rörelse.
Nu fogar han samman höljets mening.
Linneskåpet står i huset – i stugan.
Det skimrar drömskt runt det,
inifrån.
Det doftar skog och marker,
Längder,
Ytan är slät,
Stickfri,
Solblank,
Linneskåpet viskar,
Stig närmare, se mitt liv.
Linneskåpet har två dörrar,
De öppnar drömskt sus.
Ögon blickar,
Ådror strömmar
Fötter står stadigt,
Dörrkläpparna
Dörrarnas beslag - handtag
glimmar i Moder Månes silver.
Mannen och kvinnan ser därpå med kärlekens ögon.
Dörrarna öppnas sakta den vita lärftens strålande ljus möter dem.
Lakan vita med sömmade linjer, brodyrer och spetsar undersköna stjärnmönster,
Lakan vita släta örngotten med veckade band.
Varsamt lyfter de lakanen fram bäddar rent.
Dunbolstren läggs däröver
Drömmarna
Flyger
Fria
Ja,
Linneskåpet har mycket att förtälja,
Så har även bädden.
Även bädden, sängen känner livets djup.
Vi skall dock icke stanna vid detta.
Vi vill stanna vid lakanen – Vi kunde ge fyllda bilder runt dessa, hur bomull växer, fibrernas uppbyggnad, linets växande och fibrer. Sådden, skörden i det oändliga.
Öppna nu dörrarna och bländas av det vita.
Bländas verkligen, låt alla gjorda bilder bländas – brännas bort ur ögonens linser och se livets skönhet.
Se lakanen ligga vita,
Rullade eller hopvikta.
Se örngotten eller kuddvaren ligga vikta, se också knytbanden, de är veckade.
Fallande vitt vattenfall, eller varför inte en drömstege.
Förr hade människan endast vita lakan, ett rent, slätt lakan under, det sträcktes över madrassen och veks fint.
Kuddar av dun fick örn gott.
Örnens vishet strömmar,
Över detta lades överlakanet det vackra med spetsar och brodyrer, den översta kanten veks över dunbolstret.
Så kröp människan in i drömmen.
Eller barnet lades i den vita rosensömnens gång.
Bländas av det vita ljuset,
Underlakanets vita vithet ger er möjligheten att se det underliggande eller meningens mening.
Ni ser sömmarna och vävens mönster, den ”osynliga” rosengången strömmar in i er.
Örngotten då,
De läggs runt kudden och de veckade banden strömmar livskälla.
Livets vatten faller in i drömmen och huvudet sjunker ned i kudden.
Vilande ro,
Drömro.
Överlakanet läggs över, visar den himmelska drömmen.
Den övre kanten viks över, synliggörs, den bär spetsar och brodyrer, stjärnkretsens rörelse strålar i natten in i livet.
Dunbolstret omfamnar er, drömvingarna lyfter er ur jordtyngden.
Anden befrias i vitt ljus.
Nu använder ni färgade och mönstrade påslakan av alla de slag.
Enklare eller svårare?
Skönjbar eller osynliggörande verkan?
Vita ljus tindrar drömmar, minns att alla drömmar redan finns - drömmen vävde du redan innan du vandrade in i jordsfären.NEJ! icke negativa straffdomar,
Skönhetens drömmar.
Genom att du drömmer förverkligas urdrömmen.
En gammal man en gammal kvinna hade levt länge i Solen och Månen,
Hårets vita snö glimmade månsilver och solguld.
De vattnade ängarna skogarna sjöarna bergen markerna länderna, är med ljus och värme.
Deras fötter smekte var steg, händernas slöjor stillade längtan,
Deras hår smekte vindarna, de lyssnade, de kände,
Älskade hustru vem ser oss,
Älskade make de känner,
Vi älskar,
Varsamt satte de sig ned vid den vita elden,
Ögonen strömmade in i varandras,
Stjärnorna samlades runt dem,
Stjärnkretsen andades bilder,
De gamla lyfte blicken,
Händerna lyftes
Spann trådar,
Upp ur liv
Steg
Liv
…
Hon satt med sin hand i sin
Fårade tröttunga
Såg
Knäskålarna
Rundlinjer
Fötternas värkstig
Fann ögonen
Frysande skälvning
genomfor henne
Den slocknade elden
Såg in i det vita arket
Tomhet
Vingarna susade
Högt över
Ned
Föll
Fjädern
Skrev sirliga vackra tecken
Hon blickade ut över horisonten
Ropade ditt namn
Ekot fördes åter
Hon steg in i horisontens famn
Kände ditt namn
I närhet
…
Vita
Vita
Vit stillhet
Fårade tröttunga
Såg
Knäskålarna
Rundlinjer
Fötternas värkstig
Fann ögonen
Frysande skälvning
genomfor henne
Den slocknade elden
Såg in i det vita arket
Tomhet
Vingarna susade
Högt över
Ned
Föll
Fjädern
Skrev sirliga vackra tecken
Hon blickade ut över horisonten
Ropade ditt namn
Ekot fördes åter
Hon steg in i horisontens famn
Kände ditt namn
I närhet
…
Vita
Vita
Vit stillhet
Det är så stilla
snö smälter sakta
faller ned
vinande
ändå glädje nedför taket
dov hjärtduns möter marken
Dropparna sjunger
in i
Grottor bildas
tänder ljus i dem
Ser dig
Dig
Ser dig
Dig
Tårar strömmar
Varma tårar
tårblomma
Tårblomma
För min kärlek till min älskade
Tårblomma
För min kärlek till min älskade
Älskade,
hör dess klingande stämma
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar