Brinnande ord
pressar du mot dina läppar
blödande
Ord av värnad
Hopp om nära
Resan var lång
Till varande
Mötet
Intensivt
Levande
Intensivt levande
Sårens smärta
Ser kronbladen falla
Runt tystade steg
Av hopp
Ensamhet
Det finns inget kvar
Brinnande ord
Pressar du mot dina läppar
Blödande
Du går in
Når hjärtat
Kysser det vitt.
pressar du mot dina läppar
blödande
Ord av värnad
Hopp om nära
Resan var lång
Till varande
Mötet
Intensivt
Levande
Intensivt levande
Sårens smärta
Ser kronbladen falla
Runt tystade steg
Av hopp
Ensamhet
Det finns inget kvar
Brinnande ord
Pressar du mot dina läppar
Blödande
Du går in
Når hjärtat
Kysser det vitt.
– Dotter,
Ännu en natt utan sömn.
Vi har ”bråkat” med dig eller ”rådbråkat”.
Vi har åter rumsterat om.
Du säger dig vara ingen i negativ betydelse,
Det är vad du fick lära dig den dag du föddes – ja, redan i moderlivet.
Ändå känner du Vår andemening ”simma” inom dig.
Du strävar emot det du ser;
Du ser meningen bakom betydelsen av ingen, hur gärna du än söker att förringa ditt väsen så upplever du hur Vi vänder strömmen. Tro inte att Vi tänker tillåta dig att förringa ditt väsen.
Vi talade om resande:
Resande fot,
På resande fot,
Personen begav sig ut på resande fot,
Personen beger sig ut på resande fot.
Personen är alltid resande.
Personanden är resande i upptäckandet av helheten, inte på fot utan med lyftad fot.
Foten har lyfts ur jordtyngden,
Rötterna har dragits upp.
Dotter, du har gång på gång lekt med ordet på resande fot.
Så har du stilla sagt; är vi inte alltid resande.
Resande i livet.
Du har så rätt – Vi är resande i livet.
Vad är en resa – är den att sörja eller att ”nosa” på. Du ser kattungar och hundvalpar, du ser valpar av alla de slag, ungar och barn.
Det är sant resande.
Naturligtvis tycker du om dessa ord; du lever med Venus.
Hon vandrar in i morgonrodnaden och aftonen med leende händer.
Hon vandrar framåt och hon ser skymningsljuset – hon är alltid i nuet.
Så är det, ni gör en resa till en plats, den behagar eller tilltalar er, så sitter ni där och ser plötsligt vad som lett er dit. Så är det då ni finner modet att alltid vandra med öppna ögon.
Du lever även nära våra ord om att inte läsa andra livs ord;
Ibland är det av godo att inte ta intryck, inte påverkas av några andra livs liv. Det är inte att förringa det är att vörda och i all ödmjukhet låta vara.
Detta för att tillåta Oss att tala samman.
Se nu er själva vara resande,
Då ni ämnar besöka ett annat land och reser dit- åker ni då dit som någon, med kappsäcken fylld av er boplats.
Detta för att framhäva er själva eller era värderingar.
Eller åker ni till detta land så att sägandes varandes inkognito.
Det vill säga med modet att vara ingen.
Det sistnämnda innebär att tysta sig själv, däremot icke sitt själv.
Helt enkelt att vara tyst och lyssnande se. ”ta seden dit man kommer…”
Endast genom att kupa handen runt de egna orden – tankeorden finns möjligheten att höra.
Du brukar sucka – tyst mitt huvud; ro vore inte dumt.
Nu går detta inte för tillfället, Vi har mycket att tala runt, om och med.
Byt ut ordet jag om dig själv,
Byt ut ordet jag om dig själv och ersätt det med Ingen.
Se så ditt själv.
Inse ordet jags litenhet gentemot Jagets vidd.
Det är väl tämligen självklart att dessa båda står mer eller mindre för jämnan i envig. Det är inte det inte Jaget vilket söker striden.
Se ordet Ingen,
Andas detta ord, sjung det, lek med det – ta det dock på allvar.
Gör det till en allvarsam lek.
Det finns ingen tyngd i ordet – ingen tyngande tyngd – inga tungsteg.
Detta ord bär en lätthet, Fjärilsvingars rörelse,
Denna lätthet öppnar barriärer.
Ingen kan säga – har rätt att säga - till ingen vad ingen skall göra.
Ingen är ingenting, ingenting är ingen,
Ingen – ting,
Allt är ingen,
Ingen är allt,
In domino pacem.
Det är Jagets andetillblivelse.
Ingen är ingens,
Ingen är inte någonting inte någons.
Ingen behöver ingen för att bli någonting,
Därigenom är ingen någons eller någon.
Någon är ett allmänt begrepp.
Ingen är ett upplöst begrepp vilket icke kan ägas.
Detta är det svårförståeliga i att vara i helheten.
Det är det ofattbara i att vandra in i och ut genom dörrar.
Det är att se en bild belysas av Solen,
I detta starka ljus upplöses bilden,
Upplösningen blir oändligt hög och bilden löses upp i tusentals partiklar,
Det är att se damm sväva i rummet, då det blir funnet av Solens strålart, detta damm är då millimeterpartiklar vilka skimrar regnbågsljus.
Det är att se den skimrande horisontens linje.
Det är att se det kroppsbundna lösas upp i små kristallpartiklar,
Stjärnstoff eller stoft vad ni föredrar att benämna detta med.
Stjärnstoff ur vilkens visdom ni vandrat.
Så är det,
Ni eftersträvar hela tiden att bli någon,
Någonting.
Därmed låser ni fast tillblivelsen.
Ingen eftersträvar att bli ingen,
Ändock! Är det, det högsta.
Det är det absolut vita ljuset eller arket.
Det lyssnar i andens ljus.
Det är inte det och det är intet.
Det är andens ljus.
Andens ljus tänker.
Detta tänkande är av ett annat slag än getingboets surr eller biilska.
Det är stilla flödande livsskapande bejakelse,
I det liv ni lever surrar det mycket,
Ni surras fast vid akterstören och akterseglas,
Ögon rullas ihop i lindansens spända båge
Ni kroknar inför tyngden att ständigt vandra över spänd lina emot ert själv.
Ögonen orkar inte se, de rullar ihop sig i tröttsömn.
Vad skrev du… jag sitter och skriver med tröttblommor i knäet.
Ögonen blir Tröttblommor.
De orkar inte se, då ges villfarelsen tillträde;
Ekande eko av det som inte var ekar ur djupa brunnars öppnade lock,
Samvetets röst,
Hjärtats röst tystnar aldrig, inte förrän ekot fylls av det som var meningen och är.
Ekon av,
Det inre och det yttre befinner sig ofta varandes i tvekamp,
Det yttre viskar ”lättsteg” – det inre viskar ”lättsteg” vilka ni ofta upplever vara ”tyngdsteg”.
De befinner sig i envig.
Envig är en tvekamp – den hålls för att vigas till en.
I detta stadium då kampen vara i det vilket kan tyckas vara en evighet ropar själen eller livet;
Förbarma dig över mig,
Var barmhärtig.
Låt båda dessa ord vara med dig.
Se nu den poetiska bilden;
Bitterhetens hjärta – bitterhetens hjärta är där inte för att skrynkla er samman,
Många goda bakverk kryddas med bittermandel.
Se nu bakom bitterhetens hjärta,
Finn modet att vandra bortom/bakom bitterhetens hjärta.
Känn hur detta hjärta öppnar sig mot framtiden.
Hjärtat säger:
Se meningen,
Låt mig vara sältan inte sorgen,
Se sorgens vinge lyfta smärtan in i gryningsljuset.
Igår fick du skriva: Trots att de vet…
Trots att de vet smärtelden vandrade de vägen.
Barmhärtighet är att lyfta mörkermanteln,
Sårkanternas variga taggar och med eld bränna rent sårkanterna.
Detta är vitglödgad smärta,
’Förbarmande,
Detta är icke detsamma som att sy ihop ett sår runt eller att dra samman kanterna.
Detta är att se sårets gift och med eld bränna rent kanterna.
Vitglödgad smärta är då det svarta blir upplyst,
Sårkanterna helas och;
Ekon av framtiden förs av vindarna
In i stjärnjungfrurnas händer
De fyller liven med hoppets ljus
Bittert söker vi i våra hjärtans förgångenhet
Bitterandning
sveder
ögon
Söker den sista dörren i förgångenhetens hav
Vägen ut
Vägen in
Läppjar ur glaset fyllt med beska droppar
Glömmer
Glömmer barnens strålögon
Speglande stjärnors kronljus
Släckta
Nu
svarta ögon skådar döda in i svarta skålar
Suddigt synes klangerna vandra bort
Lyfter svarta pärlor
Låter dem återfalla
Klanglösta ur
Mjuka händer sluter svartögon
Släcker smärtglöd
Väcker sakta
Vitelden
Svarta pärlor andas
Ur fyllda skimmerskålar
Stiger klanger
Öppnar bitterhetens hjärta
Ler ljus
Ekon av framtiden förs av vindarna
In i stjärnjungfrurnas händer
De fyller liven med hoppets ljus
*
Förbarma dig över mig visa barmhärtighet,
Tag mitt liv i edra händer ty Ni vet vad som är bäst för mig i mitt själv,
Lär mig att vandra min livsvandring med mitt själv
Genom era händers allomfattande kärleks ljus och värme.
Tag mitt liv min kropp och mitt väsen i er famn
Vagga mig in i stillhet
Lär mig att andas ljus och värme till kärlek.
*
Det är faktiskt då det sker, det ni så länge sökt och eftertraktat:
Friden infinner sig.
Friden är svaret på själens rop,
Förbarma dig över mig,
Då ni överlämnar er till att vara Ingen utvecklas alla de organ ni genom den ena övningen efter den andra sökt utveckla.
Ni omfattas,
Blir hela,
Helade.
De andliga organen utvecklas i denna livsuppfyllda frid.
Ingen reser sig upp ur sandstormen
Sägandes;
Jag är i mig –
Detta är betydelsen av: mitt själv är vaket i mig.
Ögon rullas ihop i lindansens spända båge
Ögonen orkar inte se
rullar ihop sig i tröttsömn
Jag sitter och skriver med tröttblommor i knäet.
Ögonen
blir
Tröttblommor
Med tröttblommor i mitt knä
Sitter jag helt stilla
Händerna omfamnar
Känner fötternas stenar
Tunga av vandringsstegen
stenar av många steg
Vet
inom dem vilar
Fjärilsvingar
De
väntar
stilla
Vindarna viner
Lindar
vindsjalar runt mig
VisarNattens ljus
Visar Stjärnornas ord
Visar alltets skönhet
Den skönhet så månget människohjärta glömt.
Ännu en natt utan sömn.
Vi har ”bråkat” med dig eller ”rådbråkat”.
Vi har åter rumsterat om.
Du säger dig vara ingen i negativ betydelse,
Det är vad du fick lära dig den dag du föddes – ja, redan i moderlivet.
Ändå känner du Vår andemening ”simma” inom dig.
Du strävar emot det du ser;
Du ser meningen bakom betydelsen av ingen, hur gärna du än söker att förringa ditt väsen så upplever du hur Vi vänder strömmen. Tro inte att Vi tänker tillåta dig att förringa ditt väsen.
Vi talade om resande:
Resande fot,
På resande fot,
Personen begav sig ut på resande fot,
Personen beger sig ut på resande fot.
Personen är alltid resande.
Personanden är resande i upptäckandet av helheten, inte på fot utan med lyftad fot.
Foten har lyfts ur jordtyngden,
Rötterna har dragits upp.
Dotter, du har gång på gång lekt med ordet på resande fot.
Så har du stilla sagt; är vi inte alltid resande.
Resande i livet.
Du har så rätt – Vi är resande i livet.
Vad är en resa – är den att sörja eller att ”nosa” på. Du ser kattungar och hundvalpar, du ser valpar av alla de slag, ungar och barn.
Det är sant resande.
Naturligtvis tycker du om dessa ord; du lever med Venus.
Hon vandrar in i morgonrodnaden och aftonen med leende händer.
Hon vandrar framåt och hon ser skymningsljuset – hon är alltid i nuet.
Så är det, ni gör en resa till en plats, den behagar eller tilltalar er, så sitter ni där och ser plötsligt vad som lett er dit. Så är det då ni finner modet att alltid vandra med öppna ögon.
Du lever även nära våra ord om att inte läsa andra livs ord;
Ibland är det av godo att inte ta intryck, inte påverkas av några andra livs liv. Det är inte att förringa det är att vörda och i all ödmjukhet låta vara.
Detta för att tillåta Oss att tala samman.
Se nu er själva vara resande,
Då ni ämnar besöka ett annat land och reser dit- åker ni då dit som någon, med kappsäcken fylld av er boplats.
Detta för att framhäva er själva eller era värderingar.
Eller åker ni till detta land så att sägandes varandes inkognito.
Det vill säga med modet att vara ingen.
Det sistnämnda innebär att tysta sig själv, däremot icke sitt själv.
Helt enkelt att vara tyst och lyssnande se. ”ta seden dit man kommer…”
Endast genom att kupa handen runt de egna orden – tankeorden finns möjligheten att höra.
Du brukar sucka – tyst mitt huvud; ro vore inte dumt.
Nu går detta inte för tillfället, Vi har mycket att tala runt, om och med.
Byt ut ordet jag om dig själv,
Byt ut ordet jag om dig själv och ersätt det med Ingen.
Se så ditt själv.
Inse ordet jags litenhet gentemot Jagets vidd.
Det är väl tämligen självklart att dessa båda står mer eller mindre för jämnan i envig. Det är inte det inte Jaget vilket söker striden.
Se ordet Ingen,
Andas detta ord, sjung det, lek med det – ta det dock på allvar.
Gör det till en allvarsam lek.
Det finns ingen tyngd i ordet – ingen tyngande tyngd – inga tungsteg.
Detta ord bär en lätthet, Fjärilsvingars rörelse,
Denna lätthet öppnar barriärer.
Ingen kan säga – har rätt att säga - till ingen vad ingen skall göra.
Ingen är ingenting, ingenting är ingen,
Ingen – ting,
Allt är ingen,
Ingen är allt,
In domino pacem.
Det är Jagets andetillblivelse.
Ingen är ingens,
Ingen är inte någonting inte någons.
Ingen behöver ingen för att bli någonting,
Därigenom är ingen någons eller någon.
Någon är ett allmänt begrepp.
Ingen är ett upplöst begrepp vilket icke kan ägas.
Detta är det svårförståeliga i att vara i helheten.
Det är det ofattbara i att vandra in i och ut genom dörrar.
Det är att se en bild belysas av Solen,
I detta starka ljus upplöses bilden,
Upplösningen blir oändligt hög och bilden löses upp i tusentals partiklar,
Det är att se damm sväva i rummet, då det blir funnet av Solens strålart, detta damm är då millimeterpartiklar vilka skimrar regnbågsljus.
Det är att se den skimrande horisontens linje.
Det är att se det kroppsbundna lösas upp i små kristallpartiklar,
Stjärnstoff eller stoft vad ni föredrar att benämna detta med.
Stjärnstoff ur vilkens visdom ni vandrat.
Så är det,
Ni eftersträvar hela tiden att bli någon,
Någonting.
Därmed låser ni fast tillblivelsen.
Ingen eftersträvar att bli ingen,
Ändock! Är det, det högsta.
Det är det absolut vita ljuset eller arket.
Det lyssnar i andens ljus.
Det är inte det och det är intet.
Det är andens ljus.
Andens ljus tänker.
Detta tänkande är av ett annat slag än getingboets surr eller biilska.
Det är stilla flödande livsskapande bejakelse,
I det liv ni lever surrar det mycket,
Ni surras fast vid akterstören och akterseglas,
Ögon rullas ihop i lindansens spända båge
Ni kroknar inför tyngden att ständigt vandra över spänd lina emot ert själv.
Ögonen orkar inte se, de rullar ihop sig i tröttsömn.
Vad skrev du… jag sitter och skriver med tröttblommor i knäet.
Ögonen blir Tröttblommor.
De orkar inte se, då ges villfarelsen tillträde;
Ekande eko av det som inte var ekar ur djupa brunnars öppnade lock,
Samvetets röst,
Hjärtats röst tystnar aldrig, inte förrän ekot fylls av det som var meningen och är.
Ekon av,
Det inre och det yttre befinner sig ofta varandes i tvekamp,
Det yttre viskar ”lättsteg” – det inre viskar ”lättsteg” vilka ni ofta upplever vara ”tyngdsteg”.
De befinner sig i envig.
Envig är en tvekamp – den hålls för att vigas till en.
I detta stadium då kampen vara i det vilket kan tyckas vara en evighet ropar själen eller livet;
Förbarma dig över mig,
Var barmhärtig.
Låt båda dessa ord vara med dig.
Se nu den poetiska bilden;
Bitterhetens hjärta – bitterhetens hjärta är där inte för att skrynkla er samman,
Många goda bakverk kryddas med bittermandel.
Se nu bakom bitterhetens hjärta,
Finn modet att vandra bortom/bakom bitterhetens hjärta.
Känn hur detta hjärta öppnar sig mot framtiden.
Hjärtat säger:
Se meningen,
Låt mig vara sältan inte sorgen,
Se sorgens vinge lyfta smärtan in i gryningsljuset.
Igår fick du skriva: Trots att de vet…
Trots att de vet smärtelden vandrade de vägen.
Barmhärtighet är att lyfta mörkermanteln,
Sårkanternas variga taggar och med eld bränna rent sårkanterna.
Detta är vitglödgad smärta,
’Förbarmande,
Detta är icke detsamma som att sy ihop ett sår runt eller att dra samman kanterna.
Detta är att se sårets gift och med eld bränna rent kanterna.
Vitglödgad smärta är då det svarta blir upplyst,
Sårkanterna helas och;
Ekon av framtiden förs av vindarna
In i stjärnjungfrurnas händer
De fyller liven med hoppets ljus
Bittert söker vi i våra hjärtans förgångenhet
Bitterandning
sveder
ögon
Söker den sista dörren i förgångenhetens hav
Vägen ut
Vägen in
Läppjar ur glaset fyllt med beska droppar
Glömmer
Glömmer barnens strålögon
Speglande stjärnors kronljus
Släckta
Nu
svarta ögon skådar döda in i svarta skålar
Suddigt synes klangerna vandra bort
Lyfter svarta pärlor
Låter dem återfalla
Klanglösta ur
Mjuka händer sluter svartögon
Släcker smärtglöd
Väcker sakta
Vitelden
Svarta pärlor andas
Ur fyllda skimmerskålar
Stiger klanger
Öppnar bitterhetens hjärta
Ler ljus
Ekon av framtiden förs av vindarna
In i stjärnjungfrurnas händer
De fyller liven med hoppets ljus
*
Förbarma dig över mig visa barmhärtighet,
Tag mitt liv i edra händer ty Ni vet vad som är bäst för mig i mitt själv,
Lär mig att vandra min livsvandring med mitt själv
Genom era händers allomfattande kärleks ljus och värme.
Tag mitt liv min kropp och mitt väsen i er famn
Vagga mig in i stillhet
Lär mig att andas ljus och värme till kärlek.
*
Det är faktiskt då det sker, det ni så länge sökt och eftertraktat:
Friden infinner sig.
Friden är svaret på själens rop,
Förbarma dig över mig,
Då ni överlämnar er till att vara Ingen utvecklas alla de organ ni genom den ena övningen efter den andra sökt utveckla.
Ni omfattas,
Blir hela,
Helade.
De andliga organen utvecklas i denna livsuppfyllda frid.
Ingen reser sig upp ur sandstormen
Sägandes;
Jag är i mig –
Detta är betydelsen av: mitt själv är vaket i mig.
Ögon rullas ihop i lindansens spända båge
Ögonen orkar inte se
rullar ihop sig i tröttsömn
Jag sitter och skriver med tröttblommor i knäet.
Ögonen
blir
Tröttblommor
Med tröttblommor i mitt knä
Sitter jag helt stilla
Händerna omfamnar
Känner fötternas stenar
Tunga av vandringsstegen
stenar av många steg
Vet
inom dem vilar
Fjärilsvingar
De
väntar
stilla
Vindarna viner
Lindar
vindsjalar runt mig
VisarNattens ljus
Visar Stjärnornas ord
Visar alltets skönhet
Den skönhet så månget människohjärta glömt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar