vak upp du vackra själ

Den vita sidenjorden gnistrar stjärnljus
Luften andas klara strålars liv
I skogen den höga
doftar markerna jordsötma
av vitblommande hjordar

Jordsteg lyftas varsamt fram

Skuggor svepa
Mjukt
Viskande
Mellan trädens öppnade stammar

Stenar
Skimrande händer
Omfamnar
Skogstjärnen
Vattenhålets liv.

Silverklockor ljuder
Tingshas

Vattenslöjan lyftas varsamt av

Hennes ansikte ler
Månvita strömmar
In i källans ådror


Människoanden stiger ur Rådjurets kropp
Skälver skygg rädsla i utögonblicken

Vill vända om
Lyssnar stilla i inögonblicken

Böjer sig ned
Dricker
Vishetens ord

Vindslöjorna
Sveper mjuka svall runt henne

Skrudar
hennes spröda gestalt vit

Pärlor strös i hårets linjer
Vita hjordars blommor
Läggs i ring runt brudens huvud

Silverklockor ljuder
Tingshas

Skuggor av sitt forna jag
Svepa

Mjukt
Viskande
Mellan trädens öppnade stammar

Han lyfts fram ur jordens fårors suckan

Månvita strömmar
Tindrande stjärnors ljus
Lägger hennes högra hand i hans

Rosen den röda lyfts ur hennes bröst
Hon ger honom den med vänster hand

Silverklockor ljuder
Tingshas

Eldsslöjor dånar
Eldandarnas slöjors flammor sjunger
Kärlek
Eldsdans
Andas värme om

Solskivan skrider fram
Strör guld i deras händers hjärtan

De vigs i gryningsljusets salar

Silverklockor ljuder
Tingshas

Ur deras ögons famnar
Strålar
Månsilver och Solguld

Strålar
tvinnas
i varandra

Menings bundna band

Redan spunna
Redan vävda

Bärs av tolv skimrande jungfrur ur himlarnas välden
Gyllene ringar
Träs på fingrars sammanförda linjer

Vandra i er kärleks skönhet.
…

I en av de vackraste vita molnblommorna satt en stjärna, blickade ned på jordens rund, blickade in i människolivet.
Allt var vackert, vävande skönhets harmoni.
Den lilla stjärnan seglade i eoners ljus i oändliga strömmars liv, drömde helt stilla, var i susande gräsets smekande hav, var i blommornas doftande hav, var i var överallt var med var genom var för var till.
Längtan växte stor större, vaknande drömljus strålade in, den vackra vita moln blomman stannade i det stora livshavet vid Faderns Soltron, helt stilla var stjärnan, Solen kände hennes brinnande längtan, kände hennes svarande ljus.
Solfadern lyfte hennes blick i sina händer; berätta dotter – berätta vad du ser.
Stjärnan berättade om liven om livet Solfadern kände hennes stegs dröm.
Han slöt stjärnans blick, andades lätt på den vackra molnblomman, den lilla stjärnan seglade nu i uppfyllandede väntan.
Spinnerskorna spann trådar, väverskorna vävde skruden,
Tiden var kommen,
Den vackra vita moln blomman stannade i det stora livshavet vid Moderns Måntron, helt stilla var stjärnan, Månen kände hennes brinnande längtan, kände hennes svarande värme.
Smekte varsamt stjärnans ögon öppna,
Lyfte det nakna barnet ur blommans famn,
Fyllde hennes ögon med månkällans vatten,
Hjärtat med månsilvrets renhet och solguldets klarhet.
Skrudade barnet med livets skrud.
Med jordelivets vandrings klädnad.
Livsdrömmens slöja lades över hennes ansikte att ses i nattens ljus.
Hon lades i jordmoderns sköte.

Den lilla stjärnan tindrade förväntansglädje; äntligen skall jag dansa livets dröm.
Den lilla stjärnans tindrande ljus var inom, kände sorgsuckan strömma inom jordmoderns liv. Kände hårda händer slå magens rundel; ut – ut – jag vill inte ha dig.
Den lilla stjärnan sökte inifrån att smeka jordmoderns hjärta; det gick ej.
Hon bars av svartsorgen,
Hon föddes av svartsorgens klor,
Hon föddes in i svartsorgens gastkramande händer,
Den lilla stjärnan log inifrånstilla.
Grät smärttårar in i svartsorgens okänsliga händer ingen hörde stjärnans livsbön.
Sakta slöt hon sig runt sitt själv,
Vakade stilla.
I ständig bön.

Den mänskliga tiden vandrade och den lilla stjärnan började ta stapplande steg.
Lärde sig sakta att resa sig upp och gå,
Hon lärde sig cykla med slag och hån och kanske inte mycket mer,
hon var en klumpeduns,
Så sade de.
Trollunge är du,
Barnet började drömma frid,
Var i inre frid,
Ofta satt barnet och såg himmelshavet,
Glömde svartsorgslivet.
Kände Solfadern lyfta blicken och berätta himmelska sagor för henne.
De bar hennes steg, ibland såg barnet ljustrådar dansa, lätta skira spindelvävstrådar, hon såg jungfrurna leende smeka hennes ögon ljusa.
Barnet såg sin älskade vita molnblomma och visste att hon inte var en klumpeduns.
Nej – det var så att då hon såg molnen fara visste hon sitt sanna ursprung.
Visste sin rörelses följsamhet i kärlek.
Den mänskliga tiden vandrade,
Människobarnet drömde liv
Drömmarna bevarade hennes sannhets liv inom.
Drömmarna räddade hennes livsdröm.
Var dag andades hennes hjärta;
Solfader, du min sanna Fader tag icke vår dröm bort från mig.
Månmoder, du min sanna Moder tag icke vår dröm bort från mig,
Vänd icke era ansiktens händer bort från mig.
De hörde barnets bön.
Det var en gång en stjärna hon vandrade in i människornas liv.
Ofta satt hon och drömde,
lutad mot Trädens stammar,
med kinden mot Trädens hudar,
under Kronornas liv,
Händerna kupades varsamt runt Trädens rötter,
Hon kände deras liv,
Hon kände livet
Hon visste livets sannhet
De talade till henne.
Hon älskade att se gräset, blommorna, stenarna, ängarna, skogarna, bergen och haven.
Hon älskade att segla med molnen,
Hon älskade att vara i.

Ofta sökte människor reta upp stjärnan,
Ofta stack de pinnar vassa in,
Klöste och rev,
Slet och drog,
Spottade
Hånade
Gjorde
Illa.
De lyckades ej.
Den lilla stjärnan blev inte uppretad, blev inte allt det där de ville.
Med tiden lärde hon sig alltmer att bli stilla,
Med tiden lärde stjärnan sig att hela tiden se utanför sig själv,
Sakta slöt stjärnan sina armar runt sig
Sakta lärde sig stjärnan att sluta sina händer runt sig själv
För att låta det inres ljus och värme strömma varsamt mellan fingrarnas aldrig slutna linjer
i alltets famn – in i alltets famn.
Ur sitt själv log stjärnan.
Barnet började drömma frid,
Var i inre frid,
Ofta satt barnet och såg himmelshavet,
Kände Solfadern lyfta blicken och berätta himmelska sagor för henne.
De bar hennes steg, ibland såg barnet ljustrådar dansa, lätta skira spindelvävstrådar, hon såg jungfrurna leende smeka hennes ögon ljusa.
Barnet såg sin älskade vita molnblomma och visste att hon inte var en klumpeduns.
Nej – det var så att då hon såg molnen fara visste hon sitt sanna ursprung.
Visste sin rörelses följsamhet i kärlek.
Den mänskliga tiden vandrade,
Människobarnet drömde liv
Drömmarna bevarade hennes sannhets liv inom.
Drömmarna räddade hennes livsdröm.
Var dag andades hennes hjärta;
Solfader, du min sanna Fader tag icke vår dröm bort från mig.
Månmoder, du min sanna Moder tag icke vår dröm bort från mig,
Vänd icke era ansiktens händer bort från mig.
De hörde barnets bön.


Bevara lugnet – bevara stillheten vad än sker.
Denna morgon vaknade du av skönhetens syn, de vita snöstjärnorna dalade stilla, pudrade markerna vita med strålande stjärnljus, du hörde stillheten falla.
Snöstjärnorna dalar stilla,

Ändå är upplevelsen sprittande glädje.
Denna sprittande glädje och stillhet i samspråk är tillitens kunskap.

Det är svårt för dig dotter att skriva om detta att alltid bevara lugnet, ändå gör du det - bevarar stillheten.
Det finns skillnader på olika situationer,
Det går inte att vara idisslande lugn hela tiden och låta vad än sker ske.
Det är inte detta Vi avser då Vi säger: bevara stillheten.
Den stillhet Vi här avser är bilden av dalande snö.
Till viss del är denna stillhet den helgade vreden,
Den är vit och den är fylld med renhet och klarhet.

Då Vi blickar runt är det mycket tydligt i den mänskliga tidens gjorda rum att det hela tiden förekommer retningsimpulser. Detta är verkligen impulser, totalt okontrollerade egentligen.
Förhoppningsvis antyder din tanke och känner en viss tvekan.
I de flesta fallen är dessa retningar okontrollerade impulser. Ofta görs dessa retande attacker på grund av att människan är uttråkad, Hon har kommit så långt i sin materialistiska levnadsstil att fattigdomskänslan tar över mer och mer. Hon blir mer och mer uttråkad i brist på varm kärlek genom ljus.
Vad gör den uttråkade;
Den uttråkade söker spänning på det ena eller andra sättet.
Retas är ett bra medel; effekterna kan bli ”kontrollerade” sparsamma. De kan också bli oerhört starka effekter, kanske lite mer än det var avsett att bli.

Se de vandrande ljusgestalter vilka har vandrat;
Blev de irriterade; naturligtvis blev de det,
Blev de arga; naturligtvis blev de det.
Men de blev inte arga för egen vinning eller i egensyfte.
De blev vitglödgat arga,
De rensade templen från orenheter.
Hur fick de sina stora inspirationer;
De satte sig ned och lyssnade,
Såg livet runtom sig inom sig,
De doftade,
Smakade,
Lyssnade, kände,
Trädens stammar berättade,
Rötternas liv berättade,
Därför att de ville så,
Bilden av det Vi berättar fångade du helt riktigt då du idag såg filmen om Tjuren Ferdinand.
Han sitter under korkekarna,
Korkar…
Vinden smeker bladens linjer,
Orden talar,
Korkarna flyger ur,
Bilderna uppenbaras,
Flaskan i anden stiger upp inför,
Önska dig;
Jag vill.

Så är det;
Ljusgestalterna har svarat och de vill, de bevarar stillheten, hur än den uttråkade människan än söker reta upp henne.
Den uppretade människan kan slita sitt hår och sina kläder, ljusgestalterna viker icke bort ifrån sannhetens väg.
Och – det är av godo att den uttråkade människan sliter sitt hår,,, den gjorda tanken och sina kläder,,, sig själv.
Varför säger Vi detta:

Svepande kristallsånger
Sveper genom vindarna
Om
Om
Mjuka slingor
Smeker trädens stammar
Stammar skimrar ljus inifrån
Levande låga
Levande lågor tändas
Fram träder ur blå famnar rött liv
Strålar nattdrömmars sanna ljus.
Låt oss nu se denna pärla
Denna stjärna
Denna diamant
Detta barn
En kropp men icke en stråle, med tusende strålar,
Från var och en strålar tusen och åter tusen,
Från dessa strålar tusen och tusen,
Från dessa av en bliver allom givet av allom bliver en givet,
Ljusstrålar rena klara lyser i natten,
Glänsande skimrande tydlighet lyser upp natten,
Glänser över
i himlarna
visar Gudomens kärleks händer,
Den Gudomliga kärlekens rena händer visar
i kärlek till alltet strålar din själ i gudomens ljus.
Det finns ord du älskar att bära med dig: ” I ljusets rena strålar glänser världens gudom i den rena kärleken till alla väsen strålar min själs gudomlighet”
Den är en, den är ett, den är ingen, inget, ingenting, allt, alltet och allting.
Den är icke någon eller någonting,
Den ÄR allomfattande kärlek.
Den rena kärleken fattar runt alla,
Omfamnar alla och ingenting.
Någon eller någonting har ännu icke bestämt sig för att leva i fred med sitt själv.
Den är eller det är ett allmänt begrepp;
Vak upp du vackra själ.