viska vackra ord in i vinden

Viska vackra ord in i vinden
Låt orden
Värma mitt frusna hjärta


Viska vackra ord i vinden
Låt dem värma frusna hjärtan

Hon stod i ängen med det tårade gräsets pärlor,
Med de tindrande stjärnornas svar ande vindar.
Såg honom komma med långa svepande steg, höljd i svart mantel med kåpa,
det täckta ansiktets skugga vilade stilla, mantelns flikar gled isär,
skimrande vita ben, vindskramlor, huvan gled undan, visade ansiktets tomhet, ögon tomma blickade med ordlös mun.
Han höll den långa staven tvinnad av Furu och Abies alba med månskäran i sin hand.
Lyfte den blixtrande,
Vindarna
Svepte av hennes stela hår
öppnade kronans ljus
Hon föll ned på knä
Lyfte armarnas bågar
Vidgade ögonen
Ord strömmade

Jag

Vill

Leva

Vindarna andades in
Månskäran strålade om dem
Mantelns vingar smekte gryningen
Kött lindades runt vindskramlornas vita bågar
Huden lade sig runt
Med handen lyfte han hennes steg
Vindarna andades ut
Svepte nya klädnader runt dem
De höga skogarna andades rent
De Visa log kärlek

…
Viska vackra ord i vinden
Låt dem värma frusna hjärtan
– Så ofta skriver du om ordens skapande kraft eller energi, dina bilder runt detta är mycket sanna.
Det är inte svårt att se med öppnade ögon, men de vilka föredrar att se bak slutna ögonlock inser inte vidden av orden.
Det finns många vilka säger; du är vad du tänker – med avseende till vad Vi talat om runt tanken är det helt uppenbart att fallet inte är så.
Tanken tänker, men den gör inte handlingen, det fullkomnade väsendet gör handlingen och därmed är det, det fullkomnade väsendet vilket klär/skrudar väsendet.
Nu lyfter många ögonen och säger: det finns inga fullkomnade väsen; med vilken rätt säger de dessa ord!
Vem är det som ringaktar skapelsens fullkomnade skönhet – det är den vilken avskiljer – inte urskiljer delarna. Att urskilja är även det en felaktig benämning ty det är inte det Vi avser. Vi avser att se varje enskild droppe och veta att den fullkomnade fulländade skönheten är alla dessa delar tillsammans.
Se orden du sade till den unga kvinnan då hon i sorg suckade över sin vackra målning.
Inte bara hon – gång på gång visar du och lyfter fram inför dessa unga väsen och egentligen till alla du möter;
Ställ dig upp och se bilden med avstånd, se hela bilden inte delarna eller millimetrarna. Se vad penseldragen, vingarna och färgerna skapar.
Se helhetens skönhet.
Vi vill här säga; ställ dig med distans från bilden,
Vad säger Vi med detta – Vi säger distansera dig från den lilla cirkeln och se den stora cirkeln – det du då ser är verkningen av varje enskild handling.

Orden är skapande händer, de kan inte och skall inte ersätta vingarnas berörande smekningar, era händer är vingar därmed att änglavärlden lever inom er. Känn ängelns ledande förande vingar, bli vingarna.
Inse att varje viskat ord i kärlek väcker en blomma till liv.
De svarta kronbladen vecklas ut,
Upp stiger Röda pärljus,
Hjärtat helas,
Kyss Solvinden och tag emot de värmande ljusorden.
…
Låt mig sluta drömma om det som aldrig blir
Lär mig att se de tomma salarnas skönhet

Kom och sätt dig här intill mig i skymningstimman
Låt mig känna din arm läggas runt
Låt mig krypa in under din vinge

Känna värmen strömma in
Känna ditt hjärta mjukt möta mitt
Andas i varandra
Finna rytmen

Låt våra ögon se stjärnornas djup
Tillsammans
Bada i nattens hav
Vaggas till strandens liv
För en stund
Gå in i varandra


Berätta för mig
Om skogarna
Om haven
Om allt
det vackra

Lägg din hand emot min kind
Låt mig känna närhet

Vinden log stilla

Låt mig sluta drömma om det som aldrig blir
Lär mig att se de tomma salarnas skönhet
…

Jordkvinnan vandrade i natten med hår av stjärnor spunnet, hennes öppnade fötter smekte ängens somnade gräs, bar henne genom skogens välvande salar, bågar av gran och tall doftade susande vindar, hennes fingrar smekte lätt de älskade stammarna, hon längtade åter in i deras sannhets liv, lade kinden till den fårade barken smekte den ljus.
Luftens vibrerande strömmar bar fåglars vingesus, fjädrar guldgenomlysta, ljusgenomträngda föll ned i det öppnade hjärtat, hon lyfter hjärtat i stammarnas mitt, smärtan rinner vit ut.
Vindarna lyfter lätta vitskimrande slöjor runt hennes kropp, stammarna vidgar ringen, stenarna möter henne i gryningens skimrande ljus, hennes steg lätta dansande virar blomstergirlanger runt deras fästen, solguld strålar i gräsets vaknade famn, susande havsvindar kallar hennes steg, hon sätter sig i kiselstenarnas ljus.
Kom min vackra andekvinna förtälj mig om inre frid, kom min vackra själskvinna förtälj mig om skönhetens rörelse, nu när jag är förenad i er alla och ser min kärlek i mig, låt mig bli den jag är i ert vackra ljus till kärlek i livets vara.
För den hand till mig som ni i er godhet ser,
Låt mig andas kärlek i livet.